Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
Karl
372
genom sitt övermod åt samma håll, då han
omedelbart efter K. J:s ankomst till Sverige
framtvang en svensk krigsförklaring mot
England. Tankarna att genom Norges förvärv
stärka riket och trygga dess v. gräns slogo
livligt an på K. J., medan Finland åter syntes
honom blott ägnat att bli ett ständigt tvistefrö
med Ryssland. Emellertid omorganiserade han
efter hand försvaret efter moderna mått. K.
J. började redan i dec. 1810, ehuru med
försiktighet, att närma sig Ryssland, medan
förhållandet till Frankrike blev allt kyligare. Genom
att i början av 1812 låta utan krigsförklaring
besätta Svenska Pommern bröt Napoleon
omsider själv freden. Närmare underhandlingar
inleddes genast mellan Sverige och Ryssland,
vilka snart medförde konventionerna i
Petersburg och Stockholm (5 och 9 april 1812),
som ytterligare befästes i aug. genom ett
möte i Åbo mellan kronprinsen och kejsar
Alexander. Genom dessa fördrag förband sig
Sverige att aktivt deltaga i striden mot
Napoleon, mot det att Ryssland lovade att
dessförinnan åt Sverige förskaffa Norge;
därjämte avslöts i en hemlig artikel i Åbo ett
familjefördrag mellan de båda furstarna,
huvudsaki. till skydd för K. J :s dynasti. För
att stärka sin diplomatiska ställning bedrev
emellertid denne samtidigt
skenunderhandlingar med Napoleon. Fred slöts 18 juli
1812 i Örebro med England och
alliansfördrag med samma makt 3 mars 1813 i
Stockholm, varjämte andra sådana slötos med
Preussen och Spanien. Då Ryssland under
hand ånyo sökte förbindelse med Danmark,
avvärjde K. J. skickligt detta genom att i
Köpenhamn antyda de utfästelser, som givits
honom i Petersburg. Framför allt
understöddes han dock därvid av England. Den
ursprungliga planen, Norges förvärvande åt
Sverige redan under 1812, kunde emellertid ej
förverkligas. K. J. nödgades i stället våren
1813 till Tyskland överföra de 30,000 man,
vilka utlovats som Sveriges kontingent. På
ett möte i Traehenberg i Schlesien (9—12 juli)
mellan honom samt Rysslands och Preussens
monarker överenskoms, väsentligen under
hans ledning, om plan för det stundande
fälttåget, för vilket K. J. fick befäl över
nordarmén, bestående av svenskarna samt omkr.
95,000 preussare och ryssar. Planen gick ut
därpå, att de förbundnas arméer med
undvikande av varje oviss strid smidigt skulle
utmatta och tillbakatränga fienden, tills
dennes krafter utnötts. K. J. sökte spara de
svenska trupperna för den blivande
uppgörelsen med Danmark och över huvud undvika
en alltför oförvägen krigföring, som kunnat
kosta Sverige dess fälthär och kanske honom
själv tronföljden. I striderna vid
Grossbee-ren (23 aug. 1813) och Dennewitz (6 sept.
s. å.) buro alltså preussarna tyngsta bördan
av striderna. Även i »folkdrabbningen» vid
Leipzig (16—19 okt.) fingo svenskarna endast
mot slutet verksamt ingripa i striden.
Me
dan de övriga förbundna förföljde den slagne
Napoleon in över Frankrikes gränser, drog
sig K. J. norrut för att i Holstein tvinga
Danmark till eftergift. Efter striden vid
Bornhöft (7 dec.) och Glückstadts uppgivande
(4 jan. 1814) nödgades Danmark ge vika och
i Kielfreden (14 jan.) avträda Norge till
Sverige. K. J. förde därpå sin här åter söderut
men stannade i Belgien dels på grund av
misshälligheter med de allierade, dels till
följd av naturlig motvilja mot att med
väpnad hand bryta in i sitt gamla fädernesland;
planer voro f. ö. å bane att göra honom till
regent och »medlare mellan Frankrike och
Europa» efter Napoleons fall. Sedan
Bourbonerna återkallats, återvände K. J. norrut
för slutuppgörelse med Norge. Där hade
ståthållaren prins Kristian Fredrik
(sedermera konung Kristian VIII) sökt
grundlägga en självständig norsk monarki på basis
av Eidsvollsgrundlagen av 17 maj 1814.
Stormakternas föreställningar och de svenska
truppernas framgångar framtvungo dock
konventionen i Moss (14 aug.), genom vilken
prins Kristian nödgades nedlägga sin
rege-ringsmyndighet i Norge. Efter en del
underhandlingar om ändringar i norska
grundlagen följde 4 nov. 1814 Karl XIII:s
erkännande som Norges konung.
K. J. förde såväl under sin återstående
kronprinstid som efter sin tronbestigning (5
febr. 1818) en så fredlig politik, att vid hans
död Sverige ej tillförne åtnjutit en så lång
fredsperiod. Endast vid ett par tillfällen
hotade mer allvarliga utrikespolitiska
konflikter. Den första gällde den andel i danska
statsskulden, som Sveriges konung i
egenskap av Norges suverän i Kielfreden
förpliktats åtaga sig; den bilades under engelsk
medling genom ett fördrag med Danmark
(1 sept. 1819), varvid de ursprungliga
fordringarna väsentligt nedsattes. Norska
stortinget, som ville, att Sverige skulle påtaga
sig en del av skulden, förmåddes först 1821
genom hotfulla truppsammandragningar att
ge vika. En annan ganska ska,rp konflikt med
utlandet gällde den s. k. skeppshandelsfrågan
(se Sverige, historia). — Vänskapen
mellan K. J. och Alexander I fortlevde i stort
sett till dennes död (1825), och hans
efterträdare Nikolaus I visade i allm. K. J.
mycken artighet (så t. ex. genom sitt oväntade
personliga besök juni 1838). Under polska
frihetskriget (1830—31) rådde hos opinionen
i Sverige en stark polskvänlig stämning,
vilket gjorde konungen åtskilligt bekymmer.
En gränstvist mellan Norge och Ryssland
(»Varangerfrågan») hade 1824 lyckligt bilagts.
Jämväl på det unionella området visade sig
K. J. mån om att i det längsta undgå
skarpare konflikter. Den norska
konungamaktens svaghet (t. ex. genom blott
suspen-sivt veto) mot stortinget betydde den i
unionen sammanhållande institutionens svaghet
emot särintressena. Norges separatpolitik
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
