Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Karl
370
Främst en bristfällig ordergivning från
högkvarteret vållade, att Bernadottes armékår
icke kom att ingripa i slagen vid Jena och
Auerstädt. Han har i samband därmed skarpt
men orättvist tadlats både av samtid öch
eftervärld. Som ledare för fiendens
förföljande återupprättade han dock i viss mån sitt
anseende (stormningen av Halle 17 okt. 1806)
och intog Lybeck (6 nov.), där Blücher
kapitulerade. Då Bernadotte vid Trave tog en
svensk kår om 1,000 man till fånga, väckte
han sympatier bland dess officerare genom
att bemöta dem på sitt humana sätt. Från
det följ, fälttåget mot Ryssland märkes
Bernadottes seger vid Mohrungen (jan. 1807);
sårad vid Spandau (juni), blev han
urstånd-satt att deltaga i de sista krigsoperationerna.
Efter freden i Tilsit (juli 1807) blev han
guvernör över hansestäderna, där han gjorde
sig omtyckt genom duglig förvaltning, och
ställdes kort därpå i spetsen för den här, som
över danska öarna skulle angripa Sverige för
att framtvinga dess anslutning till Napoleon.
Flera omständigheter, bl. a. tvistigheter med
de danska myndigheterna och de outredda
komplikationer, som inträffade i samband
med de spanska regementenas desertering
från franska armén vid underrättelsen om
tronvälvningen i Spanien, vållade dock, att
landstigningsplanen gick om intet. I 1809 års
krig med Österrike deltog han som
befälhavare för en truppkontingent av mestadels
sachsiska soldater i slaget vid Wagram
(5—-6 juli 1809). Mitt under striden genom
order från högkvarteret berövad en del av sin
styrka, kunde han icke göra den insats, som
krävdes; en dagorder, vari han med
någon överdrift prisade sachsarnas hållning,
framkallade sedan en brytning med
Napoleon, så att Bernadotte begärde och fick
sitt avsked och begav sig till Paris.
Engelsmännens expedition till Walcheren
föranledde dock kort därpå hans återkallande
i tjänst. Han torde vid detta tillfälle ha
befunnit sig i intimt samförstånd med Fouché,
som då var inrikes- och polisminister och i
Napoleons frånvaro utövade den verkliga
ledningen i Frankrike. Bernadotte organiserade
försvaret med en patriotisk iver, som påminde
om revolutionskrigens dagar. Ett slags
försoning mellan Bernadotte och Napoleon kom
nu till stånd, och den förre skulle just avgå
till Rom som generalguvernör över
Kyrkostaten, då han kom i fråga till tronföljare i
Sverige. N. F-ll.
Då underrättelsen om kronprins Karl
Augusts plötsliga frånfälle anlände till
Stockholm (31 maj 1810), förmådde G. Adlersparre
Karl XIII och statsrådet att genast erbjuda
tronföljden åt den avlidnes äldre broder,
hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, och att
hos Napoleon begära godkännande av denna
kandidatur. Som kurir avgick då löjtnanten
vid Upplands reg:te frih. Carl Otto Mörner (se
d. o.), vilken var livligt övertygad om att
endast en fransk marskalk kunde lyfta
Sverige ur dess förfall och leda en revansch
österut. Så snart han anlänt till Paris (20
juni) och avlämnat sina depescher, uppsökte
han en fransk vän, vilken bland olika
marskalkar särskilt förordade Bernadotte.
Mörner förstod då att genom bemedling av
svenske generalkonsuln i Paris Signeul skaffa sig
tillträde till denne, hos vilken han djärvt
förklarade sig tala i ett talrikt partis namn,
då han tillsporde honom om han vore hågad
att bli svensk tronföljare. Då Bernadotte,
ehuru reserverad, dock ej helt avvisade
tanken, uppsökte Mörner general F. Wrede,
som befann sig i Paris på en tillfällig
ambassad, samt lyckades vinna honom för sin
plan. Wrede besökte alltså fursten av Ponte
Corvo, som då lät förstå, att Napoleon ej
skulle ha något emot hans val. Med ett brev,
vari Wrede synnerligen lovordade furstens
person, återvände Mörner (29 juni) hem.
Man sökte med hot och varningar hejda hans
vidare åtgärder; han vann emellertid
anhängare i huvudstaden, och furstens av Ponte
Corvo anhängare började efter hand bli ett
parti. Hans namn var i några kretsar
välbekant sedan händelserna vid Lybeck (se
ovan). Den danske konungen Fredrik VI:s
direkta frieri till svenska kronan försvagade
augustenborgarens ställning. Riksdagen i
Örebro öppnades 30 juli. Regeringen och
hemliga utskottet förordade alltjämt hertigen av
Augustenborg, då ankomsten av en fransk
köpman J. A. Fournier (se d. o.) som ombud
för fursten vållade en omkastning i sinnena,
sedan även svenske ministern i Paris
Lager-bielke antytt, att kejsaren nog ej skulle
misstycka, om fursten av Ponte Corvo
valdes. Även den gamle konungen gav omsider,
ehuru med tvekan, sitt samtycke; utskottet
höll 16 aug. ny votering, som med 10 röster
mot 2 förordade den franske fursten, och 21
aug. utkorades han av ständerna under
stormande jubel till kronprins. Den allmänna
känslan av nödvändigheten, att en stark hand
toge rikets ledning, medverkade väsentligt
till valet, så ock hoppet att med Napoleons
hjälp vinna revansch österut. Napoleon gav,
ehuru med tvekan, sitt bifall till det skedda.
Bernadotte avreste från Paris 30 sept., antog
19 okt. i Helsingör i närvaro av ärkebiskop
Lindblom luterska läran samt landsteg 20
okt. i Hälsingborg. 2 nov. höll han sitt
högtidliga intåg i Stockholm samt mottog 5 nov.
ständernas hyllning, sedan han svurit
konungen trohetsed och av honom adopterats
under namn av Karl Johan.
Kronprinsens överlägsna personlighet
gjorde sig genast starkt gällande i hans nya
omgivning. Han tjusade alla: hans ståtliga
yttre, intagande väsen, snabba intelligens och
flödande vältalighet fängslade och imponerade.
Han medförde till Sverige sina tvivel på det
napoleonska väldets bestånd och rättade sin
politik därefter. Napoleon själv drev honom
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
