Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Karl
374
stannade doek under denna tid i huvudsak
vid att man ställde sig avvisande mot
svenska önskemål eller förslag om en närmare
förening. K. J:s upprepade förslag om ökade
rättigheter för konungamakten i Norge —
bl. a. genom det suspensiva vetots utbyte
mot absolut — blevo av stortinget
oupphörligt avvisade. Vid de tillfällen, då spänningen
mellan K. J. och stortinget var starkast —
särskilt 1821 för danska statsskuldsfrågan och
1827—28 på grund av 17-majfirandet m. m. —,
böjde emellertid stortinget till sist undan.
Efter B. B. v. Plåtens död 1829 tillsattes icke
mera någon svensk ståthållare i Norge. De
norska kraven på ökad likställighet i
rättigheter växte och rönte i vissa fall
tillmötesgående (t. ex. i fråga om utrikesärendens
handläggning 1835).
Även på den inre politikens fält tog kort
efter sin ankomst K. J. till en början
obestritt ledningen. 1812 års riksdag beslöt nästan
allt vad regeringen begärde:
beväringsinrätt-ningens införande, avskrivning av en stor
del av statsskulden, införande av
indragnings-makten gentemot pressen. Efter krigsåren
framträdde emellertid en rätt besvärlig
stän-deropposition, på det ekonomiska området
ledd av greve F. B. v. Schwerin. En
finansåtgärd av stor betydelse, som med K. J:s
medverkan genomfördes 1815, var beslutet om
hela den återstående statsskuldens
likvidation genom användning av lösesumman för
Guadeloupe mot ett årligt anslag till
konungahuset (se Guadeloupemedlen).
Särskilt 1823 års riksdag utmärkte sig för
en stor mängd reformbeslut och
reformyrkanden ej minst på det ekonomiska området,
genom vilka man i ganska stor utsträckning
proklamerade den liberala näringsfrihetens
grundsatser i fråga om hantverk och handel.
K. H. Anckarsvärds framträdande till allt
större betydenhet bland oppositionens ledare
bidrog att giva denna en mera personlig
karaktär. Vid 1828—30 års riksdag hade
regeringen, på grund av kraftig organisation av
sina egna anhängare genom friherre af
Nordin och greve M. Brahe, merendels överhand,
och genom myntrealisationens genomförande
gjordes slut på den osäkerhet i
finansväsendet, som länge skadat landets utveckling.
Julirevolutionen i Frankrike 1830 stärkte
över hela Europa de liberala
idéströmningarna. På det konstitutionella
författnings-livets område började nu alltmer politiska
stridsfrågor framträda, ss.
representationsfrågan, spörsmålet om rådgivarnas ställning till
konungen o. s. v. Oppositionella
skriftställare (Crusenstolpe, Lindeberg m. fl.) började
alltmer rikta sina angrepp mot honom
personligen, det s. k. allenastyrandet och det
starka inflytande, som hans gunstling greve
Brahe av dem antogs utöva (»Braheväldet»).
Under 1834—35 års riksdag led regeringen
åtskilliga betydande nederlag. Striden
skärptes ytterligare genom den kamp mot pressen,
som regeringen förde med indragningsmakten
som huvudvapen. Crusenstolpes domfällande
för majestätsbrott sommaren 1838 förde
krisen till ett utbrott genom oroligheter i
huvudstaden. Den s. k. koalitionen bildades
mellan en rad oppositionsmän o. a. missnöjda
för att vid den stundande riksdagen (1840—•
41) störta det gamla systemet och, måhända,
även förmå konungen till abdikation.
Oppositionen vann vid utskottsvalen ett avgörande
inflytande, men dess segerförhoppningar
stäcktes, sedan A. v. Hartmansdorff m. fl. lyckats
reorganisera konservativa majoriteter hos
adeln och prästeståndet. K. J. släppte
visserligen sina gamla rådgivare i samband med
departementalstyrelsens införande (1840) men
gav vid valet av de nya icke de egentliga
oppositionsmännen rum, och kampen mellan
honom och dem rann efter hand ut i sanden.
Då den 80-årige konungen 1843 firade sitt
25-årsjubileum som konung, fick han från
hela riket mottaga de uppriktigaste och
varmaste bevis på tacksam tillgivenhet. Man
kunde vid slutet av hans regering peka på
en rik fredlig utveckling på olika områden.
Man kunde ock erinra sig, att under denna
tid infallit en guldålder för den svenska
litteraturen och vetenskapen och att på
undervisningsväsendets område en viktig utveckling
dels skett, dels förberetts, t. ex. genom
folkskoleväsendets ordnande vid 1840—41 års
riksdag.
I januari 1844 insjuknade K. J. i
ålderdomskrämpor och avled 8 mars. Ende sonen,
Oskar, efterträdde honom på tronen. —
K. J. ligger begraven i Bernadotteska
gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Tre statyer ha rests över honom, i
Norrköping (1846, av Schwanthaler), i Stockholm
(1854, ryttarstaty av Fogelberg) och i Oslo
(1875, ryttarstaty av B. Bergslien). Hans
byst finnes i Karolinaparken i Uppsala (1854,
av Fogelberg). I Borås restes 1859 en
obelisk till hans minne, i Hälsingborg finnes
ett monument till hågkomst av hans första
ankomst till Sverige, och i Örebro restes 1919
en staty i granit (av A. Ohlsson). — K:s
porträtt återges på vidstående plansch.
Någon uttömmande framställning av K. J :s
historia finnes ännu icke. Utförligast är hans
svenska tid skildrad i de av hans förre
adjutant överste B. von Schinkel samlade, av
olika författare redigerade eller bearbetade
»Minnen ur Sveriges nyare historia», 5—12
(1854—93), men de första banden lämna i
tillförlitlighet mycket övrigt att önska, och
de sista (av Alin, synnerligen förtjänstfulla)
äro huvudsaki. riksdagshistoria. Modernare
översikter finnas av S. Clason i »Sveriges
historia till våra dagar», 11 (1923), och O.
Sjögren, »Karl Johan och skandinaviska
half-ön» (1906); nämnas må även Chr. Schefer,
»Bernadotte roi» (1899; »Konung Karl
Johan», 1900), D. P. Barton, »Bernadotte. The
first phase 1763—1799» (1914), »Bernadotte
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
