Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Bernadotte, svensk konung) - 9. Karl XV (Carl Ludvig Eugen, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Karl
376
and Napoleon 1763—1810» (1921) och
»Bernadotte, prince and king, 1810—44» (1925). Jfr
även N. Forssell, »Karl XIV Johan» (1924)
samt t. ex. F. U. Wrangel, »Från Jean
Bernadottes ungdom» (1889); A. Blomberg, »Marskalk
Bernadotte» (1899); H. Kläber, »Marschall
Bernadotte, Kronprinz von Schweden» (1910);
O. Alin, »Carl Johan och Sveriges yttre
politik 1810—15», I (1899; med en ingående
skildring av tronföljarvalet); L. Tingsten,
»Huvuddragen av Sveriges yttre politik 1809
—1813» (1923), »Huvuddragen av Sveriges krig
och yttre politik augusti 1813—januari 1814»
(1924) och »Huvuddragen av Sveriges krig och
yttre politik februari—augusti 1814» (1927);
F. W. Morén, »Kring 1812 års politik» (1927);
K. Wichman, »K. XIV J:s regering och den
liberala oppositionen under 1830-talets senare
hälft» (1927). Vidare märkas arbeten på den
ekonomiska historiens område av S. Brisman,
H.Lindström och H. Valentin, om
författnings-utvecklingen av G. Rexius, L. Kihlberg och I.
Andersson. För unionshistorien finnes en rik
litt. (se Sverige-Norge). Crusenstolpes
»Carl Johan och svenskarne» (4 bd, 1845—46)
skildrar K. J. polemiskt och angripande. Jfr
även Karl Johans förbundet. S.C.(N.F-ll.)
9. K. XV (Carl Ludvig Eugen; 1826 3/5
—72 1sIq), Oskar I:s äldste son; vid dopet
utnämnd till hertig av Skåne. Hans första lärare
voro filosofen C. J. Boström och norrmannen
Otto Aubert, senare
historikern F. F.
Carlson, medan Henning
Hamilton fungerade
som guvernör. Med
snabb uppfattning
förenade K. livligt lynne,
som snabbt växlade
från trotsig
självöver-skattning till missmod.
I sitt umgänge satte
han sig helst över all
etikett men trotsade
också konvenansbud
av allvarligare natur. Ihållande arbete älskade
han icke; hans muntra och käcka väsende slog
ofta över i självgod vårdslöshet. — Efter
faderns tronbestigning (1844) valdes K. s. å. till
kansler för de båda svenska universiteten.
Inom hären fick han 1848 överstegrad, blev
1849 generalmajor och 1853 generallöjtnant.
Med stor iver deltog han i de militära
övningarna och vann soldaternas hängivenhet
genom sitt f lär dlösa, manliga uppträdande. 19
juni 1850 förmäldes K. med Lovisa av
Nederländerna. Kronprinsparet åtnjöt i allm.
mycken popularitet, men K. började snart
försumma sin alltför överseende gemål samt
bragte genom dålig hushållning sina affärer
i oordning. Han utnämndes 7 febr. 1856 till
vicekonung i Norge.
När Oskar I vintern 1857 träffats av den
förlamande sjukdom, som skulle lägga
honom i graven, ville man både i Sverige och
i Norge undvika den ohanterliga apparaten
med interimsregering. Därför uppdrogo i sept.
s. å. riksdag och storting, efter k. prop., med
ignorerande av grundlagens bestämmelser,
riksstyrelsen åt kronprins K. såsom regent.
I denna egenskap styrde K. unionsrikena
från 25 sept. 1857 till 8 juli 1859, då han
efter faderns död blev konung. Vid sitt
övertagande av regeringen var K. ivrig att i båda
sina länder få till stånd »homogena
ministärer», varmed han menade sådana, som leddes
av enhetlig politisk åskådning och voro
sammansatta av hans vänner. Så tillkom i
Sverige »konseljen av 1858», vars tongivande
man Henning Hamilton ansågs vara men
inom vilken snart Louis De Geer och J.
A. Gripenstedt blevo de verkliga ledarna. K.
avsåg från början att trycka sin personliga
prägel på politiken men hindrades därifrån
genom vad De Geer kallat hans »brist på
kraft att strida för eller att själv fasthålla
en grundsats». Rådgivarna bestämde
politikens riktning, men deras ställning
försvårades ofta genom K:s lust att ge obetänkta
löften, som måste stranda på ministärens
motstånd.
Strax efter sin tronbestigning ville K.
befästa sin popularitet i Norge genom att låta
upphäva riksståthållarämbetet samt gav
offentliga löften härom utan att ha tillförsäkrat
sig sina svenska rådgivares understöd.
Följden blev den konflikt, som är känd under
namnet »ståthållarstriden», där K. måste
göra ett återtåg, vilket i någon mån
maskerades genom Hamiltons avgång ur statsrådet.
Härefter kastade sig K. ivrig«t in i den
skandinaviska rörelsen. Nu följde en rad av
möten och vänskapsbetygelser mellan K. och
Fredrik VII av Danmark, varvid Hamilton,
som minister i Köpenhamn, och
utrikesministern Manderström hade den delikata uppgiften
att så mycket som möjligt förekomma farliga
följder av konungens obetänksamma löften.
I Skodsborg juli 1863 lovade K. Danmark
uttryckligen allians. Denna utfästelse mötte
vid konferensen på Ulriksdal 8 sept. s. å.
bestämt motstånd från De Geer och
Gripenstedt, som ryggade tillbaka för faran av krig
med de tyska makterna. K. sökte likväl
genom tomma förespeglingar hålla Danmarks
förhoppningar vid liv, men han kunde ej
besluta sig för en sådan kraftåtgärd som
ombyte av ministär, enär detta, just som
representationsfrågan var å bane, kunde ha skadat
hans folkgunst. Så blev K:s skandinaviska
politik en stor besvikelse för Danmark, honom
själv och anhängarna av Nordens enhet.
Till representationsreformen, vilken
genomdrevs i dec. 1865, var K. otvivelaktigt i
hjärtat motståndare, fastän han till det yttre
böjde sig för De Geers auktoritet. Sitt
livligaste personliga intresse ägnade han åt det
svenska försvarets reformerande, men hans
upprepade förslag enl. grundsatsen »litet men
gott» vunno ingen framgång.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
