Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Karl V (tysk-romersk kejsare) - 3. Karl VI (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Karl
400
gick han till denna sin uppgift: med stark
pliktkänsla och seg ihärdighet förenade han
en statsmannabegåvning av ovanliga mått
och nådde tidigt mästerskap i diplomatiens
konst. Men från första stund mötte honom
hinder och svårigheter. Ett i Spanien 1520
utbrutet borgaruppror (commwneros-upproret),
till en tid verkligt oroväckande, kuvades
visserligen 1521—22 men bidrog att uppmuntra
Frans I till det anfall mot K., 1521, som
inledde en rad av krig mellan honom och
kejsaren, det sista avslutat först 1544 genom
freden i Crépy. Denna segslitna kamp, vars
mest dramatiska skede betecknas av Frans’
tillfångatagande i slaget vid Pavia 1525 och
av hans frigivning genom den för K. ytterst
förmånliga, snart åter brutna freden i Madrid
1526, fördes med växlande lycka men kan
anses ha utfallit gynnsamt för K., som av
Frans tilltvang sig Milano och därmed
befäste sin dominerande ställning i Italien.
I längden ödesdigert för K:s politiska
syften blev däremot hans motsatsförhållande till
den evangeliska rörelsen i Tyskland. Genom
uppfostran och övertygelse en den katolska
kyrkans trogne son, var han från början en
avgjord fiende till lutherdomen; ehuru
ingalunda blind för nödvändigheten av att vissa
yttre missbruk och skador bortrensades ur
det kyrkliga livet, ville han icke uppoffra det
ringaste av den hävdvunna läran. Även från
den imperialistiska synpunkt, vilken
behärskade honom såsom statsman, avskydde han
den religiösa splittring, som Luther
frambesvurit. Men av tvingande politiska
hänsyn, till stor del sammanhängande med
krigen mot Frans I och med den ofta
överhängande turkiska faran (1529 belägrades
Wien av osmanerna), nödgades han länge i
Tyskland avhålla sig från att med våld
undertrycka reformationen, vilken genom denna
hans ofrivilliga moderation fick tillfälle att
utbreda sig. Varken hans på riksdagen i
Worms 1521 utfärdade aktförklaring mot
Luther och dennes anhängare eller det under
hans personliga ledning tillkomna
riksdagsbeslutet i Augsburg 1530, varigenom de
evangeliska ständerna förpliktades att
ovillkorligen återgå till påvekyrkan, sattes i
eftertrycklig verkställighet, och i religionsfreden
i Nürnberg 1532 tillät K. medlemmarna av
Schmalkaldiska förbundet att behålla sina
reformatoriska inrättningar i avvaktan på ett
blivande kyrkokonsilium. Först sedan påven
av K. låtit förmå sig att sammankalla ett
sådant allmänt kyrkomöte till Trento 1545
och de tyska protestanterna vägrat sända
ombud dit, gjorde K. — numera tryggad mot
franska angrepp — allvar av sin länge
övervägda plan att med militärmakt fullständigt
nedslå det protestantiska motståndet.
Schmalkaldiska förbundet krossades genom slaget
vid Mühlberg 1547, och dess båda huvudmän,
kurfurst Johan Fredrik av Sachsen och
lantgreve Filip av Hessen, blevo kejsarens
fång
ar. K. beslöt utnyttja sin seger till att
giva den kejserliga myndigheten i Tyskland
en verkligt monarkisk karaktär och
därigenom mäktigt befordra sina universalpolitiska
strävanden; i det syftet sökte han också
tillförsäkra sin son Filip tronföljdsrätt i Tyska
riket. I vida kretsar av Tysklands
furstestånd höjdes då ropet, att »den tyska friheten»
var i fara, och man trodde sig skymta en
förhatlig plan att förvandla kejsardömet till
en arvmonarki i beroende av Spanien. Till
allt detta kom på protestantiskt håll ett
djupt missnöje med den kyrkoordning för
Tyskland (Augsburger-interim av 1548), som
K. tvångsvis sökte genomföra. Under ledning
av Moritz av Sachsen bildades 1551 mot
kejsaren ett tyskt fursteförbund, som efter att
ha allierat sig med Frankrikes nye konung
Henrik II lät sina trupper rycka mot
Innsbruck, där K. befann sig. Endast genom en
brådstörtad flykt över Brennerpasset (maj
1552) undkom han. I sin tyska politik var
K. nu en slagen man. Luteranerna fingo full
religionsfrihet genom det av K:s broder
Ferdinand å hans vägnar slutna fördraget i
Passau 1552, bekräftat genom
religionsfreden i Augsburg 1555, och den »spanska
successionen» i Tyskland kom ej vidare i fråga.
Nedslagen av motgången och bruten av ohälsa,
beslöt K. att nedlägga sina kronor och dela
dem mellan brodern och sonen. Filip fick de
burgundisk-nederländska besittningarna och
det spansk-italienska väldet, Ferdinand
kejsardömet (de österrikiska länderna hade K.
redan 1521 upplåtit till honom). Efter
abdi-kationen begav sig K. 1556 till Spanien och
tillbragte sina sista år vid klostret San Yuste
i Estremadura. G. 1526 m. Isabella av
Portugal (d. 1539), hade han med henne sonen
Filip II och två överlevande döttrar, den ena
g. m. kejsar Maximilian II; utom
äktenskapet hade han barnen Margareta, hertiginna
av Parma, och don Juan d’Austria. — Litt.:
H. Baumgarten, »Geschichte K:s V.» (3 bd,
1885—92; går till 1539); E. Armstrong, »The
emperor Charles V» (2 bd, 1902); K. Brandi,
»Die deutsche Reformation» (1927; förf,
förbereder en biogr. över K.). — K:s porträtt
återges på vidstående plansch. G. C-n.
3. K. VI, tysk-romersk kejsare (1685—
1740), yngre son till kejsar Leopold I. K.,
som var huset Habsburgs kandidat till det
spanska arvet efter Karl II, utropades 1703 i
Wien till konung av Spanien (som Karl III)
och kämpade 1704—11 där med växlande
framgång mot den franske pretendenten Filip
av Anjou (se Spanska
tronföljds-kriget). Då K:s broder kejsar Josef I
1711 avled utan manliga arvingar, övergingo
de habsburgska arvländerna till K., som s.
å. också valdes till kejsare. Han fortsatte
nu kriget, även sedan bundsförvanterna för
att hindra Spaniens och Österrikes förening
i en hand slutit freden i Utrecht 1713 och
erkänt Filip som spansk konung. 1714 måste
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
