Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Karl Albert (konung av Sardinien) - 1. Karl I (spansk konung) - 2. Karl II (konung av Neapel och Sicilien) - 3. Karl III (spansk konung) - 4. Karl IV (spansk konung) - 1. Karl IV (tysk-romersk kejsare) - 2. Karl V (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Karl
398
konstitutionell författning. Hans försök att
befria Italien från österrikarna (se härom
Italien, sp. 843) misslyckades emellertid,
och bitter och besviken nedlade han 1849
kronan till förmån för sin son Viktor Emanuel
II samt begav sig till Portugal. — It. monogr.
av L. Cappelletti (1891). Jfr även C. A. Costa
de Beauregard, »La jeunesse du roi
Charles-Albert» (1889) och »Les dernières années du
roi Charles-Albert» (1890). V. K-r.*
Karl (sp. Carlos), spanska konungar.
1. K. I, se Karl, tysk-romerska kejsare, 2.
2. K. 11, som konung av Neapel och
Sicilien Karl V (1661—1700). Var son till Filip
IV och Maria Anna av Österrike, efterträdde
1665 sin fader under moderns förmynderskap
och övertog 1675 själv regeringen men var
psykiskt och fysiskt i
hög grad degenererad.
K:s båda äktenskap,
med Marie Louise av
Orléans och Maria
Anna av
Pfalz-Neu-burg, blevo barnlösa,
och K., den siste av
ätten Habsburg på
Spaniens tron, insatte
som tronarvinge sin
systers sonson Filip
av Anjou (se Filip,
sp. 329). Efter K:s
död utbröt spanska tronföljdskriget (se d. o.).
3. K. III (1716—88). Var son till Filip V
och Elisabet Farnese av Parma, 1731—35 hertig
i Parma och 1735—59 (som K. VII) konung i
Neapel-Sicilien, där han med hjälp av sin
minister Tanucci införde
många reformer. Efter
sin halvbroder
Ferdinand VI blev K. 1759
konung av Spanien
och lät där utmärkta
ministrar, Aranda,
Campomanes, Florida
Blanca (se dessa ord)
m. fl., utföra många,
fast delvis illa
förberedda och impopulära,
reformer i
upplysningens och det eko-
nomiska framåtskridandets tecken. K.
inskränkte inkvisitionens makt och förvisade
1767 jesuiterna. Genom det bourbonska
fa-miljefördraget 1761 invecklades K. i två
krig med England (1761—63 och 1779—83).
Monogr. av F. Rousseau (2 bd, 1907).
4. K. I V (1748—1819), son till föreg., reg.
1788—1808. Var svag och oduglig samt
behärskades h. o. h. av sm gemål, Maria Luisa
av Parma, och dennas älskare Godoy (se d. o.).
K:s förbund med Frankrike ledde till krig
mot England, förlust av flera kolonier och
den spanska flottans krossande vid Trafalgar
1805. En häftig opposition uppstod, ledd av
tronföljaren Ferdinand (se d. o., sp. 242), och
K. tvangs 19 mars 1808 att avsäga sig
kronan till förmån för denne. Napoleon
uppträdde som medlare och tvang på mötet i
Bayonne (maj 1808) båda att abdikera. K.
levde därefter i Frankrike, Rom el. Neapel.
— Om K:s yngre son pretendenten Karl
(V), dennes son Karl (VI) och den
sistnämndes brorson Karl VII se Carlos,
sp. 610.
Karl, tysk-romerska kejsare.
1. K. IV, tysk-romersk kejsare, konung
av Böhmen (1316—78), son till Johan av
Luxemburg. Fick en god uppfostran i
Frankrike och styrde tidtals faderns besittningar i
Italien och Böhmen.
1346 efterträdde han
sin fader i Böhmen
och valdes 11 juli s. å.
av Ludvig Bayrarens
motparti till tysk
konung. Först då Ludvig
dött 1347 och
bayerska partiets konung,
Günther (se d. o., sp.
108) av Schwarzburg,
1349 avsagt sig
kronan, erkändes K.
allmänt och kröntes 1355
i Rom till kejsare. Genom landsfreder sökte K.
upprätthålla lugn i Tyskland; han fastställde
genom »gyllene bullan» 1356 reglerna för
valet av tysk konung. Själv en högt bildad
man, verkade K. särskilt för den andliga och
materiella odlingens höjande i Böhmen. Han
grundade 1348 univ. i Prag, förskönade
staden och byggde kyrkor, kloster m. m. Åt sin
familj förvärvade K. bl. a. övre Pfalz, Nedre
Lausitz, delar av Schlesien samt Brandenburg
(1373). Litt.: E. Werunsky, »Geschichte Kaiser
Karls IV.» (3 bd, 1880—92); G. G. Walsh, »The
emperor Charles IV.» (1924). V. K-r.*
2. K. V, tillika konung av Spanien (Karl
I) och Neapel (Karl IV; 1500 24/2—58 21/»),
äldste son till Filip den sköne av Habsburg och
Johanna av Aragonien-Kastilien. Född i
Gent, växte han upp i de burgundiska länder,
som utgjorde hans faders mödernearv och
vilkas herre K. själv blev vid dennes
från-fälle 1506. Efter morfadern, konung
Ferdinand den katolske, fick han 1516 Spanien
med dess biländer i Italien (Neapel m. m.) och
amerikanska kolonier. Slutligen ärvde han,
då hans farfar, kejsar Maximilian, avled 1519,
sin fäderneätts österrikiska besittningar och
blev 28 juni s. å. i Frankfurt efter en hård
tävlan med Frankrikes konung Frans I vald
till tysk-romersk konung. Som sådan kröntes
han i Aachen 23 okt. 1520 och mottog av
påven titeln »vald romersk kejsare»
(formlig kejsarkröning först 1530 i Bologna). Att
sammanhålla och stärka det sällsynt
vidsträckta, i hög grad heterogena välde, som
sålunda tillfallit honom, och att därvid tillika
utveckla kejsardömet i universalmonarkisk
riktning blev hans livs strävan. Rikt utrustad
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
Karl IV. Staty i
Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
