Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Karl VI (tysk-romersk kejsare) - 4. Karl VII (tysk-romersk kejsare) - 1. Karl Eugen (hertig av Württemberg) - 2. Karl I Fredrik Alexander (konung av Württemberg) - Karl (kejsare av Österrike och konung av Ungern)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Karl
402
han dock (freden i Rastatt) uppge sina
anspråk och nöja sig med Belgien och de
spanska besittningarna i Italien. Av dessa
utbyttes 1735 efter
polska tronföljdskriget
Neapel och Sicilien
mot det obetydliga
Parma. K. förde även
två krig mot
turkarna: i det första
(1716—18) vann han
(freden i Pozarevac)
Temesvårbanatet,
Va-lakiet v. om Aluta
och n. Serbien med
Belgrad, vilka
områden dock utom
Bana
tet gingo förlorade i det andra kriget (1737
—39, freden i Belgrad).
K. sökte framför allt trygga sin dotter
Maria Teresias arvsrätt. Genom
pragmatiska sanktionen (se d. o.; 1713),
vilken han mot betydande eftergifter fick
allmänt erkänd, trodde han sig ha lyckats häri.
Med honom utslocknade habsburgska husets
manliga linje. Litt.: M. Landau, »Geschichte
Kaiser Karls VI. als König von Spanien»
(1889); J. Ziekursch, »Die Kaiserwahl Karls
VI.» (1902). (Å.S-n.)
4. K. V 11 (som bayersk kurfurste Karl
Albert), tysk-romersk kejsare (1697—1745),
son till kurfursten Max Emanuel av Bayern.
Gifte sig 1722 med kejsar Josef I:s yngre
dotter och efterträdde
1726 sin far som
kurfurste. Efter Karl
VI:s död 1740 gjorde
K. anspråk på det
österrikiska arvet som
ättling av en dotter
till kejsar Ferdinand
I. Med en
franskbayersk här
framträngde han 1741 mot
Wien (österrikiska
tronföljdskriget),
erövrade Böhmen, vann
dess krona och valdes 1742 till kejsare,
fördrevs snart från både Böhmen och Bayern av
Maria Teresia men kunde 1744, genom
Preussens hjälp, återvända till Bayern. Monogr.
av K. Th. Heigel (1877). V. K-r.*
Karl, furstar av Württemberg.
1. K. Eugen, hertig (1728—93). Han
efterträdde 1737 sin far, hertig Karl
Alexander (f. 1684), regerade despotiskt och
slösaktigt, tills han kom under inflytande av
grevinnan Franziska von Hohenheim, med
vilken han 1785 gifte sig. Därefter inträdde
en förbättring, och en del reformer
genomfördes. K. grundade 1770 Karlsskolan i
Stuttgart. Litt.: A. v. Pfister, »Herzog Carl
Eugen von Württemberg» (2 bd, 1902—03).
2. K. I Fredrik Alexander,
konung (1823—91), reg. från 1864. Han deltog
Ord, som saknas under
i kriget 1866 på Österrikes sida men stred
vid preussarnas sida mot Frankrike 1870—
71. Württemberg blev 1871 medlem av Tyska
riket. K. dog barnlös. Biogr. av Th.
Hoch-stetter (1891).
Karl, kejsare av Österrike (Karl I) och
konung av Ungern (Karl IV), före
tronbe-stigningen kallad ärkehertig Karl Frans
Josef (1887 17/8—1922 1/4), son till kejsar
Frans Josefs brorson
ärkehertig Otto (1865
—1906) och konung
Georgs av Sachsen
dotter Maria Josefa.
K. hade nått
överstelöjtnants grad vid ett
kav.-reg:te, när han
vid sin farbror Frans
Ferdinands död 28
juni 1914 blev
österrikisk-ungersk tronföljare. Han steg nu raskt
i de militära graderna,
blev maj 1916 chef för 20 :e armékåren,
deltog i våroffensiven s. å. mot Italien på
Tyrolfronten, blev (juli) general av
kavalleriet och chef för en armégrupp i Galizien
(senare i Siebenbürgen) och efterträdde 21
nov. s. å. Frans Josef som österrikisk kejsare
och ungersk konung. Förmäld 1911 med Zita
av Bourbon-Parma (f. 1892), fick han med
henne åtta barn, äldst bland dem ärkehertig
Otto (f. 1912).
Om kejsar Karls regeringstid se närmare
Österrike, historia, och Ungern,
historia. K. var vid sin tronbestigning
politiskt fullkomligt oerfaren, öppen, välmenande
och personligen älskvärd, vann han livliga
sympatier. Som sitt mål satte han snar
sam-förståndsfred, demokratiska
författningsrefor-mer och monarkiens omdaning enl. den
nationella autonomiens system. Han sökte med
förkärlek stöd hos nya rådgivare
(Clam-Mar-tinic, kabinettsdirektorn A. Polzer-Hoditz, O.
Czernin m. fl.) och ersatte, sedan han
övertagit högsta befälet över här och flotta, febr.
1917 generalstabschefen von Conrad med
general von Arz. Om K:s försök våren 1917
att i hemlighet i fredssyfte genom sin svåger
prins Sixte av Bourbon förbereda
underhandlingar med ententen se Sixte.
Autonomiprogrammets genomförande strandade på
magyariskt motstånd, och Czernin störtade nov.
1917 dess ivrigaste förespråkare, greve Polzer.
Det återupptogs först hösten 1918, då
centralmakternas militära motgångar omöjliggjort
monarkiens sammanhållning. Manifestet av
16 okt. s. å. om Österrikes förvandling till
en federativ sammanslutning av fria
nationer påskyndade därför upplösningen och gav
signalen till upprättandet av med varje dag
alltmer oberoende nationalregeringar, mot
vilka den veke och rådville kejsaren stod
maktlös.
Makten övergick såväl i Wien (30 okt.)
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
