Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karta - Karta & Oaxens kalkbruk - Kartago
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Karta & Oaxens kalkbruk—Kartago
468
teckningar och
Kartreproduktion. Prov på officiella svenska k. lämnas
på plansch vid sp. 464, på geografiska k. vid
ett stort antal världsdels-, stats-, stads-,
landskaps- och provinsartiklar m. m. i Nordisk
Familjeboks 3:e uppl. (se t. ex. Europa).
Litt.: M. Eckert, »Die Kartenwissenschaft»
(2 dir, 1921—25); Kartografiska sällskapets
publikationer, främst »Sveriges
kartläggning» (1922); Br. Thordeman, »Våra kartor»
(1926; med litt.-förteckning); S. Lönborg,
»Sveriges k., tiden till omkr. 1850» (1903).
Meddelanden om nyutkomna k. lämnas främst
i Petermanns Mitteilungen och i sv. tidskr.
Globen. K. Rn.*
Karta & Oaxens kalkbruk, a.-b., bryter
kalksten på ön Oaxen (Mörköfjärden) och
vid Bläse (n. Gotland), tillverkar kalk,
försäljer även cement, tegel m. m. samt
ombesörjer sjötransporter i Mälaren och Östersjön.
Aktiekap. 100,000 kr., årligt tillv.-värde 3
mill. kr., 285 arb. Gemensam förvaltning
med a.-b. Gotlands kalkverk. Firman,
grundad 1866, blev a.-b. 1896, ombildat 1921.
Bild 1. Kartskiss över det forna Kartago.
Kartägo (lat. Carthägo, grek. Karchedön,
av fenic. Qart Chadascht, nya staden),
feni-cisk koloni strax n. ö. om nuv. Tunis, enl.
sagan grundlagd av Dido (se d. o.).
Grund-läggningstiden är obekant. De äldsta
fynden härstamma från 600-talet f. Kr. Från
detta årh. var K. ledare för de feniciska
kolonierna på Afrikas nordkust, vilkas invånare
romarna kallade puner (poeni, eg. fenicier).
De kuvade inhemska libyska stammarna
sammansmälte med punerna och antogo deras
språk. Jorden exploaterades genom
plan-tagehushållning. K:s rikedom berodde dels
på landets bördighet, dels och framför allt
på handeln. Monopolställning i Västern efter-
strävades målmedvetet, och K. utdrev i
förbund med etruskerna grekerna från
västligaste Medelhavet i mitten av 500-talet f. Kr.
och satte sig fast på Sicilien, Sardinien och
Korsika samt i Spanien. Därefter
behärskade K. även handeln på Atlantens kuster
i Europa och Afrika, och betydande
upptäcktsfärder företogos utmed de senare
söderut. Sedan 480 f. Kr. förde K. en
förbittrad kamp med grekerna, särskilt
Syra-kusa, om Sicilien. Förhållandet till Rom
var först vänskapligt, men 264 f. Kr. utbröt
striden (de puniska krigen; se Rom,
historia). Dessa krig slutade 146 f. Kr. med K:s
förstöring. — K:s författning är föga känd.
I spetsen för staten stodo två suffeter,
åtm. senare valda för ett år. Hannibal (se
d. o.) var en tid suffet. Rådets och
folkförsamlingens befogenheter äro ej
tillräckligt kända; styrelsen synes ha vilat i
händerna på köpmannaaristokratien; emellanåt
omtalas en demokratisk opposition.
Religionen var semitisk; mest bekant är guden
Moloch, åt vilken i nöd barn offrades, och
stadsgudinnan Tanit, som i romersk tid
hade ett praktfullt tempel; de uppträda
senare under romerska namn, Saturnus och
Juno Caelestis.
K. återuppbyggdes som romersk koloni av
Caesar 44 f. Kr. och blomstrade upp till
Nordafrikas främsta stad, säte för den
romerske prokonsuln och medelpunkten för en
egenartad kultur. Dess roll i den kristna
kyrkans utveckling var betydande; det var
biskopssäte, hem för martyrer och berömda
kyrkofäder. K. intogs 439 av vandalerna,
533 av bysantinerna och 698 av araberna.
Karl V höll det besatt en kort tid 1585.
K. låg på en mot ö. utskjutande halvö,
vars strandlinje ändrat sig ganska mycket.
Stranden är numera täckt av villaförstäder
till Tunis. De arkeologiska undersökningarna
ha givit betydande resultat. Särskild
förtjänst om dem har inlagts av kardinal
Lavi-gerie, père Delattre och Merlin. Nyligen har
en amerikansk expedition börjat arbeta där.
Den äldsta feniciska koloniens läge är ovisst;
de äldsta gravarna finnas vid Duimes och
Dermesch. Medelpunkten för det historiska
K. var kullen Byrsa (bild 2), som nu bär
katedralen S:t Louis och det av Lavigerie
upprättade museet. I forntiden låg där
Askle-pios’ tempel; husen voro höga, gatorna trånga.
De båda hamnarna, den yttre, fyrkantiga
handels- och den inre, runda örlogshamnen,
finnas kvar som två dammar (bild 3). I n. låg
den nya staden (Magalia, av grekerna
kallad Megara, nu La Marsa). K. var
omgivet av murar; de mot landsidan beskrivas
som särskilt mäktiga, med kasematter,
som lämnade plats för 300 elefanter, 4,000
hästar, 20,000 man fotfolk och 4,000
ryttare. Det grekiska inflytandet var starkt;
redan från slutet av 600-talet f. Kr
finnas många grekiska vaser (bild 7) bland
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
Skala 1:220 000
1. Byrsa (borgen)
2. Asklepios’ tempel
3. Torg
4. Cirkus
5. Amfiteoirr
6. Cisterner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
