Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik - Kellgren, Jonas Henrik - Kellner, David - Kellner, Oskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Kellgren, J. H.—Kellner
588
i tidningen. Sällskapet bestod blott av K.
och Nils von Rosenstein, som med sin kloka
diplomati hjälpte K. att rida ut stormen och
lyckades förmå Gustav III att iakttaga en
välvillig neutralitet. I början hade K. gått
så långt, att han rent av vände sig mot all
religiositet (»all tro är sekt; förnuftet ensamt
en allmännelig lära»), men under stridens
fortgång nödgades han bli försiktigare,
respektera kyrkan och lämna de i hovkretsarna
mäktiga frimurarna å sido, varemot
sweden-borgarna och vurmarna för den animala
magnetismen blevo huvudmotståndarna; även
Tho-rild och hans anhängare angrepos. Under
denna sin kamp för upplysningens positiva
mål, humanitet och frihet, utvecklades K.;
hans entusiasm för stora mänskliga frågor
förde honom småningom även in på politisk
opposition. Han hade på Gustav III:s
anmodan skrivit för teatern och bl. a. författat
operatexterna »Æneas i Karthago» (1782, med
musik av Kraus) och »Drottning Kristina»
(1785) samt omdiktat konungens prosatexter
till »Gustaf Vasa» (1786, tonsatt av Naumann)
och »Gustaf Adolf och Ebba Brahe» (1788,
tonsatt av Vogler). Men K. passade ej vid
hovet, där han ersattes av Leopold, och
övergick till oppositionen, när konungen gjorde
sin andra statsvälvning. När K. i »Cantat
d. 1 jan. 1789» första gången gav uttryck åt
en nyvaknad kärlek till fäderneslandet,
näm-nes dock ej konungen, och han hyllade honom
ej heller framdeles. Ansatser till
samhällskritik spåras i den skämtande »Dumboms
lef-verne» (1790), och den svidande satiren
»Ljusets fiender» (1792) är ej blott en
upplysnings- utan även en frihetsdikt, där K:s
sympati för franska revolutionen framträder.
Samtidigt med dessa dikter skapade K. en
känslolyrik, som i djup och innerlighet är
ojämförligt överlägsen hans tidigare. K. hade
fattats av en stark kärlek, som hos den
frivole sensualisten åstadkom en personlig
pånyttfödelse och förde honom till ett alldeles
nytt uppfattnings- och uttryckssätt, en
förromantik, vilken först visar sig i »Sigvarth
och Hilma» (på blankvers) och »Saknaden».
»Den nya skapelsen» är den förnämsta av
dessa dikter: med hänförelse besjunger han
hur den ideala kärleken låter honom uppfatta
världen som skönhetens och dygdens värld,
i gudomlig glans. »Til Christina» (också på
blankvers) tolkar vemodigt hans nyvunna
insikt om den lycka äktenskapet och familjen
kunna ge. K:s lyckokänsla var kortvarig;
hans sista passion, för den obildade och
lättsinniga aktrisen Fredrique Löf, fyllde honom
själv med blygsel. Efter flerårigt lidande dog
han i lungsot. — K:s verk, i hans eget urval,
utkommo i 3 bd 1796; av en kritisk uppl.,
utg. av S. Ek och O. Sylwan, utkom bd 6
1922—23. Litt.: O. Sylwan, »J. H. K.» (1912);
M. Lamm, »Upplysningstidens romantik», II
(1920). — K:s porträtt återges på vidstående
plansch. R-n B.
Ord, som saknas under
Kellgren, Jonas Henrik, sjukgymnast
(1837—1916), brorsons son till Johan Henrik
K. Först militär, ägnade sig K., som
genomgått Gymnastiska centralinstitutet, från 1869
helt åt gymnastyrket
och grundade
sjukgymnastiska institut
först i Gotha, sedan
i London och
slutligen i Sanna vid
Jönköping, det sista länge
filial till den i
London fortsatta
verksamheten. K. åtnjöt
stort rykte som
skicklig sjukgymnast och
blev till en viss grad
skolbildare inom svensk
sjukgymnastik. Den efter honom benämnda
»Kellgrenska gymnastikmetoden» avvek rätt
mycket från den brukliga, av läkarna i stort
sett gillade svenska sjukgymnastiken.
Avvikelserna bestodo i ett överdrivet betonande
av nervbehandlingens betydelse och i
behandling av akuta sjukdomar med massage och
gymnastik. Någon betydelse för modern
läkekonst har metoden ej haft, men den har för den
sjukgymnastiska tekniken spelat en viss roll,
enär denna skolas representanter förr än
andra begynte bortarbeta ett tidigare ej
sällsynt. alltför kraftigt och därför skadligt
hand-skande med sjuka och skadade ledgångar och
vävnader. — Bland dem, som fortfarande
arbeta efter K:s idéer, märkas brodern Arvid
L u d v i g K. (f. 18 5 6 25/4), känd även som
donator till svenskt skytteväsen, och mågen
Ed-gar Cyriax, båda läkare i London. P. Hgld.
Kellner [ke’-], David, tysk-svensk
tonsättare (omkr. 1670—1748), född i Leipzig,
blev 1711 klockspelare i Tyska kyrkan och
organist i Jakobs kyrka i Stockholm. Hans
harmonilärobok »Treulicher Unterricht im
Generalbass» (1732; sv. övers. 1739) utkom
i en mängd uppl. K. framträdde även som
kompositör. T. N.
Kellner [ke’-], Oskar, tysk
jordbruks-kemist (1851—1911). Blev 1881 prof, i Tokyo
och teknisk rådgivare vid ministeriet för
jordbruk och handel i Japan, där han
grundläde jordbruksförsöks-väsendet, och var från
1893 till sin död
föreståndare för
försöksanstalten i Möckern,
Leipzig. K. påvisade
oriktigheten av den
förut rådande
uppfattningen om
äggviteämnenas övervägande värde framför fett
och kolhydrat för
produktion av kraft och
fett. Han införde
upp
skattningen av fodermedel i stärkelseenheter
och uppställde i dessa enheter uttryckta
nor-K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
