Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellner, Oskar - Kellogg, Frank Billings - Kelloggpakten - Kells-Nöbbelöv - Keloid - Kelotomi, herniotomi - Kelp el. Varec - Kelter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Kellogg—Kelter
590
mer för husdjurens utfodring, vilka vunnit
vidsträckt tillämpning. K:s »Lehrbuch über
die Ernährung der landwirtschaftlichen
Nutz-tiere» (1905; 10:e uppl. 1924) och »Grundzüge
der Fütterungslehre» (1907; 7:e uppl. 1924;
sv. övers. 1908) äro allmänt använda. H. J.Dft.
Kellogg [ke’log], Frank Billings,
amerikansk statsman (f. 1856 22/i2). Blev 1877
advokat och 1887
delägare i en stor
advokatfirma i S:t Paul,
Minnesota. K. tog
verksam del i
Roose-velts räfst med
trus-terna och var därvid
unionsregeringens
ombud i flera
rättegångar. 1917—23 var han
senator för Minnesota,
1924—25 amerikansk
ambassadör i London
samt mars 1925—mars
1929 utrikesminister. Mest känd är han som
upphovsman till den efter honom benämnda
Kelloggpakten (se d. o.). V. S-g.
Kelloggpakten [ke’log-], vanlig benämning
på en i Paris 27 aug. 1928 ingången traktat
om fredlig lösning av mellanfolkliga tvister.
Franske utrikesministern A. Briand hade april
1927 framkastat tanken på ett
fransk-amerikanskt avtal mot tillgripande av krig vid
konflikter mellan dessa båda makter. Detta
uppslag vidgades i Amerika till att omfatta
en allmän »krigets bannlysning», och
amerikanske utrikesministern F. B. Kellogg
framlade dec. s. å. ett förslag till en allmän
traktat med detta syfte. Efter långvariga
förhandlingar enades man om att fördraget borde
i första hand ingås av de sex stormakterna
Frankrike, Förenta staterna, Italien, Japan,
Storbritannien och Tyskland, de brittiska
do-minions (och Indien) samt »Locarnomakterna»
Belgien, Polen och Tjeckoslovakien. Fördraget
undertecknades i Paris, dit Kellogg rest för
att personligen deltaga i den högtidliga akten.
Fördragsmakterna förklarade i art. I »i sina
resp, folks namn», att de avstodo från
tillgripande av krig »såsom redskap för nationell
politik i sina förhållanden inbördes», samt i
art. II, att »avgörandet eller lösningen av
alla tvister eller konflikter, av vad slag eller
ursprung de vara må», som kunde uppkomma
dem emellan, »aldrig skall sökas annat än
med fredliga medel». Fördraget skulle stå
öppet för allmän anslutning och trädde i kraft,
när samtliga de ursprungliga
kontrahenternas ratifikationer deponerats i Washington,
d. v. s. först i juli 1929. Fördraget har
numera vunnit anslutning av 62 stater,
varvid dock på flera håll varjehanda
förbehålls-liknande förklaringar avgivits, särskilt om att
fördraget ej upphävde Nationernas förbunds
medlemmars förpliktelser att deltaga även i
väpnade förbundssanktioner. Dessa förbehåll
och fördragstextens elastiska formulering ha
gjort, att delade meningar råda angående
fördragets värde som fredsgaranti. V. S-g.
Kells-Nöbbelöv, se Källs-Nöbbelöv.
Kelold, fast, fibrös, godartad, ofta ömmande,
aldrig ulcererande hudsvulst, som dels uppstår
spontant, dels (och vanligast) i ärr. E. L-g.
Kelotoml [ke-] (av grek, kéle, bråck, och
tomè, snitt), bättre namn än det oftare
nyttjade herniotomi, operation för bråck
(urspr. för fria, numera närmast för
inklämda). Vid dessa kan inklämningen ibland
hävas genom tryck utifrån, men om detta ej
lyckas, måste operation företagas omedelbart.
Lokal bedövning räcker i allm. Sedan huden
genomskurits, vidgas den för trånga
öppningen, bråcksäckens innehåll skjutes
tillbaka i bukhålan eller avlägsnas, och själva
bråcksäcken tillknytes. Därefter hopsys
luckan i bukväggen samt vanligtvis också
huden. T. R.
Kelp [kelp] el. V a r e c, benämning på den
aska, som erhålles vid algers förbränning för
jodframställning. Jfr Jod.
Kelter [ke’-], lat. Ce’ltae, det vedertagna
namnet för den västligaste av de
indoeurope-iska folk-, resp, språkfamiljerna. Namnets
etymologi är osäker. Under sin största
utbredning (andra årh. f. Kr.) bodde folk av
keltisk stam från Skottlands n. delar till
s. Portugal och innehade stora delar av
Frankrike, Tyskland och Norditalien med utlöpare
över Balkanhalvön ända till Mindre Asien.
Historiska och arkeologiska grunder hänvisa
på Sydtyskland, eller närmare bestämt
området mellan Rhen, Main och Donau, som det
centrum, varifrån stammens utbredning i
förhistorisk och historisk tid skett genom
folkvandringar, påminnande om germanernas.
Mellan 1000 och 800 f. Kr. torde den första
större förskjutningen ha skett, näml, norrut
genom n. v. Tyskland. Denna utbredning
fortgick till besättandet av Britanniska öarna.
Där torde g a e 1 e r (se d. o.) urspr. ha varit
lägrade längst i v. och kommo småningom
att intaga Irland, medan däremot k y m r e r
spredo sig över hela Storbritannien men
småningom trängdes väster- och söderut till
Wales (se K y m r e r) och Cornwall (se K o
r-n e r). Senast från omkr. 300 e. Kr. började
gaeler från Irland över öarna besätta
Skottland; på ön Man (se d. o.) bo ännu de keltiska
manxmännen. Flertalet gaeler stannade dock
kvar på Irland. Från Cornwall skedde en
åter-vandring till fastlandet, som bl. a. resulterade
i keltisering av Bretagne (se d. o.).
Något senare än den nordliga spridningen
började den västliga till Gallien; dess
resultat framträdde i Caesars skildring av det
keltiska Gallien. Även från n. ö. trängdes —
sannolikt av germanerna — de k., som
innehade landet mellan Rhen och Elbe, undan och
intogo under namn av b e 1 g e r (lat. Belgae)
n. ö. Gallien. Språkligt torde man bland
g a 11 e rn a kunna urskilja två riktningar,
motsv. den ökeltiska fördelningen i gaeler och
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
