Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelter - Keltiberer - Keltis - Keltisk arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Keltiberer—Keltisk arkeologi
592
kymrer. Från Gallien utgick en börjande
kel-tisering av Pyreneiska halvön omkr. 500 f.
Kr. (se Keltiberer). — Gallerna voro
ännu på Caesars tid delade i en mängd
stammar, av vilka de mäktigaste stodo i spetsen
för mer eller mindre omfattande förbund, som
ofta inbördes tävlade om den politiska
övervikten. Bland sådana förhärskande stammar
må nämnas arverner (i Auvergne), a e d
u-e r (mellan Loire och Saöne), sekvaner (i
Franche-Comté). Det starkaste motståndet
mötte Caesar i en stor resning (53—52 f.
Kr.), för vilken arvernerna under
Vercinge-torix trädde i spetsen och som slöts med att
Caesar genom uthungring intog det av
Ver-cingetorix med en betydande styrka tappert
försvarade Alesia (se d. o.). Gallerna idkade
både jordbruk och bergsbruk, de slogo
silver-och guldmynt, och stormännen omgåvo sig
med talrika följen. Den inre söndringen
bland dem underlättade romarnas seger.
Gallerna romaniserades och sammansmälte senare
med de österifrån under folkvandringarna
inträngande germanska frankerna, men keltiska
lynnesdrag fortleva alltjämt hos de moderna
fransmännen. — Omkr. 500 (eller tidigare)
utgick en samtidig spridning från centrum
norrut till Böhmen, boningsplats för
keltiska b o j e r, vilka senare genom namnets
förskjutning över på de germanska
marko-mannerna gåvo namn även åt Bayern, och
söderut till länderna mellan Donau och
Alperna. Bland keltiska folk i alpländerna må
i främsta rummet nämnas h e 1 v e t i e r (se d.
o.), som på Caesars tid, ansatta av
germanerna, ville utvandra till Gallien från Schweiz.
Den sydliga förskjutningen sträckte sig till
n. Italien på båda sidor om Po (Gallia
trans-padana och Gallia cispadana). Enstaka
krigståg hotade t. o. m. Rom. Från 350 f. Kr.
spåras även en förskjutning åt s. ö. ned mot
Balkanhalvön. Ända till Mindre Asien sträckte
sig denna rörelse och resulterade i besättandet
av det efter de keltiska galaterna
benämnda Galatien (se d. o.). — I livligast
beröring med k. kommo germanerna, vilket bl.
a. framgår av en betydande inlåning av
keltiska ord, som hänvisa på en högre kultur
(t. ex. orden för rike, ämbete och järn). På
grund av namn (särskilt flodnamn, t. ex.
Donau, Rhen, Main) kan man konstatera, att
arkeologiskt och språkligt nästan hela
Sydtyskland samt Västtyskland intill Weser och
i ö. mot Halletrakten urspr. varit keltiska.
Även i Skandinavien spåras under det sista
förkristna årh. samma starka keltiska
kulturinflytande som inom den övriga
germanska världen. A. Bugges teori om att cimbrer
och teutoner i Jylland varit k. torde ej ha
vunnit många anhängare.
Antropologiskt räknades de rena k. av
antikens författare till de nordiska folken med
blond hårfärg, blågrå ögon och reslig
kropps-gestalt. Denna karaktär påträffas ännu i
dag, i synnerhet på Irland, men såväl på
Brit
tiska öarna som i Gallien (Frankrike) ha k.
uppenbarligen starkt uppblandats med
brunetta dels lång- och dels kortskalliga raser.
I nutiden bo k. förnämligast på Irland, i
Wales och Skottland, på ön Man och i
Bretagne (jfr Europa, sp. 1172), varjämte det
keltiska elementet bland utvandrare till
Förenta staterna varit betydande. Livlighet,
älskvärdhet, skönhetssinne, fantasirikedom,
ombytlighet, tapperhet och disciplinlöshet äro
keltiska karaktärsdrag.
Om k:s äldsta kultur se Keltisk
arkeologi; jfr även Iriska språket och
Keltiska språk. Bland den rika litt.
om k. må nämnas D’Arbois de Jubainville,
»Les celtes depuis les temps les plus anciens
jusqu’en Fan 100 avant notre ère» (1904); A.
Bugge, »Kelternes kulturbetydelse» (i
»Världskulturen», II: 1, 1906) och »Ilar der bodd
kelter i de nordiske lande?» (i Nord. Tidskr.
1924); G. Dottin, »Manuel pour servir ä
1’étude de Fantiquité celtique» (2:a uppl.
1915); R. Nordenstreng, »Europas
människoraser och folkslag» (3:e uppl. 1926). K. F. J.*
Keltiberer [ke-], ett av det gamla
Spaniens mäktigaste folk. De utgjorde trol. en
blandning av landets urinvånare, ibererna,
och de keltiska stammar, som på
500-talet f. Kr. från Gallien trängde över
Pyrenéerna. Från de puniska krigens tid förde de
för sitt oberoende hårda strider mot romarna,
tills de, sammanträngda till halvöns inre,
med Numantias fall (133) kunde anses kuvade
och efter Sertorius’ död (72 f. Kr.) snart helt
romaniserades. A. Lbd.
Keltis [ke’-], by i littis socken, Finland,
vid Keltis ström i Kymmene älv. Under Karl
XII:s krig uppfördes befästningar vid K., där
redan tidigare skansverk funnos. Vid K.
besegrade generalmajor W. M. Pauli 20 maj
1790 en överlägsen rysk styrka. (Wdt.)
Keltisk arkeologi [ke’-]. De försök, som
hittills gjorts att arkeologiskt påvisa kelternas
kultur under yngre stenålder samt under
bronsålder, ha ej lett till fullt säkra resultat.
Ännu under Hallstattiden (se d. o.)
framträder den keltiska kulturen ej med full skärpa
i det arkeologiska materialet. Först med La
Tènetiden (se La Tènekulturen) når
ifrågavarande kultur en självständig och
karakteristisk utformning. Denna utveckling
sammanhänger med kelternas begynnande
maktställning i Europa, och de på keltisk
kultur befruktande elementen äro till stor del
av klassiskt grekiskt ursprung, komna från
det etruskiska Italien. Med kelternas infall
i Italien omkr. år 400 och deras erövring av
det etruskiska Bologna nådde detta
inflytande sin kulmen. Det framträder även i
utformningen av kelternas egen kultur och deras
konsthantverk, i de keltiska fibulorna, som
anknyta till etruskiska förebilder, i
krigarnas stridsvagnar och framför allt i den
säregna keltiska konsten, som utgår från
rent klassiska motiv: palmetter, bladrankor,
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
