Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kepler el. Keppler, Johannes - Keplerbund, Keplerförbundet - Keplerska ekvationen - Keplers kikare - Keplers lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621 Keplerbund—Keplers lagar 622
K. tillkommer däremot den ovanskliga äran
att för första gången ha uppställt en
förklaring till ifrågavarande företeelser, vilken,
erhållen genom en lycklig förening av
noggranna observationer och djärv spekulation, på
grund av inre kriterier kunde erkännas vara
tillämplig på verkligheten själv. — Även
inom astronomiens övriga områden var K.
verksam. Så observerade han t. ex.
solfläckarna; en av honom 28 maj 1607 med blotta
ögat iakttagen solfläck tog han emellertid
för planeten Merkurius. I »De cometis libri
tres» (1619) framställde han åtskilliga
originella tankar om kometernas natur. Han
anställde noggranna observationer av den nya
stjärnan av år 1604, om vilken han
författade arbetet »Stella nova in pede serpentarii»
etc. (1606). Som kronolog uppträdde K. till
försvar för den gregorianska
kalenderreformen och sysselsatte sig med forskningar ang.
Kristi födelseår. Då han i Graz utgav
kalendrar för åren 1595—99, införde han däri enl.
tidens sed astrologiska förutsägelser; dessa
slogo händelsevis ovanligt lyckligt in och
skaffade K. stor ryktbarhet som astrolog.
Han försvarade visserligen ej de grova
astrologiska villfarelserna men tillerkände dock
aspekterna en viss betydelse vid
bestämmande av en människas framtida öden (jfr ett
urval av K:s astrologiska skrifter, utg.
av H. S. Strauss och S. Strauss-Klöbe, 1926).
Ett foster av K:s rika fantasi mera än ett
resultat av hans vetenskapliga forskningar är
det postumt utgivna arbetet »Somnium seu
opus posthumum de astronomia sublunari»
(1634; i ty. övers, av L. Günther 1898), ett
slags astronomisk novell, där scenen är
förlagd till månen. — Ett kompendium i
astronomi är skriften »Epitome astronomiæ
coper-nicanæ» (1618—22; ny uppl. 1635). Hans
astronomiska tabellsamling med dithörande
regler för räkningarna, »Tabulæ rudolphinæ
totius astronomicæ scientiæ a Tychone
Braheo primum conceptæ» (1627), nyttjades
ett helt sekel vid astronomiska beräkningar.
Sitt världsrykte vann K. som astronom,
men även inom de övriga matematiska
vetenskaperna var han med framgång verksam.
Åt optiken ägnade han flera skrifter. K. är
den förste, som vetenskapligt behandlat
dioptriken och särskilt teorien för tuberna.
Då den galileiska tuben vid flera slag av
observationer visade sig mindre lämplig,
föreslog K. att i dess ställe använda en tub,
där även okularet bestod av en konvex lins
(»Keplers kikare»; praktiskt utförd av
Schei-ner). K. gav den första förklaringen av
ögats inrättning och de olika delarnas
funktioner, sysslade med teorien för ljusets
brytning vid övergången mellan olika medier, med
den astronomiska refraktionen och med
foto-metrien. — K. synes ha haft kännedom eller
åtm. aning om den allmänna gravitationen,
om tillvaron av ett fast plan i världsrymden
samt om förklaringsgrunden till ebb och flod.
En meteorologi har ur hans skrifter
sammanställts av H. Brocard (»La météorologie de
Kepler», 2 bd, 1880). — Sina forskningar inom
den rena matematiken ägnade K.
företrädesvis åt logaritmerna och stereometrien. I hans
skrifter finnas spår till differentialräkningen
samt till flera teorier, som först långt efter
hans tid blivit föremål för undersökning.
Dock torde man ha gått alltför långt, då man
i det s. k. Keplers problem (se d. o.) velat
finna det första exemplet på en transcendent
ekvation.
K:s hela levnad var en nästan oavbruten
kedja av motigheter. Att han detta oaktat
kunnat uträtta så mycket för vetenskapen
berodde på hans järnhårda flit och sega
uthållighet, vilka egenskaper i förening med en
starkt utpräglad tendens till det mystiska
utgjorde de kanske mest iögonenfallande
dragen i hans karaktär. — Hans »Opera omnia»,
delvis innehållande förut otryckta arbeten,
utgåvos i 8 bd 1858—71 av Chr. Frisch.
Bland de många, som skildrat K:s liv och
vetenskapliga betydelse, må särskilt nämnas
Frisch (1858), W. Förster (1862, 1872), C. G.
Reuschle (1871) och R. Pixis (1899). — K:s
porträtt återges på vidstående plansch. B-d.
Ke’plerbund [-bont], K e p 1 e r f ö r b u
n-d e t, tyskt sällskap, grundat 1907 av prof. E.
Dennert (se d. o.), sedan 1920 med säte i
Det-mold. K. intresserar sig särskilt för
gränsområdena mellan naturvetenskap och religion,
bekämpar materialismen och utger tidskr.
Unsere Welt (från 1909) och Der Naturfreund
(från 1924).
Keplerska ekvationen, se Keplers
problem.
Keplers kikare, en vanlig astronomisk tub,
vilken ger upp och nedvända bilder. Jfr
Kepler, J.
Keplers lagar, de tre av J. Kepler (se d. o.)
funna lagarna för planeternas rörelse kring
solen. De uttryckas vanl. under följ, form:
1. Varje planetbana är en ellips, i vars ena
brännpunkt solen befinner sig.
2. Den av radius vector (d. v. s. den räta
linje, som förbinder planeten med solen)
beskrivna ytan är proportionell mot den
därvid använda tiden.
3. Kvadraterna på de olika planeternas
omloppstider förhålla sig till varandra som
kuberna på deras banors storaxlar.
Dessa tre lagar upptäcktes av Kepler på
empirisk väg ur observationer; deras
matematiska giltighet bevisades först av Newton
i »Philosophiæ naturalis principia
mathema-tica» (1687). Den tredje lagen är blott
approximativt riktig, näml, under
förutsättning, att planeternas massor kunna
försummas i förhållande till solens. Även de båda
första lagarna gälla blott under antagande,
att endast två kroppar finnas, näml, solen och
planeten. I verkligheten inverka planeterna
på varandra, så att deras banor mer eller
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
