Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinberg, Olof Vilhelm - Kinburn - Kincardine - Kinch, Karl Frederik - Kinck, Hans Ernst - Kind (ansikte) - Kind (härad i Älvsborgs län)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
725
Kinburn—Kind
726
stads sinnessjukhus på Långbro; tog 1927
avsked. K. blev 1909 docent i psykiatri och
rättspsykiatri vid Karol. inst. Sedan 1920
är han lärare i rättspsykiatri där och
sinnessjukläkare på
Långholmens
centralfängelse. K. erhöll
1922 professors n. h.
o. v. Han har som
sakkunnig deltagit i
utarbetandet av
förslag till lag mot
minderårigas brottslighet
(1918)och till stadga för
statens
tvångsarbets-anstalter (1920) m. m.
K:s intresse har
väsentligen varit riktat
mot kriminalpolitiska och rättspsykiatriska
frågor. — Bland K:s arbeten (på sv., ty., fr.,
eng. o. it.) må nämnas »Brottslighet och
sinnessjukdom» (1908), »Kriminalpolitiska
riktlinjer och förslag» (1909; tills, m. T. och A.
Petrén), »Om obestämda straffdomar»
(För-handl. vid Criminalistkongressen i Stockholm
1911, sid. 151—169, tr. 1912), »Alcool et
cri-minalité» (i Archives d’Anthropologie
Crimi-nelle 1913), »Rättspsykiatriska utlåtanden 1907
—1916» (1917), »Om den s. k.
tillräknelig-heten» (1917), »Om s. k. lösdrivare och deras
behandling» (1924) och »Lagen och de
sinnessjuka» (1926). (V. W-rt.)
Kinburn [ki’-], en liten 1860 slopad rysk
fästning vid Dnjeprs mynning. K. tvangs
under Krimkriget av de allierade
västmakternas flottor genom bombardemang 17 okt.
1855 att kapitulera.
Kincardine [kinkä’din], grevskap i ö.
Skottland; 989 kvkm, 41,900 inv. (1928);
huvudstad: Stonehaven (5,038 inv. 1926).
Kinch [keqk], Karl Frederik, dansk
arkeolog (1853—1921). Blev 1883 fil. dr, var
1895—98 skolföreståndare i Köpenhamn men
ägnade sig företrädesvis åt arkeologisk
forskning. 1883—87 företog K. en resa i Grekland
och Makedonien och skrev i samband därmed
bl. a. »L’arc de triomphe de Saloniki» (1890).
Han ledde 1902—09 de av Carlsbergfonden
bekostade grävningarna i Lindos på Rhodos
och en mindre utgrävning i Vroulia på öns
sydspets. Biogr. av J. L. Heiberg i »Oversigt
over det Danske Videnskabernes Selskabs
For-handlinger 1921—22», sid. 37 ff. M. Pn N-n.
Kinck [ki-], Hans Ernst, norsk
författare (1865—1926). Debuterade 1892 med
berättelsen »Huldren». Denna följdes av en
lång rad romaner, bl. a. »Sus» (1896),
»Hug-ormen» (1898; båda sammanarbetade till
»Herman Ek», 1923), »Emigranter» (1904) och
den väldiga »Sneskavlen brast» (3 bd, 1918—
19), samt av en del novellsamlingar, ss.
»Flaggermus-vinger» (1895), »Fra hav til hei»
(1897) m. fl. K. skrev också dramer, delvis
i en lyrisk form, vars nyexperimenterande
metrik väckte uppmärksamhet och åtskillig
strid, däribland »Drif tekaren» (1908), en
Ord, som saknas under
märklig studie över norsk folkpsykologi, och
»Agilulf den vise» (1906), »Den sidste gjest»
(1910) och »Mot karneval» (1915), alla med
ämne från Italien, där K. många år vistades.
K. är i sin psykologi
en fortsättning på
Hamsun; de skildrade
människornas själsliv
är en samling
känslo-explosioner, naturscenerna lyriskt
extatiska stämningar. I
hans skrifter möter
man även ursinniga
anfall på
konventiona-lism och
vardagsmänniskor samt arg satir
över norska
förhållan
den. K:s formtrotsande framställningar
språkligt, i synnerhet lexikaliskt, a,v stort intresse
genom rikedomen på nytt norskt ordstoff. Han
anses i Norge som en av sin generations
yppersta författare. K., som till utbildningen
var filolog, behandlade också i en rad större
och mindre essäer och avh. olika frågor av
historisk, litterär o. a. kulturell art, t. ex.
i biografierna »En penneknegt» (1911; om
Pietro Aretino) och »Renæssancemennesker»
(1916; om Machiavelli; sv. övers. 1928) samt i
mindre samlingar: »Italienere» (1904),
»Spanske höstdögn» (1912), »Rormanden overbord»
(1920) och »Storhetstid» (1922). — Litt.: A.
Krogvig, »Nordisk digtning» (1912) och
»Bö-ker og mennesker» (1919); I. A. Refsdal i Edda
1914; Chr. Gierlöff, »H. E. K.» (1923); K.
Elster d. y., »Möderne norsk litteratur» (1926);
»H. E. K. Et eftermæle» (1927). (J. J-n.)
Kind (lat. ge’na), den rundade övergången
mellan människoansiktets främre del och
si-dodel. Dess rundning beror på fett, som dels
kläder hudens inre yta, dels fyller käkarnas
gropar framom ytliga tuggmuskeln. G. v. D.*
Kind, härad, omfattande sydöstligaste
delen av Älvsborgs län; 2,206,81 kvkm, 29,152
inv. (1929). Socknar: Ljushult, Hillared,
Sex-drega, Roasjö, Redslared, Svenljunga, Ullasjö,
örsås, Revesjö, Holsljunga, Mjöbäck,
Älvse-red, Mårdaklev, Kalv, ö. Frölunda, Håcksvik,
Sjötofta, Ambjörnarp, Mossebo, Tranemo,
Nittorp, Ljungsarp, ölsremma, Dalstorp,
Hula-red, S. Åsarp, Månstad, Länghem, Dannike,
Tvärred, Marbäck, Finnekumla, S. Säm,
Gällstad och Grönahög. K. tillhör Sjuhärads-
eller Knallebygden och är ett utpräglat
platåland (i n. intill 353 m ö. h.), huvudsaki. täckt
av skogbevuxen, mager morän och uppdelat
av ett nät av sprickdalar. Från sjön Asunden
(se d. o.) i n. genomflytes K. av Ätran, som
genom Nedre Lillån även avvattnar sjöarna
Fegen, Spaden och Kalven utmed gränsen i
söder. K. har riklig nederbörd och hastig
skogstillväxt; i ö. stora mossar. Bebyggelsen
är gles, i Ätrans dal något tätare, främst på
Frölundaslätten. 20,715 har åker, 167,571 har
skogs- och hagmark. Hemindustri, ss. bleck -
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
