Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinematograf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
Kinematograf
734
kas alltid vid de handapparater, som
användas för upptagning av kortare aktuella
tilldragelser, »journalbilder», samt vid de flesta
kameror för amatörbruk (se nedan). Bild 8
visar en kinokamera av äldre typ, vars
konstruktion i stort överensstämmer med bild 2.
Bild 9 är en modern kamera för
yrkesmässigt bruk.
Framkallning, fixering och sköljning (jfr
Fotografi, sp. 873) ske med tillhjälp av
mekaniska anordningar, som möjliggöra ett
snabbt arbete med stora filmkvantiteter.
Av det sålunda erhållna f i 1 ni n e g a t
i-v e t (bild 4) framställes genom
kontaktkopiering på positivfilm (se Film) det för
projektionen erforderliga filmdiapositivet, f i 1
m-p o s i t i v e t. Kopieringen utföres med
tillhjälp av en särskild kopieringsapparat, som
ofta är av mycket komplicerad konstruktion.
De texter, som ingå i bildprojektionen,
upptagas med en särskild textkamera och
»inskarvas» i filmpositivet.
När filmpositivet är färdigt, har
kinemato-graferingens första del avslutats. På långa
filmband finnas serier av positiva bilder (se
bild 5), som framställa en visuell analys av
det upptagna rörelseförloppet. Syntesen sker
med tillhjälp av en särskild
projektionsap-parat, kinoprojektor eller
kinoprojektions-apparat, ett skioptikon, försett med en
anordning, som ryckvis bild för bild frammatar
filmen i bildfönstret, och en slutare, även
kallad »bländare», som avstänger det
proji-cierade strålknippet under bildväxlingen. Bild
20 visar schematiskt kinoprojektorns
konstruktion. Som ljuskälla brukas vid
projektion i biografteatrar, och över huvud då en
mycket stark förstoring erfordras, alltid en
kraftig båglampa; i mindre lokaler, ss. i
skolor och i hemmen, kan en s. k.
projektionsglöd-lampa vara till fyllest. För att så väl som
möjligt utnyttja lampans ljusenergi och därmed
även nedbringa strömkostnaden brukas numera
i stor utsträckning spegelbåglampan, som
ut-göres av en parabolisk spegel, i vars
brännpunkt båglampans positiva kolkrater befinner
sig. Större projektorer ha alltid en anordning,
som automatiskt avstänger strålknippet, om
transportmekanismen skulle mankera, för att
hindia filmens antändande, om den en stund
oavbrutet skulle utsättas för hettan i
strålknippet. För att minska eldfaran är dessutom
föreskrivet, att filmhjulen med den upprullade
filmen skola vara inneslutna i eldsäkra
behållare, dosor av järnbleck, s. k.
brandkassetter. Skulle filmen antändas, förstöres blott
det stycke, som för ögonblicket passerar
apparaten, varigenom brandfaran i hög grad
minskas.
Även i de bästa projektion sapparater slites
filmen vid transporten genom apparaten starkt
genom den ryckvisa frammatningen och
hastiga bromsningen och förlorar avsevärt i värde.
— För att så mycket som möjligt skona
filmen har man konstruerat projektorer, i vilka
filmen framföres kontinuerligt men i vilka en
rörlig optik kompenserar filmens rörelse, så
att bilderna, bli »stationära» på
projektions-skärmen.
Bild 19. Slutare i en
kinoprojektor.
K. återger ett
rörelseförlopp i dess
naturliga tempo blott om
projektionsf i ek vensen
är densamma som
upp-tagningsfrekvensen.
Om ett rörelseförlopp
upptagits med en
upp-tagningsfrekvens av
t. ex. 8—9 per sek.
men
projektionsfre-kvensen är den
normala, d. v. s. 16—18,
återgives
rörelseför
loppet med fördubblad hastighet; var däremot
upptagningsfrekvensen större än
projektions-frekvensen, återgives rörelsen långsammare.
Man kan därför reproducera en rörelse med
en annan hastighet än den, varmed den
verkligen försiggick, vilket begagnats i
vetenskapligt syfte och för en del s. k.
trickupptagningar. För att återge ett rörelseförlopp i
långsammare tempo nyttjar man särskilt
konstruerade upptagningsapparater, r a p i d- eller
högfrekvensupptagningar. Med en
ryckvis frammatad film kan man ej komma
Bild 20. Schematisk bild av en kinoprojektor. L är
en i ett lamphus, R, innesluten ljuskälla, K en
kon-densor, som samlar och dirigerar det från ljuskällan
utsända strålknippet genom bildfönstret B till
pro-jektionsobjektivet O, vilket senare projicierar bilden
i 2? på den på något avstånd placerade
projektions-skärmen. På fi mhjulet A insättes den film, som
skall projicieras, och filmbandet FF frammatas av
matarrullen H till bildfönstret B. MD är en
anordning, medelst vilken filmens ryckvisa frammatning i
bildfönstret verkställes. I den mån filmen passerat
bildfönstret, rullas den upp på filmhjulet O. Vid
E bildar filmen en slinga, som är nödvändig för att
den icke skall slitas av vid den häftiga
framryck-ningen; slingan förnyas successivt efter varje
fram-ryckning av matarrullen H. Transportmekanismen
måste vara utförd med största precision, för att
filmen icke skall utsättas för alltför stora
påfrestningar vid den häftiga framryckningen och
bromsningen. S är slutaren eller bländaren (jfr även
bild 19), som omväxlande avstänger, resp, låter
strålknippet passera. Bländaren har 3 sektorer, och
dess rörelse är så beräknad, att bildväxlingen sker
under det moment den större mörka sektorn
avbländar strålknippet. De två andra sektorerna avskärma
strålknippet, medan bilden står stilla i bildfönstret.
De extra avbrotten åstadkomma den nödvändiga
ljusväxlingsfrekvensen. För att åstadkomma
frammatning ryckvis finnas olika anordningar. Vanligast
är det s. k. malteserkorshjulet MD.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
