Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinematograf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
Kinematograf
736
upp till mer än högst 6—8 ggr den vanliga
frekvensen, men vid upptagningsapparater
med kontinuerligt löpande film och optisk
utjämning uppnås en upptagningsfrekvens av
500—1,500 per sek. — Gäller det analys av
ytterst hastiga rörelseförlopp, t. ex. en
insekts flykt, behövs en upptagningsfrekvens av
2,000—100,000 per sek. Sådana högfrekventa
upptagningar utföras med
ultrarapid-eller gnistkinematografi, varvid som
ljuskälla användas elektriska gnistor av
erforderlig frekvens. Då den elektriska gnistans
varaktighet blott är Vio—V20 milliondels
sekund, kan man, utan någon anordning för
optisk utjämning, få skarpa bilder på ett med
mycket stor hastighet kontinuerligt löpande
filmband.
Genom kombination av mikroskop och k.
kunna mikroskopiska företeelser upptagas och
förevisas. Mikrokinematografien
gör det möjligt att på projektionsskärmen se
olika slags biologiska och fysikaliska
företeelser ; upptagas bilderna med långa
intervall, kunna långsamma, utvecklingsprocesser
utspelas på kort tid och därigenom göras
mera överskådliga.
Ehuru flera metoder för framställning av
k inema t 0 grafb i 1der i naturliga
färger lämna synnerligen tillfredsställande
resultat, har färgkinematografien till följd av
tekniska svårigheter ej fått större praktisk
tillämpning. Man har naturligtvis sökt
till-lämpa samma metoder som vid framställning
av stillastående transparenta färgfotografier
(jfr Färgfotografi). På grund av den
korta exponeringstiden och den starka
förstoringen vid projektionen bli dock
svårigheterna avsevärt större. Men
färgrasterför-farandena kunna ej komma i fråga, bl. a. på
grund av omöjligheten att tillfredsställande
mångfaldiga färgrasterbilder. En metod, som
ger synnerligen goda resultat, är Gaumonts
kronokromförfarande, ett additivt
tre-färgsförfarande (se Färgfotografi, sp. 143).
De tre delbilderna upptagas på en
pankroma-tisk film medelst tre över varandra monterade
objektiv genom ett rött, ett grönt och ett
blåviolett färgfilter. Efter den sålunda erhållna
negativa bildserien kopieras ett filmpositiv,
som sedan projicieras med en särskilt
konstruerad projektor. Horst m. fl. har utarbetat
andra på den additiva trefärgsprincipen
baserade metoder men använder en
upptagnings-kamera med ett enda objektiv, vars bild
medelst speglar eller totalreflekterande prismor
uppdelas i tre delbilder, som var och en
upptages genom resp, selektionsfilter. De för
projektionen avsedda apparaterna äro av mycket
växlande konstruktion. — De stora tekniska
svårigheter, som vidlåda trefärgsmetoderna,
har man sökt eliminera genom att i st. f. tre
färgkomponenter använda endast två.
Visserligen får man medelst
tvåfärgsmeto-derna blott en begränsad färgskala och kan
ej korrekt återgiva föremålets naturliga
färger, men väljer man lämpliga
upptagnings-objekt, kunna rätt tillfredsställande resultat
fås. Man uppdelar föremålets färger i två till
varandra komplementära färger, t. ex. orange-
Bild 21. Schematisk framställning av upptagning
enligt kodacolorförfarandet. P är en föremålspunkt,
RBG ett speciellt trefärgsfilter, bestående av tre
vertikalt avdelade fält (se bild 22), ett rött, ett grönt
och ett blåviolett, O är upptagningsobjektivet och FF
den på ena sidan med halvcylinderformade räfflor
ccc och på den andra med emulsionsskiktet E
försedda filmen. Förloppet vid filmens exponering är
följ.: De från föremålspunkten P utgående
ljusstrålarna, som uppfångas av objektivet O,
samman-brytas av detta och projicieras på filmen FF, vars
räfflade sida är vänd mot objektivet. På liknande
sätt avbildas övriga punkter av föremålet på filmen
FF. På samma gång kameraobjektivet O ger en bild
av hela föremålet, verkar varje liten cylinderlins som
objektiv och avbildar var sin bild av
objektivöppningen och det framför denna placerade trefä
rgs-filtret RGB på emulsionsskiktet E. Detta blir
sålunda översållat av mikroskopiska, intill varandra
liggande bilder av objektivöppningen och det
framför detsamma placerade trefärgsfiltret. I den mån
de tre färgkomponenterna ingå i de olika
före-målspunkterna, genomsläppas de av motsv.
filterfält och påverka det pankromatiska
emulsionsskiktet. Man framkallar filmen positivt och erhåller
därigenom transparenta positiva bilder, i vilka de
olika mikroskopiska bildelementen äro öppna, d. v. s.
transparenta, i den mån de påverkats av det färgade
ljus, som genomgått filterfälten vid exponeringen.
Är t. ex. föremålspunkten röd, genomsläppas de
från densamma utgående strålarna endast av det
röda filterfältet R, och partiet r, som motsvarar
detta filterfält, blir sålunda öppet på den positiva
filmen, under det att de övriga, g och b, bli täckta.
Upptagningen, som sker med den för smalfilm
avsedda Cinè-kodakapparaten, är lika enkel som n
pp-tagningen av en vanlig kinofilm, man har endast
att ladda kameran med kodacolorfilm och framför
objektivet anbringa det trefärgade filtret, bild 22.—
Projicierar man den på nämnda sätt upptagna
positiva bildserien, som vid omedelbart betraktande
naturligtvis icke visar några färger, med en projektor,
framför vars objektiv ett med upptagningsfiltret
analogt trefärgsfilter är placerat, blir den ovan beskrivna
optiska processen reversibel, och man erhåller på
projektionsskärmen en bild, som med stor naturtrohet
återger föremålets färger, i enlighet med den additiva
färgsyntesen (se Färgfotografi).
rött och blågrönt. Den ena delbilden upptages
sålunda genom ett orangerött, den andra
genom ett blågrönt ljusfilter. Vid den additiva
tvåfärgsmetoden projicieras de positiva
delbilderna antingen samtidigt med vanlig
bildfrekvens eller ock omväxlande med dubbel
bildfrekvens genom färgfilter av samma färg
som upptagningsfiltren. — De additiva
förfarandena fordra alla speciella och ofta
mycket svårskötta projektionsapparater. Denna
praktiska olägenhet har man övervunnit
genom att tillämpa den subtraktiva
tvåfärgsmetoden. Vid denna framställas
efter delnegativen till dessa komplementärt
färgade positiva bilder, som sedan förenas.
Läggas dessa enfärgade bilder på varandra
och hopkittas så, att bilddetaljerna noga
sammanfalla, erhålles en mångfärgad film, som
någorlunda riktigt återger föremålets
verkliga färger och som utan någon som helst
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
