Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket och litteraturen - Kinesiska svalbon el. Ätliga svalbon - Kinesisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
745 Kinesiska svalbon—Kinesisk konst 740
Vad som däremot utmärkt Tsingdynastien
(1644—1912) har varit ett intensivt och
framgångsrikt filologiskt lärdomsliv, särskilt
uppmuntrat av kejsarna Kang-hi (reg. 1662—
1722) och Kien-lung (reg. 1736—96): väldiga
lexika (»Kang-hi tsi tien» och »Pei wen yün
fu»), vidare en encyklopedi på över 1,600
fingertjocka häften, en stor, fullt
vetenskaplig bibliografi över kejserliga biblioteket
samt textkritiska och realfilologiska avh. i
mängd av en rad lysande lärde, bl. a. P i
Y ü a n (d. 1797), Tuan Yü-tsai i början,
Y ü Y ü e i mitten och Sun I - j a n g vid
slutet av 1800-talet. De främsta filologerna
i nyaste tid äro Lo Chen-yü, Wang
K u o W e i (d. 1927) och Liang Ki-chao.
Med den siste, en lysande popularisator och
problemdebattör, är man inne på ett nytt
kapitel av kinesisk litteraturhistoria.
Genom Kinas allt livligare kontakt med
Västerlandet och det starka europeiska och
amerikanska inflytandet, särskilt fr. o. m.
republikens införande (1912), blev det
alltmera klart för de ledande intellektuella, att
det gamla stela litteraturspråket var
otillräckligt för en ny tids krav. I själva verket
hade det gradvis sprängts, vad ordmaterialet
beträffar, av de tiotusentals nya ord och
termer, som måst nyskapas för nya idéer
(allmänkulturella och tekniska) — blott sällan
har man direkt inlånat utländska kulturord,
vilka dåligt låta sig fonetiskt anpassas, utan
man har genomgående gjort mer eller mindre
fyndiga övers, med hjälp av gamla
ordstammar. Nödvändigheten av att låta en reform
även av språket i dess helhet (grammatik,
stilistik etc.) följa blev allt större, i den mån
det nu tillkomna offentliga livet och det
modernare skolväsendet krävde ett ej blott för
läsning avpassat utan även för örat
uppfatt-bart litteraturspråk. Detta utlöste 1919 en
våldsam »litterär revolution», vars
banerförare, professor H u S h i, angav ett bestämt
program: slopande av det gamla, artificiella
litteraturspråket och införande av ett nytt,
direkt baserat på det nordkinesiska talspråket
(Mandarin-dialekten). Denna
programförklaring, fullföljd och vidare pläderad i tidskr. Sin
Tsing Nien (Den nya ungdomen), mötte från
starka grupper ett förbittrat motstånd, men
sedan den vunnit anslutning från flera
erkända lärde av den gamla skolan, Tsien
Hüan-tung (prof, i Peking) och den nämnde Liang
Ki-chao, gick den nya riktningen från seger till
seger och hax nu helt slagit igenom. Väl har
ännu ej i Kinas nuvarande upprörda tider
någon mera betydande författare framträtt, som
kunnat ge litterär pondus åt detta nya, rent
talspråksmässiga bokspråk, men det brukas i
största utsträckning i vetenskaplig litt. och i
tidskrifts- och tidningspress. Hu Shi och hans
anhängare ha visserligen slungat det gamla
litteraturspråket men fasthålla ännu vid den
kinesiska skriften. En radikalare, ännu föga
framgångsrik grupp vill slopa även detta och
Ord, som saknas under
ersätta det med ljudsymboler eller rent av
västerländsk skrift. Svårigheterna härvid äro
att finna ett transkriptionssystem, som på en
gång är enkelt och lättskrivet och anger
ordens många olika »toner» (musikalisk accent),
varförutan det med bokstäver transkriberade
talspråket blir för den läsande fullkomligt
obegripligt.
Litt.: S. Julien, »Syntaxe nouvelle de la
langue chinoise» (2 bd, 1869—70); G. von der
Gabelentz, »Chinesische Grammatik» (1881);
H. A. Giles, »A history of Chinese literature»
(1901); S. Couvreur, »Dictionnaire classique
de la langue chinoise» (1904; 3:e uppl. 1911);
C. Mateer, »A course of mandarin lessons» (2
bd, 1906); D. Mac Gillivray, »A
mandarin-romanised dictionary of Chinese» (2 bd, 1907);
W. Grube, »Geschichte der chinesisehen
Litteratur» (2:a uppl. 1909); H. A. Giles, »A
Chi-nese-English dictionary» (2:a uppl., 2 bd, 1909
—12); B. Karlgren, »Études sur la phonologie
chinoise» (4 bd, 1915—26), »Ordet och pennan
i Mittens rike» (1918) och »Analytic
dictionary of Chinese and Sino-Japanese» (1923);
K. B. Westman, »Den kinesiska odlingens
huvudepoker» (1929). — översättningar av
viktigare klassiska texter ha gjorts av bl. a
J. Legge (engelska), S. Couvreur (franska),
R. Wilhelm (tyska). Dramer och romaner ha
översatts av S. Julien (franska). Bland
vetenskapliga specialtidskrifter märkas T’oung
Pao (Leiden och Paris från 1890), Bulletin de
l’École Frangaise d’Extrème-Orient (Hanoi
från 1900), Ostasiatische Zeitschrift (Berlin
från 1912) och Asia Major (Leipzig från
1924). B. Kgn.
Kinesiska svalbon el. Ätliga svalbon
kallas de bon, som byggas av den utmed
kusterna av Kina, Ostindien och Sundaöarna
levande salanganen (se d. o.). Bona äro
skålformiga, halvgenomskinliga och
förfärdigas av fågelns saliv. I Kina anses de som
en läckerhet och användas huvudsaki. vid
tillredning av soppor. T. P.
Kinesisk konst. Från förhistorisk tid
härstamma föremål av lera, dels primitiva,
formade för hand och dekorerade med hjälp av
mot den våta leran pressade bastmattor, dels
mera konstnärligt betydande, dekorerade med
påmålade geometriska mönster. De senare äro
huvudsaki. kända genom den svenske
forskaren J. G. Anderssons arbeten. Det synes vara
ur den förstnämnda primitiva keramiken, som
den storartade äldre kinesiska bronskonsten
utvecklat sig. Dessa bronser, huvudsaki.
tillkomna under Choudynastien (1122—256 f. Kr.),
ha fyllt sakrala ändamåli, deras former äro
stundom tunga, slutna, stundom yppigt
fantastiska. Deras ornament äro dels enkla
geometriska, meandrar, spiraler, sicksacklinjer
etc., dels en fantasifull, mer eller mindre
stiliserad djurornamentik, blandad med rent
geometriska mönster. Från Choutiden känner
man även kultföremål av jade samt ett hårt
vitt stengods, påträffat i Ho-nan. — Under
Tsindynastiens korta tid (221—206 f. Kr.)
synes något av de gamla formernas mäktighet
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
