Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
747
Kinesisk konst
748
ha gått förlorat, samtidigt som ornamentiken
blivit tunnare och elegantare. Från denna tid
stammar, åtm. till sin begynnelse, ett
storverk av gigantiska mått, den till skydd mot
de oroliga kringboende nomadfolken uppförda
Stora muren. Även i övrigt tycks
Shi-huang-ti ha bedrivit en storartad byggnadskonst,
och hans huvudstad vid det nuv. Si-an-fu
be-skrives som underbart praktfull. — Under
Handynastiernas tid (206 f. Kr.—220 e. Kr)
befinner sig den kinesiska konsthistorien
redan på fast mark. Intressantast är, att man
nu kan urskilja en visserligen primitiv men
dock målmedveten och säker bildkonst. De
märkligaste monumenten äro flata, låga
sten-reliefer från gravkammare, påträffade vid
Wu-liang-tsi i Shan-tung och på andra ställen.
Några mäktiga djurskulpturer i sten kunna
hänföras till denna tid, och i bronskonsten
dominera figur-, särskilt djurmotiven. En grupp
småbronser visa stilistisk men ännu ej fullt
utredd samhörighet med sibiriska och
sydry-ska bronser, medan andra, särskilt
bronsspeglarna, visa omisskännliga hellenistiska drag.
Även på annat sätt framgår, att k. nu
uppgivit sin isolerade ställning. En förvånande
realistisk uppfattning möter i de talrika små
djur- och människofigurer av lergods, som
lämnades med den döde i graven. Över huvud
visar k. under denna tid en frisk
mottaglighet för nya intryck och en ungdomlig
skapar-vilja. Vad den mäktat inom byggnadskonst
och måleri framgår ej av de ytterligt
sparsamt bevarade fragmenten. — Under de därpå
följ. årh. (220—618 e. Kr.) inträffar en
händelse av största betydelse för konsten: den
buddistiska religionen sprides över landet,
och konsten kommer mer och mer hängivet
att ställa sig i dess tjänst. Detta leder till
uppkomsten av en storartad figurskulptur
med buddistiska motiv, en konst, som bäst
företrädes av de väldiga klipptemplen vid
Yün-kang och Lung-men. Figurtyperna äro
lånade från Indien, hellenistiska och persiska
drag kunna urskiljas, men det hela får redan
tidigt en fullt tydlig nationell prägel. Äldst
äro skulpturerna i Yün-kang, som ha en mer
arkaisk och samtidigt mer medelbar prägel.
Lung-menbilderna sträva efter starkare
uttryck och rörelse. Denna buddistiska figurstil
i dess olika stilfaser, stundom mera
dekorativt utformad, återfinner man även i smärre
kalkstensarbeten och i en mängd små
förgyllda bronsstatyetter. — Från omkr. 400 kan
man även följa den kinesiska målarkonstens
utveckling. Dess äldsta bevarade verk anses
vara en bildrulle, föreställande hovdamer i
ett palats och signerad av den i urkunderna
berömde målaren Ku Kai-chi. Målningen är
utförd i tusch och lätta akvarellfärger på
siden i likhet med de flesta senare kinesiska
målningar, figurerna äro dragna i mjuka,
flödande linjer; inga försök till perspektiv
finnas. Här och var märker man det för
kinesiskt måleri karakteristiska sambandet med
kallig-rafien. Målningen är utförd som
maki-mono, d. v. s. en lång remsa med rullar i
kortändarna. Den andra kinesiska formen på
målningar, kakemono, innebär, att bilden var
målad på höjden och kunde hängas upp på väg-
Ord, som saknas under
gen. — Under Tangdynastien (618—907)
inföll k:s stora klassiska tidevarv. Man byggde
palats med stor utsträckning och bestående
av ett system gårdar, hallar och paviljonger,
allt gärna omgivet av kraftiga murar med
mäktiga vakttorn men f. ö. utan dyrbarare
material och yttre konstnärliga effekter. I
stället satte man stort värde på att samman
-komponera byggnaderna med den omgivande
naturen. Palatsen byggdes helst i anslutning
till tempelanläggningar. Några stenpagoder,
höga tornbyggen i flera våningar, tyckas leda
sitt ursprung ända till Tangtiden, pagoder
finnas avbildade även i stenreliefer. —
Skulpturen under Tang arbetade till största delen
med redan fastställda typer men sökte sig
fram till en frisk naturalism, besläktad med
de ansatser, som gjordes under Hantiden, och
delvis i opposition mot den äldre buddistiska
skulpturens abstrakta skönhetsideal. — Från
Tangtiden liksom från de äldre tiderna finnas
mängder av uppgifter och anekdoter om
berömda målare, men de säkra bevarade
originalverken äro ytterligt fåtaliga. Den störste
målaren skall ha varit Wu Tao-tsl, som målat
såväl bilder med buddistiska och taoistiska
motiv som landskap. Stilistiskt kan han med
sin breda, stämningsfyllda tuschstil anses som
utgångspunkten för det senare kinesiska
måleriet. I spetsen för landskapsmåleriet stodo
Li Si-hün och Wang Wei. Till dem har man
även velat hänföra det kinesiska
landskaps-måleriets uppdelning i två riktningar, den
norra och den södra skolan. Den förra
utmär-kes av bred, saklig skildring, medan den se
nare är mera stämningsbetonad och arbetar
mera med antydningar än med färdiga
detaljer. Redan nu märker man tydligt de
kinesiska målarnas underbara förmåga att
osjälviskt och hängivet leva sig in i landskapet
och dess olika stämningar. Det kommer även
till synes hos den store djurmålaren Han Kan,
en mästare i att med enklaste medel uttrycka
rörelse och atmosfäriskt liv. — Vad
konsthantverket under Tang beträffar, frapperas
man främst av keramikens storartade
uppsving och dess rikedom på nyheter i form och
teknik. Huru det gammalkinesiska
harmoniskt smälter samman med lånen västerifrån
märker man även här och ännu tydligare i
textil och brons. Delvis känner man dessa
kinesiska konstslöjdsaker från fynd i Japan
och i Västern, särskilt i den gamla kalifstaden
Samarra.
Sedan riket efter Tangdynastiens fall och
en tid av politisk splittring åter enats under
Sungdynastien (960—-1279), uppstod en ny
period av rik konstnärlig blomstring. Främst
gäller detta måleriet, som nu var den
ledande och mest omhuldade konstarten.
Framför allt är blomstringen förbunden med
landskapsmåleriet, till största delen till följd av
kejsar Hui Tsungs storartade mecenatskap.
Målarna i hans krets sökte särskilt framställa
människor, mediterande i en
stämningsmät-tad och besjälad natur, ofta blott antydd på
enklast möjliga sätt. De bästa målarna bland
Hui Tsungs samtida och efterföljare voro Li
Tang, Li Ti, Ma Yüan, Hia Kuei och Ma
Kuei. Det rena tuschmåleriet undanträngde
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
