Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klopstock, Friedrich Gottlieb - Klor el. Chlor - Kloraceton - Kloral - Kloralformamid (kloralamid)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
Klor—Kloralformamid
868
F. G. Klopstock. Gravyr efter målning av A. Graff.
teologi i Jena och Leipzig 1745—-46, utgav
1748 de tre första sångerna av ett bibliskt
epos, »Messias», i de mot Gottsched
oppositionella unga skaldernas tidskr. Bremer
Bei-träge. 1850—51 vistades han på Bodmers
inbjudan i Schweiz. Därefter inbjöds K. till
Köpenhamn av konung Fredrik V och
ministern Bernstorff, med 400 thalers underhåll
om året, för att avsluta »Messias». Han
levde där från 1751 och gifte sig 1754 med
Meta Moller (i K:s diktning kallad Cidli).
Efter hennes död, 1758, lämnade han
Köpenhamn men återkom 1763 och bodde där efter
Bernstorffs fall till hösten 1770, då han
flyttade till Hamburg. — K. bröt med den torra
förståndsmässighet, imitationslust och
bagatellpoesi, som härskade i Tyskland vid
1700-talets början. »Messias» (1748—73; sv.
prosaövers. 1789—92) leder sitt ursprung från
Milton och är uttryck för den pietistiskt
fördjupade religiositeten. Stilen har storslagenhet
och patos; hexametern har ersatt den förut
allrådande alexandrinen, och dikten verkade
revolutionerande både genom sin form och
sitt majestät. Genom sina »Oden» (samlade
1771) o. a. lyriska dikter, för vilka han valde
antika metra och fria rytmer, verkade han
frigörande även inom lyriken. På 1760-talet
sysslade K. med fornnordiska motiv, även i
dramatisk form (»Hermannsschlacht», 1767;
sv. övers. 1828), det första av hans
»Bar-diete», uttryck av hans hänförelse för den
germanska forntiden. Hans patos var
framför allt moraliskt och patriotiskt. K:s
språkliga ålderdomsarbeten (»Die deutsche
Gelehr-ten Republik», I, 1774, m. fl.) voro kuriösa
men ej utan värde. — Sami. skr. i 12 bd
1798—1817 och i 4 bd 1887, utg. av F. Munc-
ker. Monogr. av F. Muneker (1888), E. Bailly
(1889), K. Kinzel (1907) och A. Köster (1923).
— Se även E. Wrangel, »K. och Sverige» (i
»Till Henrik Schück 192/u05»), och A. Blanck,
»Den nordiska renässansen» (1911). R-n B.
Klor [klår] el. C h 1 o r (av grek. chloro’s,
grön), ett icke-metalliskt grundämne, som
förekommer rikligt i naturen, förenat med
metaller, särskilt natrium, kalium och
magnesium. K. upptäcktes av C. W. Scheele, dess
egenskap av grundämne bevisades slutgiltigt
av H. Davy. I liten skala framställes k.
genom oxidation av saltsyra med brunsten,
klor-kalk eller andra oxidationsmedel; tekniska
framställningsmetoder äro bl. a.
Weldonme-toden, som är en oxidation av saltsyra med
brunsten, förenad med regenerering av
brunstenen, Deaconprocessen, som är en
katalytisk oxidation av klorväte med luftsyre,
elektrolys av koksaltlösning, varvid k.
er-hålles vid den positiva elektroden (se K 1 o
r-alkali-elektrolys). — K. är vid
vanlig temp. en gröngul, tung gas; 1 1 därav
väger 3,214 g. Den förtätas lätt till en gul
vätska med kpt —34,5° C, fryspunkt —100°,
kritisk temp. 144°. K. är löslig i vatten;
lösningen, kallad klorvatten, har gasens
färg och lukt och är särskilt i ljus ohållbar.
K. har en genomträngande lukt och verkar
etsande och förstörande på lungorna; en halt
av 0,5 % i luften medför kvävningsdöd efter
några få minuter, ännu 0,01 % är livsfarlig,
0,0001 % retar andningsorganen utan att vara
skadlig. — K:s kemiska tecken är Cl, dess
atomnummer 17, atomvikt 35,457. Den består
av två isotoper med massnumren 35 och 37.
K:s högsta valens i föreningar med syre är
7, f. ö. förekomma valenserna 1, 3, 4 och 5.
K. är ett utpräglat negativt element,
klor-atomen upptar energiskt och under stark
värmeutveckling 1 elektron och övergår till
1-värd negativ klorion, Cl"; den bildar
dessutom ett antal med syre och även med
metaller sammansatta, negativa ioner. Som en
följd härav reagerar fri k. häftigt med
flertalet metaller, även ädla, likaså med
me-talloider (utom syre, kväve, kol, fluor och
ädelgaser). Även kemiska föreningar
angripas av k., organiska under s. k. klorering,
varvid k. ingår i st. f. en eller flera
väteatomer. K. är, särskilt vid närvaro av
vatten, ett kraftigt blekmedel och ett
desinfektionsmedel, vilket man tillskriver primärt
utvecklat syre. — K. förekommer i handeln,
kondenserad till vätska i bomber av stål, som
den icke angriper, om den är vattenfri. Den
begagnas som blekmedel (se Blekning),
som desinfektionsmedel, till framställning av
hypoklorit och klorat, inom den organiska
kemien till klorering och som syntetiskt
hjälpmedel. G. S-ck.
Klöracetön, se Giftgaser.
Kloräl, se Klorföreningar.
Kloralformamid (vanl. kallad kl or
al-amid), kloralmyrsyreamid. Se Sömnmedel.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
