Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koloniträdgårdar - Kolonivävare - Kolonn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
991
Kolonivävare—Kolonn
992
koloni av familjeträdgårdar uppstod.
Ordnade trädgårdskolonier finnas nu i de flesta
länder. Tyskland hade 1925 omkr. 1,400.000
koloniträdgårdslotter (Klein g är ten), England
och Wales 1,200,000 (allotments), Belgien
200,000 (coins de terre), Danmark 74,000 o. s. v.
1926 sammanslöto sig
koloniträdgårdsföreningarna i 7 länder till ett internationellt
förbund med huvudsäte i Luxemburg. 1927
hölls den första kongressen i Luxemburg (med
delegerade från 17 länder) och 1929 den andra
i Essen (med delegerade från 13 länder). I
Essen beslöts en hänvändelse till Nationernas
förbund med anhållan om stöd för en
lagstiftning, som, liksom för torg, parker,
lek-och sportplatser, skolor och sjukhus, i
stadsplanerna avsätter mark till bestående
koloni-trädgårdsområden (permanent allotments).
Koloniträdgårdsrörelsen i Sverige daterar
sig från 1800-talets slut. 1914 funnos
trädgårdskolonier i 26 större och 11 mindre
städer. 1926 funnos 31,400 trädgårdslotter el. 16
per 1,000 stadsinvånare. I Stockholm skötte
den på initiativ av Anna Lindhagen bildade
Föreningen Koloniträdgårdar i Stockholm
trädgårdskolonierna 1906—21. Av
trädgårds-kolonisterna själva nedlagda kostnader för
byggnader, hägnader och plantering beräknas
för Stockholm till 6,5 mill. kr. och för hela
landet till 20 mill. kr. Värdet av produkterna
1926 beräknas för Stockholm till minst 2
mill. kr. och för alla Sveriges städer med
över 10.000 inv. till 9,5 mill. kr. Då
trädgårdskolonierna äro avsedda endast för
stadsbefolkningens sommarvistelse, får kolonistuga
■ej bebos under vintern. Jfr Anna Äbergsson
i Sv. Stadsförb:s Tidskr. 1926. A-a Å-n.
Kolonivävare, zool., se V ä v a r f å g 1 a r.
Kolo’nn (fr. colonne, lat. colu’mna, grek.
stylos, kolonn, pelare). 1. (Byggnk.) Lodrätt,
cylinderformigt stöd av trä, sten el. metall
(vanl. järn), som är avsett att uppbära tak
el. annan byggnadsdel med vertikalt tryck.
Dylikt stöd med annan planform än rund (hit
kunna då räknas även 16- och 8-sidiga
plansektioner), t. ex. fyrsidig, ävenså ett
cylinderformigt vertikalt stöd utan bas och kapital
kallas pelare. K. med proportionsvis stor
diam, kallas ofta rundpelare. I den
nutida järn- och betongarkitekturen är
terminologien växlande; varje stöd av järn (balkar
med I-, T-, U- el. annan profil) brukar
benämnas k., medan ett stöd av betong, oavsett
formen, ofta kallas pelare.
En k. kan vara förenad med en mur el. en
murpelare (se M u r), t. ex. ett fyrsidigt
murstöd i en arkad, ss. halv- el.
trekvarts-kolonn (engagerad k.). På liknande
sätt kan ett rätvinkligt stöd (verkligt el.
skenbart sådant) engageras, t. ex. en
halvpelare el. en pilaster (se d. o.). Är k.
förhållandevis smal, kallas den kolonnett.
En pelare, omgiven av kolonnetter el. k n e
k-t a r, som uppbära valvbågar el. valvstrålar,
kallas knippepelare (se Goti k, bild 9).
Ligga valven högt, kan trycket förmedlas till
pelarna av knektar, som stå på pelarkapitälen.
K. har bas (utom i den grekisk-doriska
stilen) och k a p i t ä 1, pelaren kan ha bas
och kapitäl. Basen består urspr. av en låg,
rund platta (se Kapitäl), ibland ställd på
ett enkelt fyrsidigt underlag, plint, medan
kapitälet redan tidigt fick en rikare
utformning. K:s skaft är i vissa
byggnadsstilar försett med räfflor, kannelurer, vilkas
skuggbildning drar uppmärksamheten från
fogarna mellan de stenblock, trummor, varav
kolonnskaftet består (då det ej är av ett
enda block, en monolit).
I egyptisk byggnadskonst från femte
dynastien, i dödstemplen vid Abusir, finnas
k. av sten med bas och kapitäl, det senare
format som en palmkrona. Andra k.
efterbildade hopbundna lotus- och
papyrusstänglar (se Egypten, bild 23, 24; Egyptisk
konst, bild 19). Karaktären av träd etc.
framhävdes gärna medelst målning. I
tempelbyggnader från fjärde dynastien, t. ex.
Chef-renpyramidens dödstempel vid Gize, finnas
rent konstruktivt uppbyggda fyrsidiga pelare
utan bas och kapitäl. Även förekommer det
polygonalt avfasade (8-, 16-sidiga) stödet, den
s. k. protodoriska k., som dock icke,
typolo-giskt sett, har någon släktskap med den
grekisk-doriska k. Babylonier, assyrer
och perser utbildade först senare en
kolonnarkitektur; särskilt perserna byggde
kunga-palats med väldiga salar, som uppdelades i
flera skepp av kolonniader, t. ex. vid
Perse-polis. Assyriska k., dels av trä, beklädda med
bronsbleck, dels av sten, hade klotformiga
baser, ofta ställda på djurfigurer, och kapitäl.
Persiska k., ibland med rafflade skaft, hade
klockformiga baser och enhörnings- el.
tjur-kapitäl (bild 3 A). Palatsbyggnaderna i
Knossos (se E ge i sk kultur, bild 2) visa, att
kreterna visste nyttja k. och pelaren som
stöd, sannolikt av trä. Det kretiska
kolonnskaftet har större diam, upptill än nedtill
(bild 2 A), en kolonntyp, som mykenerna
övertogo.
En verkligt genomtänkt kolonnarkitektur
utbildades av grekerna och efter dem av
romarna. I den antika tempelbyggnaden
fulländades de arkitektoniska reglerna för k. och
det av kolonner burna bjälklaget, och ur
lagbundenheten uppväxte de system,
kolonnordningar (se d. o.), som varit av så
genomgripande betydelse för byggnadskonsten.
Vid utgrävningen av Heratemplet i Olympia
har man gjort fynd, som äro viktiga för
kännedomen om olika kolonntypers utveckling.
De äldsta k. voro av trä; senare utbyttes
dessa mot sådana av sten. I templen på
Akro-polis och i templet Theseion i Aten (se dessa
ord) finner man de skönaste ex. på den
kraftiga doriska och den veka joniska stilen;
Lysi-kratesmonumentet i Aten (se d. o. med bild)
är ett förnämligt verk i korintisk stil. Den
doriska k., som saknar bas, har ett enkelt
kapitäl, medan den joniska k. har utbildad
bas och formrikt kapitäl, vilket senare har
ännu yppigare växt på den korintiska k.; alla
tre stilarnas k. äro räfflade (om de grekiska
och romerska stilarna se närmare Kapitäl
och Kolonnordningar).
Fornkristen och medeltida
byggnadskonst övertogo de antika kolonntyperna,
som nyttjades med större frihet beträffande
måttförhållanden och utsmyckning; i synner-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
