Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolonn - Kolonnad - Kolonnapparat - Kolonnett - Kolonnordningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
993
Kolonnad—Kolonnordningar
994
het gällde detta kapitälet (bild 5—6).
Kolonnbasen formades ofta som attisk bas (se
d. o.) med hörnblad. Ibland ställdes två k.
på samma bas och under samma kapitäl, s. k.
kopplade kolonner (bild 5 B).
Renässansens arkitekturteoretiker gåvo den
antika byggnadskonsten och därmed den
antika k. större betydelse, än man gjort under
medeltiden, men skapade även nya typer i
anslutning till de antika.
Den östasiatiska byggnadskonsten har
fram-bragt sina egna typer av bärande element.
Inom indisk k o n s t (se d. o. med bilder)
finnes en rik kolonn- och pelararkitektur
i grottemplen, med reminiscenser av tidigare
träbyggnadskonstruktioner, t. ex. i Ellora (se
d. o.). Den indiska minnesko lönnen,
en fristående k., som uppbär en skulptur, har
sin motsvarighet även i europeisk antik och
nyare konst. I synnerhet romarna ställde upp
dylika k., ss. Trajanus- och Marcus
Aurelius-kolonnerna.
I muhammedansk konst (se d. o.)
är k. oftast förhållandevis smärt samt helt
eller delvis sirad med räfflor, geometriska och
vegetativa ornament etc. I den moriska
konstkretsen skapades en egenartad
kolonnarkitektur, rikast utbildad i Alhambra och
Cör-doba (se dessa ord), som påverkat vissa
områdens medeltida byggnadskonst, bl. a. så
långt norrut som på Gotland. — Jfr
Kolonnordningar. Ang. litt. se B y g
g-nadskonst, Fornkristen konst,
Grekisk konst, Romersk konst
samt art. om olika länder. E. L-k.
2. (Krigsv.) Urspr. beteckning för trupper,
som befinna sig på marsch, således med smal
front och med soldaterna gående efter
varandra. Denna bemärkelse av ordet gör sig
ännu gällande i benämningarna
marsch-kolonn och rotekolon n. I allm.
förstår man numera med k. en formering, i
vilken en trupps olika avd. äro uppställda bakom
varandra, i motsats till linje el. den
formering, i vilken avdelningarna stå bredvid
varandra; dylika k. äro pluton kolonn,
kompanikolonn m. fl. De användas som
samlingsformer vid uppmarscher och
förflyttningar bakom främsta stridslinjen. — K
o-lonntaktik kallas ofta den under
franska revolutionens krig antagna formeringen
för striden i k., i motsats till den förut
brukliga s. k. lineartaktiken, i vilken alla
avd. stredo uppställda i linje. I mån av
eldvapnens förbättring har efter hand
kolonntaktiken ersatts av en blandad stridsform
med främsta linjen i spridd ordning. M. B-dt.
3. (Sjöv.) Sjöstyrkas formering (se d. o. 2),
då fartygen gå i bestämd ordning bakom
varandra. K. är r ä 11 v ä n d, då
chefsfarty-get går som tätfartyg, och omvänd, då
det är köfartyg. ö-g.
Kolonnad, en räcka av kolonner.
Kolonnapparat, se
Destillationsapparat.
Kolonne’tt, se Kolonn, sp. 991.
Kolonnordningar kallas i antik och därav
beroende byggnadskonst de efter matematiska,
praktiska och estetiska krav sammanställda
regler el. system, efter vilka kolonnen (se d. o.)
och det burna, främst bjälklaget, utformas
och uppbyggas. »Fem äro de k., av vilka de
gamle begagnade sig, nämligen den toscanska,
den doriska, den joniska, den korintiska och
den romerska eller kompositaordningen»
(Pal-ladio). Äldst äro de grekiska k., den doriska,
den joniska och den korintiska, vilka
väsentligen utbildats i tempelarkitekturen; denna
är i stort sett en översättning i sten av äldre
träkonstruktioner. Man brukar (efter
Vitru-vius) skilja på olika tempeltyper efter
kolonnernas placering på ena eller båda
kortsidorna,, ss. ant-, prostyl- och
amfiprostyltem-pel (se Am fiprostylos, Ant och
Pro-s ty los), eller runtom, ss. peripteral- och
dipteraltempel med resp, en eller två
kolonnrader. Efter avståndet mellan kolonnerna
skiljer man mellan pyknostyl, eustyl, diastyl
m. fl., när avståndet är resp. 3, 4x/2 och 6 ggr
kolonndiam. vid basen.
Den doriska stilens
kolonnordning, som visserligen röjer ett
sammanhang med den mykenska byggnadskonsten, är
en ursprunglig, organiskt klar uppbyggnad.
Direkt på bottenplanet (stylobaten; se
vidstå-ende plansch, bild 1 a), således utan bas, står
kolonnskaftet el. kolonnstammen
(b), som är smalare upptill än nedtill och
svagt sväller ut, så att buktningen blir mest
märkbar strax nedanför mitten (entasis).
Stammen är i regel försedd med 16—20 raka
räfflor (kannelurer), som börja vid
bottenplattan och fortsätta upp till kapitälet.
En el. flera inskärningar (annulli) markera
en hals (hypotrachelion, c) som övergång till
kapitälet, vilket består av korg (echinus, d) och
platta (abakus, e; se K a p i t ä 1). På kapitälet
vilar takstommen, bjälklaget (entablementet).
Detta består av arkitrav, fris och
kransge-sims. Vid arkitravens (epistylions; f)
överkant äro »droppar» (guttae; g) uthuggna.
Frisen (triglyfon; h) uppdelas av räfflade
plattor, urspr. konstruktiva stöd, t r i g 1
y-f e r, som ställdes framför bjälkhuvudena och
jämte dessa uppburo gesimsen. Mellan
tri-glyferna finnas vanl. reliefprydda fält, m
e-t o p e r. Kranslisten el. -gesimsen
(geison, kornisch; i), som springer starkt
framom frisen, har på det utskjutande
partiets undersida plattor (mutuli) med
dropplik-nande tappar, överst på kransgesimsen löper
rännlisten (sima, k; jfr Cimaise), för
regnvattens uppsamlande och bortledande.
Den joniska stilens
kolonnordning (bild 2) utbildades urspr. i Mindre
Asiens västkustlandskap. Jonisk
kolonnordning är dekorativt rikare och har en livligare
karaktär än den doriska, som dock med tiden
fick smäckrare proportioner. Kolonnstammen
står på en särskild bas, som urspr. var
sammansatt av ett led med hålkälar, däröver en
kraftig vulst och på denna en tunn, rund platta
(se E f e s o s, bild av kolonn från
Diana-templet där). Den fick på attisk mark ett
annat utseende: två vulster, skilda åt av en
hål-käl. Denna bastyp (se A 11 i s k bas) upptogs
i medeltidens, renässansens och senare tiders
arkitektur (jfr bild 3). Det joniska kolonn
-skaftet, som vanl. har 20—24 räfflor, är
smalare, smärtare än det doriska; räfflorna stöta
XI. 32
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
