Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolonnordningar - Kolonnväg - Kolonos - Koloratur - Koloratursångerska - Kolorera - Kolorimeter - Kolorimetri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
995
Kolonnväg—Kolorimetri
996
ej ihop som på den doriska kolonnen, utan
mellan varje räffla finns en smal remsa av
stammens ursprungliga glatta yta
(kannelu-rerna höggos först sedan byggnaden uppförts,
detta för att hindra, att räffelkanterna
skadades under arbetet). Det volutprydda
kapi-tälet kan ha hals el. skiljas från stammen
endast av en list (astragal; se Kapitäl).
Bjälklagets arkitrav är huggen, som om den
bestode av tre över varandra framskjutande
fält eller skift. Förekommer fris, är denna
antingen slät eller ock smyckad med
reliefframställningar. På undersidan av
kransge-simsen finns en s. k. tandsnittslist
(bild 2).
De doriska och joniska stilarnas
blomst-ringstid var 400—300-talet f. Kr. Ur dessa
stilars kolonnarkitektur uppkom den k
o-rintiska kolonnordningen (bild
4), som skiljer sig från de doriska och
joniska k. huvudsakligen beträffande kapitälets
utsmyckning, som är yppigare än hos
moderstilarna. Den korintiska kolonnordningen
blev särskilt omtyckt i Rom och den
helle-nistisk-romerska Orienten, och med den
korintiska stilen spredos i synnerhet
akantus-bladet och akantusrankan som
dekorations-motiv.
Romerska arkitekter följde i stort de
grekiska stilarnas k. De behandlade dem dock
ganska fritt samt nyttjade ibland kolonner
och bjälklag i rent dekorativt syfte på
fasader till byggnader, som konstruerats med valv
och bågar, således uppförts efter andra
principer än de grekiska templen. Men ur denna
biandarkitektur uppstodo konstnärligt
betydande verk (se R o m e r s k konst).
I den romersk-doriska
kolonnordningen (bild 5) förekommer ibland
ett glatt eller ock ett till Ls glatt och resten
räfflat kolonnskaft, som kan stå på en bas.
Den romersk-joniska
kolonnordningen (bild 6) har kraftigare bjälklag än
den grekisk-joniska. Mest byggdes i den
romersk-korintiska
kolonnordningen, som liksom de båda föregående k.
i det väsentligaste ansluter sig till de
grekiska stilarna men fick många varianter, med
glatt eller räfflad kolonnstam, rikare
akantus-kapitäl etc. Den toscanska
kolonnordningen, den till utformningen
enklaste och kraftigaste, är nära besläktad med
den grekisk-doriska. Den speciellt
romerska el. komposita ordningen har ett
kapitäl, som huvudsakligen är en förening av
joniska och korintiska stilelement (se Kap
i-täl, bild 4 B).
Vid byggandet i flera våningar följde man
principen att bruka den kraftigaste
kolonnordningen underst, alltså i första våningen
den doriska, i den andra den joniska, i den
tredje den korintiska, t. ex. Colosseum i Rom
(se Byggnadskonst, bild 4). Den
toscanska ansågs klumpig och nyttjades sällan utom
i fasader eller låga byggnader. — Se vidare
bilder till art. Kolonn.
Det är främst genom Vitruvius’ bok »De
architectura», skriven omkr. år 14 f. Kr., som
närmare kännedom vunnits om de romerska
arkitekternas byggnadsregler. Bland
renäs
sanstidens arkitekturteoretiker var Palladio
deh, som fick största betydelsen för
renässansens o. a. antikiserande perioders
byggnadskonst. I hans »Quattro libri delkarchitettura»
(1570; »Fyra böcker om arkitekturen», 1928)
får ma,n en klar översikt över dessa fem k. •—
Litt.: F. Poulsen, »Den tidlige græske kunst»
(1929); se även Grekisk konst. E. L-k.
Kolonnväg, för taktiska ändamål tillfälligt
anordnad väg i fiendens närhet. Arbetet, som
utföres av trupp, består vanl. blott i röjande
och utjämning av terrängen samt, på sanka
ställen, påbättring av vägbanan. L. W:son M.*
Kolonos [kålå’-] (grek. Kolono’s, lat.
Co-lönus), en fordom lummig kulle n. v. om Aten,
skalden Sofokles’ hemort och av honom
förhärligad i sorgespelet »Oidipus vid Kolonos».
Numera är K. en fullkomligt kal plats med
gravvårdar över arkeologerna Otfried Müller
och Charles Lenormant. A.M. A.*
Koloratur (av lat. coloräre, färga),
utsmyckning av melodi, närmast sångmelodi
(jfr Aria). Ordet brukades under 1500-talet
även om en instrumental melodi, som
överförts från ett vokalstycke till ett
knäppinstrument, varvid en ton stundom måste
utsmyckas. Sådan utsmyckning var den
utövande musikerns fria konst till in på senare
hälften av 1700-talet. T. N.
Koloratursångerska, en sångerska med
särskild färdighet att utföra koloraturpartier.
Kolorera, färglägga, förse med koloratur.
Koloriméter (av lat. co’lor, färg, och grek.
me’tron, mått). 1. (Astron.) En anordning på
den s. k. Zöllnerska fotometern (se A s t r
o-n o miska instrument), bestående av
ett Nicols prisma och en bergkristallplatta,
anbragta mellan den konstgjorda ljuskällan
och okularet. Prismat kan vridas i olika lägen
i förhållande till de övriga i fotometern
anbragta dubbelbrytande medierna, och man
kan därigenom ge den konstgjorda stjärnan
en färg, som så nära som möjligt ansluter sig
till den verkliga stjärnans, vilket är av
största vikt för noggrannheten i de fotometriska
mätningarna. Vridningen avläses på en
graderad cirkel, kolorimetercirkeln, och
då bergkristallplattans tjocklek är bekant,
kan man sålunda otvetydigt bestämma den
konstgjorda stjärnans färg. Då de färger,
som kunna framställas med k., icke fullt
motsvara de färger, som förekomma hos
fixstjär-norna, har den emellertid som mätapparat fått
ringa användning. Vid kolorimetriska
undersökningar över stjärnorna har man på sista
tiden börjat använda helt andra
förfaringssätt, där man antingen begagnat sig av olika
färgade stjärnors olika inverkan på den
fotografiska plåten eller ock uppmätt de mot de
olika st järnfärgerna svarande effektiva
våglängderna hos stjärnljuset. B-d.
2. (Fys., kem.) iSe Kolorimetri.
Kolorimetri. I många fall vid lösningar
av färgande ämnen blir färgens intensitet
hos lösningarna, åtminstone inom vissa
gränser, proportionell mot koncentrationen eller
lösningens halt av det färgande ämnet.
Genom att undersöka en sådan lösnings färg
kan således det ingående ämnets mängd
bestämmas. Ofta sker detta så, att man i
spe
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
