Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkursgäldenär - Konkurslagstiftning - Konkursmassa - Konnektera - Konnetabel - Konnexion - Konnunsuo - Konnässans - Konnässör - Konon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konkurslagstiftning—Konon
1101
tillstånd. Vidare är hans rätt att avlägsna
sig från den ort, där han är bosatt, begränsad.
Däremot äger k. av konkursboets medel njuta
nödigt underhåll för sig och sin familj under
två månader, därest han ej kan annorledes
försörja familjen. Ehuru k. ej har rätt att
förfoga över den egendom, som hör till
konkursboet, är han likväl att betrakta som
myndig. Han kan således med laga verkan
förvärva rättigheter och ikläda sig förpliktelser
samt kära och svara inför domstol.
Konkursboet blir dock ej bundet av vad k. sålunda
gör och låter. — K:s
offentligträtts-liga ställning har under senare tid
förbättrats i så måtto, att han i allm. endast
under den tid konkursen varar icke får utöva
medborgerliga rättigheter. Den, som är i
konkurstillstånd, kan ej utöva
riksdagsmannabe-fattning och är ej valbar till offentliga
förtroendeuppdrag. Han har ej heller politisk eller
kommunal rösträtt. Men i och med
konkursens avslutande kommer han åter i besittning
av sina medborgerliga rättigheter; han
behöver ej, som förr ofta fordrades, visa, att
han »är från borgenärers krav fri». Å. H.*
Konkurslagstiftning. I denna liksom i så
många andra grenar har den europeiska
lagstiftningen utgått från den romerska rätten.
Urspr. inleddes konkursen (se d. o.) där
genom en missio in bona, varigenom pretorn
överlämnade en svarandes förmögenhet till
borgenärerna, som ägde genom dess
föryttring bereda sig betalning. Sedermera infördes
en annan form för konkursen, cessio bonorum
(se Cession), i det att gäldenär, som utan
eget förvållande kommit på obestånd, fick
avträda sin egendom och därigenom undgå
fängelse och infami samt alla vidare krav, så
länge han ej förvärvat nya, betydligare
tillgångar (beneficium cessionis bonorum). Detta
senare institut blev sedan länge nog
bestämmande för uppfattningen av konkursens
betydelse. Efter hand fick emellertid konkursen
karaktär av generalexekution i gäldenärens
gods, utan särskilt inflytande på hans
framtida betalningsskyldighet. På denna grund
vilar den nyare konkurslagstiftningen, vilken
f. ö. med avseende på konkursförfarandets
anordning går olika vägar. De viktigaste
utländska konkurslagarna äro den franska
(1838; en avd. av code de commerce), den
tyska (1877) och den engelska (1883); Norges
konkurslag är av 1863, Finlands av 1868,
Danmarks av 1872. — I den svenska rätten träffar
man först täml. sent stadganden om konkurs,
helt naturligt, då behovet av sådant
förfarande först inträder med mer utvecklade
kreditförhållanden. I äldre tid användes krediten
föga; den gavs mot pant, eller ock utgjorde
gäldenärens skyldighet att genom arbete
avtjäna skulden tillräcklig utväg för
borgenären att göra sig betäckt. Endast för det fall,
att gäldenären var död och nämnda utväg
alltså icke kunde anlitas, finner man
antydningar om en konkurs, då det säges, att det
för borgenärerna skulle brista »slikt av mark
som av mark». I städerna, där krediten
nyttjades i större omfattning, gjorde sig behovet
av ett konkursförfarande först gällande, och
i Visby stadslag samt i yngre stadslagen
1102
givas några torftiga, om utländskt inflytande
vittnande stadganden härom. Men en egentlig
k. gav först k. resol. 28 maj 1687. Här
återfinnas spåren av det romerska beneficium
cessionis. För gäldenären medförde
avträdandet av boet frihet från vidare
betalningsskyldighet, för såvitt han utan eget
förvållande råkat på obestånd. 1734 års lag står
på samma ståndpunkt. Egendomens
avträdande till konkurs befriar gäldenären från
borgenärernas vidare krav, om hans obestånd
befinnes ha tillkommit av »olycka, dertill
han ej vållande varit»; i annat fall skall
han däremot svara för fulla gälden samt vara
underkastad bysättning och arbetstvång.
Konkurs var sålunda, icke endast ett exekutivt
förfarande mot gäldenären utan också för
denne en verklig »avträdesförmån». Något
modifierad återfinnes denna uppfattning av
konkursens betydelse ännu i 1773 och 1798
års konkursstadgar; däremot ha
konkurslagarna av 1818 och 1830 inskränkt
avträdes-förmånen till en rätt för gäldenären att av
de tillgångar han efter konkursen förvärvat
icke behöva avstå mer än vad till hans och
hans familjs underhåll icke erfordrades.
Sveriges nyare konkurslagar, 1862 års och den
nu gällande (13 maj 1921), ha h. o. h.
övergivit den äldre uppfattningen, ehuru numera
gäldenären icke ens under konkursen berövas
vad till hans eget och hans familjs underhåll
är nödvändigt. I. Afz.*
Konkursmassa, se Konkursbo.
Konnektèra, förena, förbinda.
Konnetäbel (fr. connétable, av lat. co’mes
sta’buli, constabulärius, stallmästare), en från
senare romerska kejsartiden stammande, i
Frankrike redan under merovingerna använd
titel på en förnäm hovfunktionär. Vid
1200-talets mitt var connétable de France
landets högste ämbetsman — arméns högste
befälhavare och konungens främste rådgivare
i krigsärenden. Ämbetet avskaffades 1627.
Napoleon I gav 1804 sin bror Ludvig titeln
storkonnetabel och Berthier titeln
vicekonne-tabel, men dessa värdigheter upphävdes vid
restaurationen.
Konnexiön, samband, förbindelse.
Ko’nnunsuo, en omkr. 4,000 har stor, till
övervägande del staten tillhörig mosse i
Viborgs län, Finland, nära Saima kanal. I K.
finnes ett centralfängelse, där fångarna
sysselsättas med mossens dränering och
uppodling. Den besådda arealen beräknas våren
1930 uppgå till närmare 500 har.
Konnässans [-a’rjs], bekantskap.
Konnässör, kännare.
Ko’non, atensk fältherre under senare delen
av peloponnesiska kriget. Då Atens flotta
405 f. Kr. överrumplades och togs vid
Aigos-potamoi av Lysandros, räddade sig K. med
åtta fartyg till konung Euagoras på Cypern.
Då efter några år krig utbrutit mellan Sparta
och Persien, blev K. anförare för persiska
flottan. Genom slaget vid Knidos 394 gjorde han
slut på Spartas välde över städerna vid
Ege-iska havet och härjade därefter Peloponnesos’
kuster. K. var främst atensk patriot, och då
han kom till Aten, återuppbyggde han dess
murar. Detta bidrog väl till att hans sam-
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
