Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konow, släkt - Konow, Carl Johan von - Konow, Sten - Konow, Walter Emil Berndt - Konow, Wollert (S. B.) - Konow, Wollert (H.) - Konrad (konung av Jerusalem) - Konrad den röde - Konrad (romersk kejsare) - 1. Konrad I (tysk konung) - 2. Konrad II Saliern (tysk konung och romersk kejsare) - 3. Konrad III (tysk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Konow, C. J. v.—Konrad
1106
var affärsman i Bergen, som han flera gånger
representerade i stortinget. Om hans sonson
Sten K. se d. o. — Carl K:s broder Wollert K.
(1809—81) tog 1835 doktorsgraden i Göttingen
och bosatte sig 1841 som lantbrukare pä Stend
vid Bergen. Han skrev dramat »Manfred»
(1840) och flera bidrag till tidens och
skandinavismens historia. Han var g. m. en dotter
till Oehlenschläger. Om deras son Wollert
K. (»Konow S. B.») se nedan. J.J-n.
Könow, Carl Johan von, finländsk
krigare (1773—1855). Deltog med utmärkelse
som kapten i 1808—09 års krig, inträdde i
den nya finländska militären, tog avsked med
överstes rang och levde sedan som
jordbrukare. K:s barska lynne och breda språk äro
odödliggjorda av Runeberg i »Fänrik Ståls
sägner».
Konow [kono’], Sten, norsk indolog (f.
1867); se släktartikeln. Studerade i Halle
och Berlin, var 1896—99
universitetsstipen-diat i Oslo och en del år anställd vid
Archaeo-logical survey of India, utnämndes 1910 till
prof, i indisk filologi i Oslo och har sedermera
under ett par år verkat vid kolonialinstitutet
i Hamburg. K. har förutom talrika avh. och
uppsatser i vetenskapliga tidskrifter
utgivit »Räja-gekhara’s Karpüramanjari» (1901),
några bd av »Linguistic survey of India»,
»Das indische Drama» (1920), »Indiens
kultur under det nittonde århundradet» (1923),
»Hinduismen» (2 dir, 1927) m. m. J. Ch-r.
Könow, Walter Emil Berndt,
finländsk museiman (f. 1866). Blev fil. kand.
1892 och är sedan 1896 intendent för Åbo
stads i slottet inrymda historiska museum,
som under hans ledning genomgått en
storartad utveckling.
Konow [kono’], Wollert (»Konow S. B.»,
d. v. s. K. från Söndre Bergenhus amt), norsk
politiker (1845—1924), son till författaren
Wollert K.; se släktart. Studerade först
juridik men avbröt sina
studier och öppnade
1868 en folkhögskola
i Sunnhordland. 1873
övertog K. faderns
gård Stend. Han var
led. av stortinget 1880
—88, 1898—1900 och
1910—12, blev 1886
stortingets president,
erbjöds 1891 av
Johannes Steen
statsministerposten i
Stockholm och var 1895—
98 medlem av tredje
unionskommittén, där han tills, m. O. A. Blehr
och J. G. Lövland krävde särskild norsk
utri-kesstyrelse. Jämte Chr. Michelsen m. fl. bildade
han 1903 Nationella samlingspartiet, som
segrade vid detta års val. Efter 1905 var K.
en av dem, som skapade den s. k. frisinnade
vänstern och blev (febr. 1910) chef för den
regering, som då bildades av högern och
frisinnade vänstern. Febr. 1912 bröt sig högern
ut ur regeringen, sedan K. offentligt uttalat
sin sympati för »målsaken», och K. måste avgå.
Resten av perioden var K. stortingspresident
men drog sig sedan tillbaka. J. J-n.
Ord, som saknas under
Konow [kono’], Wollert (»Konow H.»,
d. v. s. K. från Hedemarkens amt), norsk
politiker (f. 1847), den föregåendes kusin. Äger
sedan 1882 godset Tjerne i Ringsaker och
tillhörde stortinget 1886
—91 och 1895—1924.
K. var
inrikesminister under J. Steen
1891—93 och
jordbruksminister under
Steen och O. A. Blehr
1900—03. Han
tillhörde urspr. vänstern och
intog särskilt i
unionspolitiken en
ytterlig-hetsståndpunkt; 1891
lanserade han ett
program, enl. vilket Norge
omedelbart skulle
upp
rätta egen utrikesstyrelse (»Skarneslinjen»),
1903 utgick han demonstrativt ur
regeringen, då han fann dess ståndpunkt i
konsulatfrågan för svag, och 1905 talade han
mot Karlstadskonventionerna. K. blev 1910
vänsterns parlamentariske ledare men visade,
särskilt från 1913, en alltmer högerriktad
uppfattning och blev 1915 avsatt från
ledar-posten i partigruppen. I stortinget fortsatte
han dock att spela en ledande roll och
återvaldes ständigt, slutligen som högerns och
den frisinnade vänsterns kandidat, tills han
1924 drog sig tillbaka. J. J-n.
Konrad, konung av Jerusalem, markgreve
av Monferrato (d. 1192). Var svåger till
Guido av Lusignan, undsatte 1187 Tyros mot
Saladin och fick 1192 konungariket
Jerusalem men mördades strax därpå av assassiner.
Konrad den r ö d e, hertig av Lothringen,
frankisk greve (d. 955). Fick av Otto I
Lothringen i förläning och blev hans måg. K.
stupade i slaget mot magyarerna på
Lech-fältet. Jfr Konrad, tyska konungar, 2.
Konrad, romersk kejsare, se Konrad,
tyska konungar, 2.
Konrad, tyska konungar.
1. K. I (d. 918), son till frankiske greven
Konrad av Lahngau och dotterson till kejsar
Arnulf. Blev 906 hertig av Franken och
valdes efter karolingiska ättens utslocknande till
konung 911. Han råkade då i strid med
Henrik av Sachsen, som han emellertid vid sin
bortgång föreslog till konung.
2. K. 11 S a 1 i e r n, tysk konung och
romersk kejsare (omkr. 990—1039), sonsons son
till hertig Konrad den röde av Lothringen (se
ovan). Blev efter sachsiska ättens
utslocknande tysk konung 1024, kröntes 1027 i Rom
till kejsare och blev stamfar för frankiska
el. saliska huset. K. nedslog rikets inre
fiender och förvärvade 1032 Burgund.
3. K. III (1093—1152), son till hertig
Fredrik av Schwaben, av ätten Hohenstaufen,
och dotterson till kejsar Henrik IV. Fick som
län Franken, uppträdde 1126 som motkonung
till Lothar av Supplinburg, kröntes 1128 i
Milano till Italiens konung men
underkastade sig 1135 Lothar. Efter dennes död
valdes K. 1138 till tysk konung och lyckades
hävda sin ställning, bl. a. mot hertig Henrik
den stolte av Bayern och Sachsen, ehuru stri-
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
