Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Konrad III (tysk konung) - 4. Konrad IV (tysk konung) - 1. Konrad från Megenberg (skald) - 2. Konrad från Würzburg (skald) - Konrad från Marburg (tysk inkvisitor) - Konradin - Konradsberg - Konrektor - Konschonell - Konschonellsköldlus - Konsekration - Konsekrationskors - Konsekutiv - Konsekvens - Konselj - Konseljpresident - Konsensualkontrakt - Konsert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1107
Konrad—Konsert
1108
den fortsattes av Henriks bror Welf. K.
deltog i andra korståget 1047—49.
4. K. IV (1228—54), andre son till kejsar
Fredrik II. Valdes 1237 till tysk konung,
bekämpade Henrik Rasipe, drog 1251 till Italien
och erövrade Apulien samt 1253 Neapel, där
han dog, efterlämnande en späd son,
Konra-din. Litt.: K. Hampe, »Deutsche
Kaiserge-schichte in der Zeit der Salier und Staufer»
(5:e uppl. 1923). (B. H-d.)
Konrad, tyska medeltidsskalder och
prosaförfattare.
1. K. från Megenberg (omkr. 1309
—74), domherre i Regensburg. Författade
bl. a. naturvetenskapliga arbeten, bland vilka
i synnerhet »Buch der Natur» (senast utg.
av F. Pfeiffer, 1861, övers, till modern tyska
av H. Schulz 1897) vann stort anseende. Det
skrevs 1349—50 och kan anses sammanfatta
tidens insikter i naturkunnighet; innehåller
även sagor och sägner.
2. K. från Würzburg, den tyska
medeltidsdiktningens alster rika,ste och formellt
mest framstående författare (d. 1287). Han
var av borgerlig familj, livnärde sig som
id-kare av minnesången, vars inre snävhet hans
rimfärdighet och yppiga bildflöde lämpade sig
att överskyla. K:s sånger av denna art äro
utg. bl. a. av C. Schrader i en samling av K:s
»Kleinere Dichtungen» (2 bd, 1924—26). K.
bosatte sig slutligen i Basel. Han skrev
eposen »Engelhard» (utg. 1912), »Kaiser Otto»
och »Der Schwanenritter» (utg. 1912), i vilken
sistnämnda säng berättelsen om Lohengrin
förlägges från Graalsagan till den
karolingi-ska sagokretsen. Berömda äro även »Die
gol-dene Schmiede» (utg. 1926), en lovsång till
den heliga jungfrun, samt de båda legenderna
orn påven Sylvester och den helige Alexius
(utgivna av P. Gereke 1925—26). Mot slutet av sitt
liv skrev K. ett väldigt epos, som han ej hann
avsluta, »Der trojanische Krieg» (utg. 1870).
»Partonopier und Meliur» (utg. 1871), en
version efter tidens smak av sagan om Amor och
Psyche, förblev ofullbordad. Kj-t.*
Konrad från Marburg, tysk inkvisitor (d.
1233) Blev 1226 biktfader hos lantgrevinnan
Elisabet av Thüringen. Ilan var mycket sträng
mot henne under sin strävan att öva henne i
ödmjuk världsförsakelse och utverkade efter
hennes död, att hon helgonförklarades. K.
blev 1232 inkvisitor, som sådan känd för sin
fanatism och grymhet vid bekämpandet av
katarer och valdenser. Han mördades
slutligen. Ty. monogr. av P. Braun (1909).
Konradln, hertig av Schwaben (1252—68),
den siste legitime hohenstaufern. Var
sonson till kejsar Fredrik II och son till Konrad
IV. Då K:s faders halvbror Manfred stupat
1266 och Karl av Anjou blivit konung av
Sicilien, drog K. på ghibellinsk inbjudan över
Alperna med en här 1267. Han blev slagen
av Karl vid Tagliacozzo 1268, flydde men
tillfångatogs och halshöggs. Litt.: K. Hampe,
»Geschichte K:s von Hohenstaufen» (1894).
Konradsberg, hospital, se Stockholms
hospital.
Konre’ktor (av lat. con, med, och re’ctor,
ledare), lärartitel, som i Sverige finnes redan
i 1611 års skolordning, sista gången i skol-
[-Konschonell-sköldlus,-]
{+Konschonell-
sköldlus,+}
Coccus cacti.
1 hane, 2 hona.
ordningen 16 dec. 1820. Den synes ha givits
den lärare, som jämte rektor undervisade i
högsta klassen (»rektorsklassen») och blev ett
slags vikarie för rektor och hans närmaste
man. Titeln förekommer ännu i Tyskland.
Konschone’11, rött färgämne, som erhålles
av konschonellsköldlusen.
Konschonellsköldlus, K
o-c h e n i’11, C oc h e n il 1 e,
Co’ccus ca’cti, en art
sköldlöss, bekant för det röda
färgämne den lämnar. Urspr.
fanns den i Mexiko på
Opun-tia-arter och nyttjades som
färgämne av aztekerna före
Amerikas upptäckande. 1806
infördes k. till Europa. Efter
den moderna
anilinfärgindu-striens uppkomst var k:s roll
som färgämne nästan
utspelad. I. T-dh.
Konsekratiön, invigning av
kyrkor och kyrkliga föremål
samt ordination av biskopar
och präster, särskilt om
brö
dets och vinets invigning vid nattvardsfirandet
genom att prästen läser instiftelseorden. —
Verb: Konsekréra. (Hg Pl.)
Konsekrationskors, se Invigningskors.
Konsekutlv, som är en följd. — K o n s
e-kuti v sa ts (följdsats), bisats, som
meddelar följden av huvudsatsen, t. ex.: »han gick
sä fort, att jag inte hann med». K. inledes av
en konsekutiv konjunktion: (så) att.
Konsekve’ns (av lat. co’nsequi, följa), logisk
följd. I en slutledning är slutsatsen k. av
premisserna. — Konsekv e’n t kallas ett
tänkande, då ur de uppställda premisserna
verkligen dragas de k., som logiskt sett följa därur
(se S 1 u 11 e d n i n g). I överförd bemärkelse
talas även om ett konsekvent handlande, ett
handlande, som alltigenom ledes av enhetliga
syften el. principer. — Stundom brukas ordet
k. för att beteckna förhållandet mellan orsak
och verkan över huvud, så t. ex. då det talas
om »historisk k.». G. O-a.
Konse’lj (fr. conseil, rådsförsamling),
sammanträde av statschefen och hans
ministrar eller av ministrarna ensamma för
överläggning om regeringsärenden.
Justitiekon-selj kallades i Sverige före 1909
statsrådssam-manträden för justitieärenden. (H. T-n.)
Konseljpresident (se Konselj) kallas i
vissa stater, t. ex. Frankrike, Belgien och
Italien, den främste ledamoten av ministären
eller kabinettet. K. utser övriga led. av
ministären (bildar kabinettet) och bestämmer i
huvudsak regeringens politik; ministären
plägar benämnas efter k. Ofta tjänstgör k. i st.
f. statschefen som ordf, i konseljen. (H. T-n.)
Konsensuälkontrakt (av lat. conse’nsus,
samtycke, samförstånd), i romersk rätt vissa
avtal, som grundade en obligatorisk talan (actio)
omedelbart consensu, d. v. s. genom blotta
samtycket, utan att det fordrades viss form,
ss. vid litteral- och verbalkontrakten, eller
viss prestation, ss. vid real- och
innominat-kontrakten. Rid-
Konsert [kånså’r el. kånsä’rt; stundom [-kåij-sa’r]-] {+kåij-
sa’r]+} (fr. concert, it. concer’to, samverkan;
täv
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
