Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Konstantin I den store (Flavius Valerius Constantinus, romersk kejsare) - 2. Konstantin II (romersk kejsare) - 1. Konstantin IV Pogonatos (östromersk kejsare) - 2. Konstantin V Kopronymos (östromersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1123
Konstantin
1124
Britannien, varunder han avled i Ehoraeum
(York) 306. K. blev nu av hären utropad till
imperator, sannolikt med titeln augustus.
Galerius erkände honom som caesar.
I sin riksdel, som omfattade Britannien,
Gallien och Spanien, utkämpade K.
gynnsamma strider med germanska folk. Med
tålamod och ihärdighet, understödda av en
lysande fältherreskicklighet, lyckades han
småningom förena alla imperiets delar under
sitt välde. I Rom hade en del av
praeto-rianerna till caesar utropat Maximianus’ son
Maxentius. På en konferens i Carnuntum
uteslöts Maxentius från tronföljden, och
till kejsare (med titeln augustus) upphöjdes
en illyrisk general, Licinius. Men
Maxentius trädde icke tillbaka, och
augustusnam-net antogs icke blott av K. och Maxentius
utan även av österns caesar, Maximinus Daia.
Riket hade alltså nu fem kejsare. Efter
Galerius’ död uppstod strid om arvets delning
mellan Licinius och Maximinus Daia. Då den
senare sökte anslutning hos Maxentius,
förband sig Licinius med K. Fientligheterna
började först mellan K. och Maxentius. Efter en
snabb marsch över Alperna och segrar i n.
Italien inträffade K. utanför Rom och
besegrade Maxentius i ett slag vid Milviska bron
(Ponte Molle). Under flykten omkom
Maxentius (312). I Rom tillerkände senaten K.
platsen som äldste augustus, varmed var
förbunden rätten till lagstiftning för hela imperiet
och konsulsutnämning. K. lade nu underhållet
av det kristna prästerskapet på statskassan,
varigenom åt kristen gudstjänst tillerkändes
karaktären av erkänd statskult. Vid
sammanträffande i Milano med Licinius
genomdrev han, att kristen kult skulle få lagligt
erkännande även i Orienten.
Sedan Maximinus Daia 313 besegrats av
Licinius och kort därefter avlidit, voro K. och
Licinius herrar vardera i sin riksdel. Ehuru
riket med hänsyn till lagstiftning och
myntprägling var delat i två självständiga delar,
sökte man uppehålla en yttre enhet. Licinius’
kärva och stötande uppträdande mot de
kristna bidrog att skaffa K. sympatier i
östern. Ett ingrepp mot goterna på Licinius’
område, vartill K. fann sig nödgad, föranledde
den förre att förklara krig. Han blev slagen
i Europa och Asien, måste ge sig 323 och
avrättades 324 efter stämplingar med
barbarerna vid Donau.
K. var nu ensam herre över imperiet och
betonade sin härskarmyndighet genom titeln
dominus och anläggande av diademet. Rikets
fyrdelning bevarade han dock så tillvida, som
han ställde de fyra riksdelarna under var sin
praefectus praetorio med uteslutande civil
myndighet. Med hänsyn till den inre
förvaltningen fortsatte han det organiserande av en
ämbetsmannahierarki, som inletts av
Hadria-nus och vidare utbildats av Dioeletianus. Inom
härväsendet skedde viktiga förändringar. Det
romerska praetoriangardet hade han efter
segern över Maxentius upphävt. Men det av
Dioeletianus skapade kejserliga gardet
(Pala-tini) utbildades till en fälthär. alltid
slagfärdig och till kejsarens förfogande. Han
tillsatte även de två härmästarna (magister equi-
Ord, som saknas under
tum och magister peditum). — K:s fiskaliska
lagar ökade skattetrycket. Men på
rättsvårdens område anses han ha varit ledd av
kristen uppfattning och humana intressen.
Så har han velat förbättra slavarnas ställning.
Särskild uppmärksamhet har K:s
förhållande till kristendomen tilldragit sig. Genom
sin motsatsställning till regenter, som mer el.
mindre kunde anses som de kristnas fiender
och förtryckare, vann han de kristnas
sympatier och måste själv ledas till en vänlig
stämning mot dem. Efter hans seger över
Licinius tyckes hans förtroende för kristen
kult och lära ha ökats. Han öppnade själv
konsiliet i Nicaea 325 och ledde dess
förhandlingar. Men han tolererade även hednisk kult
och inskred blott mot företeelser inom denna,
som föreföllo samtiden, framför allt de
kristna, särskilt stötande. Icke förrän strax före
sin död mottog han dopet.
Varaktig betydelse fick K:s val av
Bysan-tion till residens. Åtgärden fick karaktären
av en stadsgrundläggning, och den nya
staden skulle bli ett östligt Rom. En ny senat
bildades, och folket hugnades med
spannmåls-utdelningar liksom plebs i Rom. Även den
nya staden, efter K. kallad Konstantinopel,
undantogs från provinsförvaltningen och
ställdes under en praefectus urbi. Med dessa
åtgärder torde K. ha på avgörande vis velat
sätta en gräns för Roms föråldrade anspråk
på ledande ställning inom imperiet; valet av
residens tros även ha berott på stadens
strategiskt viktiga läge.
Ett drag av storhet är fäst vid K:s
personlighet. Begäret att härska var hos honom
förenat med kraft och klokhet. Men ehuru låg
grymhet icke synes ha tillhört hans lynne,
lät han stundom förleda sig till en hårdhet,
som fläckat hans minne; den var mest
upprörande, då han lät avrätta sin son Crispus
och sin gemål Fausta. Under rustningar för
att möta ett persiskt anfall insjuknade han
och dog i en förstad till Nicomedia. Han
begrovs i Konstantinopel. — Litt.: M. P:n
Nilsson, »Den romerska kejsartiden» (1921). E. St.
2. K. 1 1 (317—340), den föregåendes
äldste son. Blev kejsare efter faderns död jämte
sina bröder Constantius och Constans; hans
välde omfattade Gallien, Spanien och
Britannien. K. överföll snart Constans, blev slagen
vid Aquileja och omkom under flykten.
Ko’nstantin, östromerska kejsare (jfr
östromerska riket).
1. K. IV Pogonätos (»den skäggige»;
reg. 668—685), son till Constans II (se
Constans). Efter hårda strider med araberna
under Muavvija, som t. o. m. belägrade
Konstantinopel, förmådde han denne till
stille-stånd (678). K. måste avstå land åt
bulgarerna. som upprättade ett rike mellan Donau
och Balkanbergen. Genom det sjätte
ekumeniska mötet (680) återställde han ortodoxien
(se M o n o t e 1 e t e r).
2. K. V K o p r o’n y m o s (»den
smutsbe-nämnde»; f. 719; reg. 740—775), Leo III:s
son. Genom att kraftigt utnyttja splittringen
inom kalifatet, motsättningen mellan slaver
och bulgarer och de sistnämndas inbördes
oenighet vann K. stora militära framgångar.
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
