Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Konstantin V Kopronymos (östromersk kejsare) - 3. Konstantin VII Porfyrogennetos (östromersk kejsare) - 4. Konstantin IX Monomachos (östromersk kejsare) - 5. Konstantin X Dukas (östromersk kejsare) - 6. Konstantin XI (östromersk kejsare) - 1. Konstantin Pavlovitj (rysk storfurste) - 2. Konstantin Nikolajevitj (rysk storfurste) - 3. Konstantin Konstantinovitj (rysk storfurste) - Konstantin I (hellenernas konung) - Konsantinopel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1125
Konstantin—Konstantinopel
1126
I Italien voro däremot hans ansträngningar
fåfänga: förbundet mellan påvedömet och
frankerna förberedde bysantinernas
utträngande. K. fullföljde sin faders kyrkopolitik,
och kyrkomötet i Hiereia (753) stödde honom
i hans strid mot bilddyrkan. På munkarnas
förbittrade motstånd svarade kejsaren med
hån och grymma förföljelser. Han sökte t. o. m.
tillintetgöra hela munkväsendet.
3. K. VII Po r f y r o g e’n n e to s (»den i
purpurgemaket födde»; tillnamnet avser
erkännandet av hans häftigt omstridda
legitimitet; f. 905; reg. 912—959), son till Leo VI
(se d. o.). Efter växlande förmyndarstyrelser
övertog Romanos I Lakapenos, som gav sin
dotter Helena till gemål åt K., regeringen som
medkejsare (919—944). Sedan K. störtat
Romanos och hans ätt, sköttes styrelsen av
drottningen och hennes gunstlingar. K. själv
ägnade sig mest åt studier. Han lämnade i
sina skrifter (tr. 1829—40 i »Corpus
scripto-rum historiæ byzantinorum») viktiga bidrag
ang. östromerska rikets diplomati,
förvaltning m. m. samt uppmuntrade utgivandet
av encyklopediska verk, de s. k. konstantinska
excerpterna, utg. senast av U. Ph. Boissevain,
C. de Boor, Th. Büttner-Wobst (4 bd, 1903—10).
4. K. IX M o n o’m a c h o s, genom
giftermål med kejsarinnan Zoe kejsare 1042—54.
Den begåvade kejsaren samlade kring sig
tidens litterater men förstörde, energilös och
utsvävande som han var, regeringens
auktoritet. Schismen med Västerlandet sökte han
förgäves hindra.
5. K. X D u k a s (reg. 1059—67) förde
äm-betsmanna- och prästpartiet till seger över
militärerna. Trots den överhängande
seldjuk-faran avrustades riket.
6. K. XI (reg. 1448—53), östroms siste
kejsare, son till Manuel II Palaiologos,
omkorn efter modigt försvar, då turkarna
stormade Konstantinopel, 29 maj 1453. S. Lm.
Konstanti n, ryska storfurstar.
1. K. P a v 1 o v i t j (1779—1831), andre son
till Paul I. Deltog i Napoleonskrigen och visade
sig som klen fältherre men tapper soldat.
1815 blev K. chef för Polens, 1819 tillika för
Litauens krigsmakt och ådagalade som Polens
vicekonung sin despotiska, nyckfulla
karaktär. Sedan K:s första äktenskap upplösts,
äktade han 1820 en polska, grevinnan
Grud-zinska, och avstod 1822 från ryska
tronföljden till förmån för sin yngre bror Nikolaus
(I). Avsägelsen hemlighölls, och vid
Alexander I:s död dec. 1825 utropades K. till kejsare
men avböjde. Vid polska upprorets utbrott
nov. 1830 drog K. trupperna tillbaka till
ryska gränsen och lämnade överbefälet. Han
dog året därpå i kolera.
2. K. Nikola jevitj (1827—92), andre
son till Nikolaus I. Utbildades till sjöofficer
och blev 1857 storamiral över ryska flottan.
1862—63 var K. ståthållare i Polen och
yrkade på en försonligare politik mot
polackerna. K. samlade kring sig en krets liberala
reformvänner, misstänktes vid den
reaktionäre Ale’ander III:s trontillträde 1881 för
nihilism och föll i onåd.
3. K. Konstantinovitj (1858—1915),
yngre son till K. 2. Föll liksom fadern 1881
Ord, som saknas under
i onåd men blev 1889 president för ry.
vet.-akad., var ordf, i svensk-ryska
gradmätnings-kommissionen på Spetsbergen och sedan 1902
hedersled, av sv. Vet.-akad. Under märket
K. R. (Romanov) skrev K. veka kärleksvisor,
stämningsbilder m. m. (A. A-t.)
Ko’nstantin I, hellenernas konung (1868—
—1923). Var äldste son till Georg I och ryska
storfurstinnan Olga, dotter till Konstantin
(2, se ovan), studerade i Tyskland och
förmäldes 1889 med Sofia
av Hohenzollern,
syster till Vilhelm II.
K. var befälhavare
över tessaliska armén
i kriget 1897 och fick
bära skulden för dess
olyckliga utgång. Han
sökte som arméns
överbefälhavare fr. o.
m. 1900 reorganisera
denna men tvangs
genom en militärrevolt
1909 i landsflykt,
återkom 1910 och vann
som Överbefälhavare i Balkankrigen 1912
—13 stor popularitet. 18 mars 1913
efterträdde han sin fader som konung men råkade
under världskriget i utrikespolitiska
svårigheter, som slutligen blevo honom
övermäktiga. Konungens tyska släktförbindelser
gjorde hans neutralitetspolitik misstänkt på
en-tentehåll, och Nikolaus II:s av Ryssland fall
mars 1917 undandrog honom ett dynastiskt
stöd. Juni 1917 tvang Frankrikes, Englands
och Rysslands utsände kommissarie, den
franske senatorn Jonnart, K. att frånträda
regeringen (12 juni). Han bodde därefter i Schweiz,
tills han efter Venizelos’ valnederlag nov.
1920 och följ, folkomröstning återkom till
Grekland 19 dec. s. å. K. möttes med
entusiasm, men hans ställning var ohållbar; utan
att erkännas eller få stöd av västmakterna
nödgades han fortsätta kriget i Mindre Asien,
vilket aug.—sept. 1922 ledde till katastrof
för grekerna. 27 sept. 1922 abdikerade K. och
avseglade 30 sept. till Palermo, där han följ,
år avled. — Se vidare Grekland, sp. 1035
—38, med bibliogr.; jfr även G. Mélas,
»Ex-king Constantine and the war» (1920). A. A-t.
Konstantinopel, turk. Istanbul, Istambul,
Stambul (grek. Bysa’ntion, senare
Konstan-tinüpolis), Osmanska kejsardömets huvudstad
1453—1923, turkisk provinshuvudstad. K. har
ett enastående skönt och av naturen gynnat
läge vid Bosporens s. inlopp (41° n. br., 28° 58’
ö. Igd), där dock klimatet på grund av de
hastiga temperaturväxlingarna icke kan sägas
vara det bästa. K. består av stadsdelarna
Stambul, Galata och Pera på den europ. samt
Skutari på den asiat, sidan. Den förstnämnda,
som varit den ursprungliga staden, ligger på
en i Bosporen utskjutande halvö mellan
Marmarasjön och Gyllene hornet, en på den
europ. sidan inskjutande, 7 km lång vik, som
bildar en väl skyddad bamn. över denna vik
stå Galata och Pera i förbindelse med
Stambul medelst två broar, och från Nya bron
finnes ångbåtsförbindelse med Skutari,
Prins-öarna, Bosporen m. fl. K. har ett vitt
ut-C, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
