Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kopernikus, Nikolaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1185
Kopernikus
1186
der fyra år i Bologna, där han ägnade sig åt
rättsvetenskap men även åt grekiska och
astronomi. År 1500 höll K. astronomiska föredrag
i Rom. Från 1501 bedrev han
rättsvetenskapliga och medicinska studier i Padova och
promoverades 1503 i Ferrara till doktor i
kyrkorätt. 1505 lämnade han Italien, verkade 1506
—12 som läkare i Heilsberg och var från
1512 bosatt i Frauenburg, där han redan under
sin italienska studietid valts till canonicus.
Äran att ha uppvisat de kosmiska
rörelsernas verkliga natur tillkommer K. Hans
livsverk är nedlagt i det fundamentala
arbetet »De revolutionibus orbium coelestium
libri VI» (Om himlakropparnas omlopp), den
viktigaste läroboken i astronomi sedan
Pto-lemaios’ dagar. Ehuru den till stora delar var
fullbordad långt tidigare, kunde K. av fruktan
för motsägelse ej förmås lämna den till
tryckning förrän 1542. Det sägs, att han mottog
de första färdigtryckta arken, när han låg på
sin dödsbädd. — De fundamentala principerna
i det »kopernikanska världssystemet» kunna
framställas i två satser:
1. Den dagliga rörelsen hos himlavalvet
är skenbar och framkallas av en daglig
rotation hos jorden omkring en genom dess
medelpunkt gående axel.
2. Jorden är en av planeterna och kretsar
i en bana kring solen. Den verkliga
medelpunkten för planetrörelserna är ej jorden
utan solen (»heliocentrisk» världsuppfattning
i motsats till den äldre »geocentriska», där
jorden var medelpunkten).
Då all rörelse är relativ, kan himlavalvets
skenbara dagliga vridning från ö. mot v. lika
väl förklaras med en rotationsrörelse i
motsatt riktning hos jorden. Det är mycket
sannolikare, att jorden roterar, än att hela
himlavalvet gör det, ty vrede sig hela
himmelsklotet på 24 timmar, måste denna
vridning försiggå hastigare, i samma proportion
som dess utsträckning är större än jordens.
Den andra satsen utsäger, att solens
skenbara förflyttning bland stjärnorna under
loppet av ett år förklaras av jordens omlopp i
en bana kring solen. Ty när jorden under
årets lopp intager olika lägen i sin bana,
ändras riktningen av synlinjen till solen, och
solen synes därför projicierad mot olika delar
av himlavalvet, mot olika stjärnbilder. —
Denna sats innebär dessutom en förklaring
av planeternas skenbara rörelse på
himlavalvet. Planeterna synas stundom röra sig i
en riktning bland stjärnbilderna (direkt led),
vid andra tillfällen i motsatt (retrograd) led.
De beskriva därunder slingor, epicykler, på
himlavalvet (se bild). Jorden och planeterna
röra sig i samma riktning runt solen från
väster mot öster. Antag jorden i J1;
planeten i Pt; planetens projektion mot
himlavalvet är då PT. När jorden hunnit till J2, har
planeten kommit blott till P2 (på grund av
dess större avstånd från solen har den mindre
hastighet i banan än jorden); man ser den
i P’2, alltså har planeten synts gå i
retrograd led från P\ till P’2, från öster mot
väster. Vid ett senare tillfälle är jorden i
J3, planeten i P3, resp. J4 och P^. Mellan
observationerna J3 och J4 har planeten synts gå
Ord, som saknas under
Direkt och retrograd rörelse hos planeterna.
från P’3 till P’4, alltså här i direkt led,
från väster mot öster såsom den verkliga
rörelsen. Vid ett tillfälle mellan dessa två
rörelseriktningar inträffar ett stationärt
läge, där planeten synes stå stilla. Rörelsen
för en planet är alltid direkt (mot ö.), när
sammanbindningslinjerna mellan
korresponderande punkter i banorna skära varandra
mellan planeten och jorden; retrograd (mot
v.), när de skära varandra utanför
planetbanan för yttre planeter eller utanför
jordbanan för inre planeter; stationär, när
sammanbindningslinjerna äro parallella.
K. kunde även bestämma de relativa
avstånden inom solsystemet med stor
noggrannhet. Denna bestämning grundar sig därpå,
att de skenbara planetslingorna synas mindre,
ju längre bort planeten befinner sig.
Enligt kopernikanska systemet utgöra
him-melspolerna de punkter, mot vilka jordens
rotationsaxel är riktad. När jorden vrider
sig kring sin axel från v. mot ö., synes
himlavalvet vrida sig i motsatt led. Under
omloppet i jordbanan intar jordaxeln oförändrat
samma riktning (jfr dock N utation och
Precession). Växlingen mellan dag och
natt, dagens och nattens olika längd vid olika
tid på året samt årstidernas växlingar
förklaras ur jordens rotation kring sin axel,
resp, banrörelse kring solen, och jordaxelns
därunder oföränderliga riktning.
K:s verk betydde ett oerhört framsteg för
astronomien. K. kunde dock icke strängt
bevisa de teser han uppställde. Först genom
Foucaults pendelförsök (1851) blev jordens
rotation till fullo bevisad. Det bevis, som K.
tänkt sig för jordens årliga rörelse, näml,
att fixstjärnorna borde uppvisa
lägeförändringar, när de observeras från olika punkter
i jordbanan, fick sin bekräftelse 1839, då det
första stjärnavståndet uppmättes av Bessel.
Att stjärnorna ej uppvisa för blotta ögat
märkbara lägeförändringar under jordens
omlopp i sin bana utgjorde tidigare det
starkaste skälet mot K:s system; man vet nu,
att detta beror på de oerhörda avstånden i
världsrymden. De av K. förutspådda
ljusfaserna hos planeterna påvisades redan av
Galilei kort efter hans uppfinning av kikaren.
XI. 38
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
