Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kopernikus, Nikolaus - Kopervik - Kopia - Kopiebläck - Kopiebok, Kopiepress - Kopiering - Kopisch, August - Kopist - Kopitar, Bartolomej - Kopiös - Kopje - Kopliks fläckar - Koporje - Kopp, Koppsten - Kopp, Georg - Kopp, Hermann - Koppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1187
Kopervik—Koppar
1188
I många punkter stod K. trots allt kvar
på antikens ståndpunkt. Liksom Ptolemaios
ansåg K. himmelen vara en sfär, och han höll
fast vid den likformiga rörelsen i cirklar.
K:s bok »De revolutionibus» stod 1616—
1757 uppförd på katolska kyrkans lista över
förbjudna böcker. Inkvisitionen förbjöd
ko-pernikanska lärans utbredning såsom absolut
sanning men tillät, att den användes som
hypotes vid beräkning av himlakropparnas
rörelser. Förbudet mot böcker om det
helio-centriska systemet upphörde 1758. Ty. biogr.
av L. Prowe (2 bd, 1883—84). — K:s porträtt
återges på vidstående plansch. C. Schalen.
Kopervik, se K a r m ö y.
Kopia, avskrift, avtryck, efterbildning (t.
ex. av en målning). — Verb: Kopiera.
Kopiebläck, se Bläck.
Kopiebok, Kopiepress, se Kopiering.
Kopiering av hand- el. maskinskrift
verkställdes förr i s. k. kopiepress medelst
mot lösa läskpappersinlägg fuktade
silkespap-persblad, hopbundna i en kopiebok.
Numera tagas dylika kopior medelst
»genomslag» på skrivmaskin vid originalhandlingens
utskrift. Erfordras ett stort antal kopior
(avskrifter), nyttjas hektograf (se d. o.),
mimeo-graf (se d. o.) el. duplikator, vilken senare
trycker med en för hand eller på skrivmaskin
i tunt vaxpapper framställd schablonskrift
(s t e n c i 1). G. H-r.
Kopisch [kä’-], August, tysk författare
(1799-—1853). Var först målare men kunde
efter en olyckshändelse ej längre föra
penseln, vistades länge i Italien, där han vid
en simtur 1826 upptäckte Blå grottan på
Capri, bosatte sig 1828 i Berlin, där han fick
pension och professorstitel. K. skrev friska
versberättelser och populära skämtdikter och
visor. »Gesammelte Werke» i 5 bd 1856.
Kopi’st, förr titel på underordnad
tjänsteman, särskilt i K. m:ts kansli, där titeln
avskaffades vid Kansliets omreglering 1878.
Kopitar [kå’-], Bartolomej, österrikisk
slavist (1780—1844). Var född i Krain,
studerade i Wien och avancerade slutligen till
hovbibliotekarie. 1808 utgav K. en för sin
tid värdefull grammatik över sitt
modersmål, slovenskan, »Grammatik der slavischen
Sprache in Krain, Kärnten und Steiermark»,
och 1836 ett handskriftsfragment från
1000-talet, »Glagolita Clozianus», vilket gjorde
epok inom slavistiken, även om K:s tes, att
fornkyrkslaviskan skulle vara fornslovenska,
icke höll streck. A. A-t.
Kopiös, ymnig, överflödande.
Ko’pje, boll., »huvud», i Sydafrika vanl.
beteckning för kulle el. avrundad bergstopp.
Formen k o p brukas ofta i sammansatta
ortnamn, t. ex. Spion kop. V. S-g.
Kopliks fläckar, med., se Mässling.
Koporje, slott i Ingermanland, i nuv. ry.
guv. Leningrad, n. ö. om Narva, vilket
innehades av svenskarna 1581—90, återtogs av
Evert Horn 1612 och blev svenskt i
Stolbova-freden 1617. Slottet förföll, intogs av
ryssarna sept. 1700 men återbesattes av
svenskarna efter segern vid Narva s. å. 1703
förlorades det åter och innehades sept. 1708 blott
några dagar av G. H. Lybecker. L. W:son M.*
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
Kopp, Koppsten, se Mur.
Kopp, Georg, tysk prelat, kardinal (1837
—1914). Var först telegraftjänsteman mer
prästvigdes 1862 och blev generalvikarie och
domkapitularis i Hildesheim 1872, biskop av
Fulda 1881 samt medlem 1884 av preussiska
statsrådet och 1886 av herrehuset,
furstbiskop av Breslau 1887 och kardinal 1893.
Redan under »kulturkampens» dagar spelade
K. en stor roll och användes sedan av
Bis-marck som förmedlare mellan staten och
romerska kyrkan. Under Vilhelm II växte
hans inflytande ytterligare. I inomkatolska
socialpolitiska frågor intog han en
konservativ ståndpunkt. Hg Pl.
Kopp, H e r m a n n, tysk kemist (1817—92),
prof, i kemi vid univ. i Giessen 1843—64 och
därefter i Heidelberg. K. skrev bl. a.
»Ge-schichte der Chemie» (4 bd, 1843—47; med
tillägg, »Beiträge zur Geschichte der Chemie»,
1869—75). Led. av sv. Vet.-akad. 1875. (I. B.)
Koppar, en vanl. två-, ibland envärdig
metall av mycket stor betydelse. Kem. tecken
Cu (av lat. cuprum), atomnummer 29,
atomvikt 63,57 (isotoper 63 och 65). I naturen
förekommer k. någon gång gedigen, vanl. dock
i föreningar (se K o p p a r m a 1 m). Mycket
små mängder finnas i levern och blod serum,
i vissa fiskars och ryggradslösa djuis blod,
i vissa växter m. m. K. skiljer sig från alla
andra metaller genom sin rödaktiga färg
har stark metallglans och utmärker sig för
stor hårdhet men är trots detta mycket
tänjbar och kan därför utvalsas till de finaste
bleck och utdragas till de tunnaste trådar.
K:s spec. v. är 8,83—8,94. Vid 1,083° C smälter
den till en grönaktigt lysande massa. Vid
stark rödglödgning kan den svetsas. Den har
mycket stor ledningsförmåga för värme och
elektricitet. K. har därför fått vidsträckt
användning till all slags elektrisk materiel.
För att vara användbar härtill måste den
dock vara mycket ren. I torr luft är k. vid
vanlig temp. oföränderlig. Vid upphettning
oxideras den först till oxidul och sedan till
oxid. I fuktig och kolsyrehaltig luft
överdrager den sig med ett lager av basiskt
kop-parkarbonat (ärg). Vid frånvaro av luft
an-gripes k. ej av icke oxiderande syror (t. ex.
klorvätesyra) men vid lufttillträde även av
svaga organiska syror, av ammoniak och
am-moniumsalter. Salpetersyra löser k. till
kop-parnitrat under utveckling av färglös
kväveoxid (NO). Koncentrerad svavelsyra överför
k. i kopparsulfat under bildning av
svaveldioxid. Med svavel förenar sig k. direkt. K.
påskyndar de flesta metallers upplösning i
vatten eller syror (se Elektrokemi).
Den utfälles lätt ur sina saltlösningar genom
tillsats av ett flertal metaller (t. ex. zink,
järn). K. nyttjas även till framställning av
husgerådsartiklar, kemiska apparater,
rörledningar för varmvatten och gaser, till
taktäckning m. m. Slutligen ingår den i ett stort
antal legeringar (se
Kopparlegering-a r). Förbrukningen av k. har under de
senaste årtiondena oerhört ökats. Den
femtio-dubblades åren 1800—1912 och fördubblades
J900—12. Om kopparproduktionen se sd.
1191. I.B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
