Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koral - Koralbok - Korallalg - Koralldjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1207
Koralbok—Koralldjur
1208
visa och var därför melodiskt enkel med
akt-givande på textens rytm men utan den
gregorianska sångens melismer. Den första
luterska koralboken utgavs 1524 av Johan
Wal-ther. I början sjöngs denna nya kyrkosång
endast av kyrkokören, men med 1600-talet
blev församlingssången den förnämsta. Man
måste därför taga hänsyn till folkets
fordringar på enkla, lättfattliga melodier och
elementär rytm. Med 1700-talet inträdde en
reaktion mot den gamla 1500-talskoralen, och
nya, populära vismelodier med moderna
melismer upptogos. Den ledande koralboken för
denna riktning blev J. A. Freylinghausens
1704. På 1770-talet började en återgång till
de gamla formerna. Man ville t. o. m.
återföra allt till »de gamla grekiska tonarterna»
och göra rytmen likformig med alla toner i
samma notvalör. Vid 1800-talets mitt
återinfördes 1500-talets koralstil med alla gamla
melodier från de äldsta koralböckerna. En
allvarlig koralforskning började. Det
främsta historiska arbetet blev C. v.
Winter-felds »Der evangelische Kirchengesang» (3
bd, 1843—47; med musik), följt av J.
Zahns »Die Melodien der deutschen
evange-lischen Kirchenlieder» (6 bd, 1889—93) med
alla de gamla melodierna i ursprunglig form
(8,806 melodier). Med ledning av dessa
historiska verk har man sedan i Tyskland utgivit
koralböcker för de enskilda landskyrkorna.
— Som koralbok för reformerta kyrkan
nyttjades från 1540-talet en parafrasering av
Davids psalmer, l:a uppl. utg. 1542 av Clement
Marot (utan melodier), 1565 med musik av
Goudimel. A. Lobwasser utgav s. å. en ty.
uppl., vilken även spriddes i luterska länder.
I Sverige har man följt den tyska
traditionen, dock med uppmärksammande av svensk
tradition. Den första egentliga tryckta
koralboken här kan koralpsalmboken 1697 anses
vara. Den redigerades från Uppsala av
professorerna O. Rudbeck d. ä. och Wallerius.
Före och efter denna funnos en mängd
handskrivna koralböcker, men någon ny i tryck
existerar knappt förrän Hæffners av 1808.
Idéerna om de »grekiska tonarterna» och den
likformiga rytmen upptogos redan på
1790-talet och fullföljdes av Hæffner dels i
koral-boksförslaget 1808, dels i koralboken till nya
psalmboken (1820—21). Den släpiga rytmen
och den stela melodien gällde officiellt i
Sverige till 1860-talet, då Mus. akad. upptog en
revision. Arbetet lades först i Fr. Berwalds,
sedan i J. A. Josephsons händer. Den förre
omarbetade psalmerna 1—59, den senare
psalmerna 60—200, men sedan avstannade den
mera officiella revisionen. Många förslag till
omarbetningar hade under tiden framkommit,
och nya följde efter 1880, i syfte dels att
rytmiskt och melodiskt reformera, införa
nya melodier o. s. v., dels att återföra
till reformationstidens anda och
uttryckssätt. 1916 tillsatte K. m:t en särskild
kommitté, bestående av ärkebiskop N. Söderblom,
organisterna Otto Olsson, Oscar Blom och
Ivar Widéen, med uppdrag att omarbeta
svenska koralboken. Kyrkomötet 1920 godkände
koralboksförslaget för psalmerna 1—500 och
uppdrog åt kommittén att slutredigera melo-
Längdsnitt genom en polyp
av Astroides calyculari».
Man ser munöppningen
och kroppshåligheten samt
skiljeväggarna mellan de
inre facken.
dierna till de nya psalmerna 501—673. Detta
arbete är ännu ej slutfört, men
koralboks-kommitténs förslag av 1920 har blivit
anbefallt att försöksvis användas i församlingarna.
Litt.: P. Nodermann, »Studier i svensk
hymnologi» (1911); T. Norlind, »Svensk
musikhistoria» (2:a uppl. 1918); bibliogr. i T.
Nprlind, »Koral» (i »Allmänt musiklexikon»,
2:a uppl. 1929). T. N
Koralbok, se Koral.
Korallalg, se Kalkalger.
Koralldjur, Anthozöa, utgöra en klass av
nässeldjuren (se d. o.). De flesta äro
fastsittande former och bilda vanl. individrika
kolonier av ansenlig storlek. Kroppen
innehåller, som fallet är
med celenteraterna
(se d. o.) i allm., en
enda som
matsmält-ningsapparat fungerande hålighet, vars
öppning befinner sig
i nedre ändan av
det i
kroppshåligheten från munskivan
nedhängande
svalgröret. Från
kroppshå-lighetens ytterväggar utstråla mot
mitten kulissartade
veck, genom vilka
djurets inre
uppdelas i fack. I veckens
kanter bildas
könsceller. Bottnen av
det bägarlika djuret
utgöres av den s.
k. fotskivan. Kring
munnen sitta oftast
indragbara
fångstar
mar, tentakler, besatta med nässelkapslar. K.
äro i regel skildkönade. Äggen genomgå sin
tidigaste utveckling i moderdjurets
kroppshå-lighet. Hos många k. förekommer även könlös
förökning genom knoppning. Avsnöras ej
knopparna från moderdjuret, uppkommer en
koloni, korall- el. polypstock. Hos de flesta
kolonibildande k. anlägges ett av
kalcium-karbonat eller ett hornartat ämne bestående
skelett. Alla k. leva i havet. De former, som
bilda de stora korallreven (se d. o.), finnas
dock endast i varmare hav. K. indelas vanl.
i två ordningar. I. Octocorallia, med åtta
fjädrade tentakler och åtta inre fack. Allmän
vid Sveriges västkust är k o r k - el.
fingerkorallen, Alcyonium (se d. o.).
Orgelkorallerna, Tubipora, från de varma
havens korallrev, utgjorde en artrik grupp
i silurtidens hav men uppträda nu i ett
fåtal arter. Hos barkkorallerna sitta
polyperna i ett mjukt överdrag, beklädande det
fasta axelskelettet. Hit höra
ädelkorallen, Corallium rubrum, från Medelhavet och
ö. Atlanten, vars kalkskelett svarvas till
pärlor, och hornkorallerna. Gorgoniidae,
ss. venussolfjäder, släktet Gorgonia,
med hornartat skelett och alla förgreningar
liggande i ett plan. Hos sjöpennorna är
axelskelettet hornartat och ogrenat och
kolonien ej fastvuxen vid underlaget. Hit hör den
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
