Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korsblommiga växter, Kruciferer - Korschelt, Eugen - Korselett - Korset - Korsett - Korsfana - Korsfarare - Korsfester - Korsfästelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1245
Korschelt—Korsfästelsen
1246
och pepparrot, i medicinen senap. Som
födoämnes- och foderväxter odlas kål, kålrötter
och rovor, som oljeväxter raps och dådra.
Vejde, Isatis tinctoria, som växer vild vid
Sveriges östersjökust, nyttjades förr till
framställning av indigo (se d. o.). Prydnadsväxter
äro Iberis (»rosenkrasse», enåriga örter med
violetta el. vita blommor i flocklik kvast)
samt llesperis, lackviol och lövkoja, Lunaria,
Judas’ silverpenningar, m. fl. G. M-e.
Korschelt, Eugen, tysk zoolog (f. 1858),
prof, i Marburg 1892—1928. Har publicerat
flera arbeten om maskarnas, tagghudingarnas,
leddjurens och blötdjurens moifologi och
utvecklingshistoria samt cytologi ävensom
arbeten över experimentell zoologi, bl. a.
»Regeneration und Transplantation» (1907; ny,
utvidgad uppl., del 1, 1927). Tills, m. C.
Hei-der har han utgivit en mycket använd
»Lehrbuch der vergleichenden
Entwickelungsge-schichte der wirbellosen Thiere» (1902—10).
Sedan 1904 är K. red. för Zoologischer
An-zeiger. E-k N-d.
Korsele’tt, se Korsett.
Korset. 1. (Anat.) Se Kors 3. — 2. (Astron.)
Se Södra korset.
Korse’tt (fr. corset), kvinnligt klädesplagg,
ett slags underliv eller gördel, som kan
sammandragas eller utvidgas medelst
snörinrättning (snörliv) eller resår och som har till
huvuduppgift att modellera figuren, så att
klänningen sitter väl. Omkr. 1810 fick ordet
sin nuv. betydelse. K. täckte förr nedre delen
av bröstkorgen och höfterna, nu blott midjan
och höfterna. Materialet är tyg och fjädrar
(av stål, aluminium, valfiskben), insydda på
längden. I st. f. k. brukas stundom s. k.
reformliv, som saknar fjädrar och även avser
att värma bröst- och övre ryggpartiet. Ett
nyare plagg med samma ändamål är k o r
sele 11 e n, en kombinerad bröst- och
höfthål-lare av tyg utan planschett och med
knäppning i sidan. A. Lwn.
Korsfana, en fana, vanl. med vitt kors i
rött fält, anbragt på en stav, vars övre ända
har korsform. Med en sådan fana avbildas
fr. o. m. den senare medeltiden den segrande
Kristus i dödsriket och stundom vid
uppståndelsen. Samma fana bäres av det lamm
(Agnus Dei, se d. o.), varmed Kristus
symboliseras. — iSamma benämning nyttjas även om
Konstantin den stores segerrika, med ett kors
eller ett Kristusmonogram prydda baner.
Under korstågen brukades korsmärkta fanor som
fälttecken; en sådan är det danska
riksbaneret (Dannebrog, se d. o.) och den därur
utvecklade danska flaggan, efter vars mönster de
övriga nordiska ländernas korsmärkta flaggor
bildats. H. W-n.
Korsfarare, deltagare i korståg (se d. o.).
Korsfester. 1. Det heliga korsets
återfinnande (inve’ntio sa’nctae cru’cis),
kyrklig fest till minne av återfinnandet av
Kristi kors, vilket legenden tillskriver kejsar
Konstantin den stores moder, Helena (se d. o.).
I mitten av 300-talet började festen i
Jerusalem få karaktären av årl. återkommande
högtid. Först på 700-talet trängde den
igenom i Västerlandets kyrka och påbjöds
formligen av Gregorius XI 1376. — 2. Det
he
liga korsets upphöjelse (exaltätio
sa’nctae cru’cis), kyrklig fest till minne av
återvinnandet genom kejsar Herakleios 628
av Kristi kors, som rövats från Jerusalem av
perserkonungen Kosru II (614). — Dessa
båda fester ha varit knutna till 14 sept. och
3 maj, vilka dagar före 1901 i sv. almanackan
burit namnet korsmässa. , A. G-w.
Korsfästelsen, vanl. beteckning för
bildframställning av den korsfäste Kristus. I den
fornkristna konsten förekommo sådana bilder
icke. Den äldsta kända framställningen av k.
är en hånbild, ristad i putsen på en mur på
Palatinen i Rom, visande en korsfäst med
åsnehuvud och en bedjande gestalt samt
åtföljd av inskriften »Alexamenos tillbeder sin
gud» (bild 1).
De fr. o. m. 400-talet, till en början sällsynt
uppträdande korsfästelsebilderna ha en
idealiserande prägel; korset är i dem snarare en
symbol för Kristi gudom (jfr Kors) och för
återlösningen än en verklig framställning av
pinoredskapet (bild 2—3). Äldre
korsfästelsebilder visa stundom Kristus iförd en fotsid
klädnad, vilket i en viss grupp av bilder (mer
eller mindre fria reproduktioner av det
undergörande krucifixet Santo volto i Lucca)
upprepas ända in i den yngre medeltiden. Vanl.
framställes den korsfäste dock endast
beklädd med ett ländkläde. De bysantinska
korsfästelsebilderna äro täml. realistiska, till
dess att de under medeltidens senare del
stelna i schematiserade former; de
västerländska bevara däremot länge den
idealistiska hållningen och uttrycka symboliskt
Kristi seger Över synden och döden. Med
högtidligt rak och frontal hållning och krönt
med kunglig krona synes den korsfäste
snarare sväva framför korset än hänga på det;
benen äro sträckta rakt nedåt och fotterna
fästa med var sin spik. Under inflytande av
den bernhardinska fromheten förvandlas
denna typ; ansiktet sjunker med ett
stundom djupt förandligat uttryck av smärta
ned mot ena skuldran, fotterna läggas över
varandra, fästa med en spik, och gestalten
avviker från frontaliteten och böjes i svag
S-form. Denna typ, i vilken konungakronan
vanl. bibehålies, slår hos oss igenom på
1200-talet. Den franciskanska religiositeten
betonar främst det fysiska lidandet; gestaltens
böjning övergår till krampaktig
sammandragning, ansiktet avspeglar en plågsam
dödskamp, och konungakronan utbytes mot
törnekronan. Vid 1300-talets ingång är denna typ
färdigbildad. Ett värdigare, stundom
monumentalt, ofta svårmodigt lyriskt
framställningssätt uppträder under medeltidens sista
århundrade.
Som bifigurer framställas: de båda r
ö-varna, ofta bundna, ej spikade, på sina
kors; Maria och Johannes sörjande vid
korset (i skulptural framställning ofta
stående på ömse sidor om korset); Maria
Magdalena, ofta knäböjande och gråtande vid
korsets fot; krigsknekten Longinus, som
med sin lans öppnade Kristi sida; S t e p h
a-t o n, som räckte Kristus svampen med ättika
och galla; hövits mannen (Matt. 27: 54),
som omvändes vid Kristi död;
krigsknek
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
