- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 12. Krageholm - Lissa /
355-356

(1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

355

Kvartsdiabas—Kvartärperioden

356

orent färgade, hornartat skimrande
hornstenen, liksom dit kan räknas också den
som bergart uppträdande k isel skiffern
jämte lydi t (se K i s e 1 s k i f f e r). — K.
har en mångsidig användning, ofta i mycket
stor skala. Vackert färgade varieteter
brukas i gemen som smycke- och prydnadsstenar.
Vanlig k. jämte praktiskt taget enbart av k.
bestående kvartsit (se d. o.) nyttjas vid
smältning av kalkiga malmer och som
syre-fast material vid inklädning av
kemisk-tek-niska apparater. Av k. göres även eldfast
material (dinastegel; se d. o.). K. brukas
dessutom bl. a. — i mycket stor
utsträckning i form av naturlig kvartssand —
vid framställning av karborundum, kiseljärn,
glasyrer och emaljer, glas och lergods m. m.
samt som slipmedel. Se även K i s e 1 och de
uppslagsord, till vilka ovan hänvisats. —
T r i d y m i t och c r i s t o b a 1 i t äro andra
kristalliserade former av kiseldioxid. De
förekomma, ehuru sällsynt, i naturen som
mineral, näml, i vissa vulkaniska bergarter, och
kunna erhållas vid stark upphettning av k.
(se Dinastegel). Båda ha lägre spec. v.
(omkr. 2,3) än k., och vid deras bildning ur
denna senare inträffar därför en av stor
praktisk betydelse varande svallning av
materialet. Vid högre temp. är tridymiten
hexaco-nal och cristobaliten reguljär. N. Zn.

Kvartsdiabas, se D i a b a s.

Kvartsdiorit, se D i o r i t.

Kvartsextackord, andra omvändningen av
treklangen med kvinten underst (g—c—ö);
grundtonen (c) blir således kvart och den
ursprungliga tersen (e) en sext. K. brukas
företrädesvis nära ett musikstyckes slut för att
förbereda detta. T. N.

Kvartsglas, se Glas, sp. 733—734.

Kvartsit, en sådan hård, vanl. vit el. grå,
huvudsakl. av kvarts bestående sandsten el.
därur genom omvandling framgången
bergart, i vilken de ursprungliga sandkornen icke
el. endast otydligt kunna urskiljas med
blotta ögat el. under lupp. Mellanformer
mellan typisk k. och typisk sandsten kunna
kallas kvartsitsandsten.
Kvartsit-skiffer är en genom inblandning av
glim-merfjäll skiffrig k. Viktigare formationer av
k. benämnas gärna efter någon fyndort, t. ex.
den i urberget uppträdande
Västervikskvart-siten och den till fjällbildningarna hörande
Vemdalskvartsiten (uppkallad efter
Vemdalen i Härjedalen). Se även Kvarts. N. Zn.

Kvartsitsandsten, Kvartsitskiffer, se
Kvartsit.

Kvartslampa (Kvicksilverbåglampa), en
elektrisk båglampa, där ljusbågen utbildas
mellan kvicksilverelektroder i ett rör av
smält, genomskinlig kvarts. K. lämnar ett
intensivt, på violetta och ultravioletta strålar
rikt ljus, som ozoniserar den omgivande
luften och verkar erytembildande på huden. Den
brukas ofta vid ljusbehandling (se
Ljusterapi) samt, på grund av den luminescens
(se d. o.) det (filtrerade) ultravioletta ljuset
förorsakar hos olika ämnen, vid uppdagande
av förfalskningar, för kvalitetsbedömning
av industrialster m. m. (a n a 1 y s k v
artslampa). J. T.

Kvartsporfyr, gångbergart (se Bergart),
som mineralogiskt och kemiskt
överensstämmer med granit och skiljer sig från
granit-porfyr (se d. o.) genom vanl. tät grundmassa.
K. för i typiska fall strökorn av fältspat och
kvarts, i vissa fall dessutom glimmer.
Likartad, ehuru ibland glasigt stelnad, är den
effusiva bergarten liparit (se Bergart)
el. r y o 1 i t. Där denna uppträder i äldre
geol. formationer, kallas också den (t. ex. i
Sverige och Tyskland) ofta kvartsporfyr. —
Se vidare Felsi t, Felsitporfyr och pl.
till art. Bergart. N. Zn.

Kvartssand, se Kvarts.

Kvartstegel, se Dinastegel.

Kvartärperioden el. Kvartärtiden kallas
det nuv. skedet i jordens historia. Dess
hittills förflutna del är ojämförligt kortare än
den närmast föreg. tertiärperioden, men den
är jämförelsevis skarpt åtskild från denna,
dels genom den utpräglade klimatförändring,
som betingade istiden (se d. o.), dels genom
människans fullt säkra framträdande såsom
sådan. Den har därför även blivit kallad
människans period. Den jämförelsevis korta
tid, som förflutit från periodens början,
belyses av den obetydliga förändring växt- och
djurarterna sedan dess undergått samt av
hithörande lagers ringa mäktighet. För att
framhålla periodens samband med
tertiärtidens sista el. pliocena skede har k:s första
skede stundom kallats det pleistocena.
Man har sökt skilja detta från de föreg.
därigenom, att alla skaldjur i dess lager
tillhöra ännu levande arter, medan dessa i de
äldsta tertiärlagren utgöra endast några få
procent för att i de yngsta uppgå till några
och nittio. I de trakter, som varit nedisade,
torde den första nedisningens maximum
utgöra den skarpast bestämbara gränsen
mellan å ena sidan tertiärperioden och å den
andra den kvartära med dess första skede,
istiden. K:s sista, ännu pågående skede
kallas det postglaciala (se P o s t g 1
a-ciala tiden; om dess gräns mot istiden
se d. o., sp. 813). Om k:s förutvarande
indelning i d i 1 u v i u m och a 11 u v i u m se
A 11 u v i u m.

Även under de mest utpräglade
nedisningarna inom nu tempererade trakter fortlevde
inom tropikerna praktiskt taget hela den
tropiska växt- och djurvärlden, ehuru dess
utbredning då givetvis var reducerad. Man
har ansett, att fuktighetsälskande regnskogar
då vunnit stor spridning och att deras
numera åtskilda förekomster blivit isolerade
genom postglacialtidens klimatförändring. —
I vår tid utdöda äro den ullhåriga
noshörningen och den pälsförsedda mammuten, vilka
levat samtidigt med istidsmänniskan och av
henne återgivits i de bekanta grottbilderna
från paleolitiska perioden (se d. o.). —
Betecknande är också, att sådana nordliga
former som renen under tiden för den sista
nedisningen varit allmänna långt nere i
mellersta Europa och länge utgjort människans
förnämsta villebråd. Detsamma gäller under
ett mildare skede vildhästen, och förekomsten
av flodhäst ända uppe i det numera från
kontinenten avskilda brittiska området utvisar

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 18 12:19:33 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdl/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free