Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
La Fayette, M. M. de—La Follette
568
sig och sårades vid Brandywine sept. s. å.,
och Washington skaffade honom befäl över
en division. L. ledde skickligt återtåget från
Barren hill maj 1778, stred vid Monmouth
juni s. å. och bidrog i
hög grad till segern
vid Yorktown 1779.
L. blev efter
återkomsten till
Frankrike även där
generalmajor 1781. Han var
led. av adeln i les
états généraux och
slöt sig snart till
tredje ståndet. Efter
amerikanskt mönster
framlade L. 11 juli
1789 den ryktbara
Dé-claration des droits de
1’homme (se d. o.). Dagen efter Bastiljens
fall blev den populäre L. överbefälhavare för
det nybildade nationalgardet, införde
triko-lorkokarden och fick stort inflytande. Då L.
vid tåget till Versailles 5 okt. 1789 gått till
vila sent på natten, stormade pöbeln slottet,
och L. räddade med möda kungaparet från
misshandel. L:s politiska program var
närmast ett liberalt, konstitutionellt kungadöme.
Rojalisterna misstrodde honom dock som en
av revolutionens anstiftare, och han miste
småningom även de radikalas förtroende, då
han sökte stäcka deras välde. Vid festen på
Marsfältet 14 juli 1790 avlade L. vid altaret
eden till »folket, lagen och konungen». Då
L. på samma plats 17 juli 1791 blodigt
undertryckte det republikanska upprorsförsöket,
var det slut med hans folkgunst. Han deltog
i stiftandet av feuillantklubben. Våren 1792
fick L. befälet över Ardennerarmén, ivrade
förgäves mot omstörtningarna i Paris och
flydde aug. s. å. över gränsen, österrikarna,
som i L. sågo en av revolutionens
huvudledare, häktade honom i Liége och höllo honom
i fängelse i fem år. Han återkom 1799 men
spelade ingen mera framträdande politisk
roll. Från 1818 satt han i
deputeradekammaren. Vid julirevolutionen 1830 blev L. åter
chef för Frankrikes nationalgarden. Han
medverkade till Ludvig Filips val men slöt sig
enart åter till oppositionen. Vid besök i
Nordamerika 1824—25 mottog L.
överväldigande hyllning, och hans popularitet har
hållit sig mest där. Från ungdomen genomträngd
av ett oklart, naivt och exalterat
frihetssvär-meri, hade den tappre men fåfänge L. aldrig
förmågan att realistiskt och kallt bedöma den
Solitiska situationen. Han överraskades
stän-igt av följderna av de våldskrafter, till
vilkas lössläppande han gång på gång bidrog.
Någon ledarpersonlighet i egentlig mening
var han ej. — L:s memoarer äro utg. 1837
—38 (6 bd), hans brev 1793—1801 äro utg.
av J. Thomas (1903). Litt.: C. Tower, »The
marquis de L. in the american revolution»
(2 bd, 1895); fr. biogr. av E. Charavay (1898)
o. J. Kayser (1928; populär); L. Madelin, »Les
hommes de la revolution» (1928); amerik.
biogr. av B. Whitlock (2 bd, 1929). B. H-d.
La Fayette [la fajä’t], Marie
Madeleine de, grevinna, fransk författarinna
(1634—93). Olycklig i sitt äktenskap,
lämnade L. i slutet av 1650-talet makens slott
i Auvergne och bosatte sig i Paris, där
hon snart intog en ledande ställning i det
aristokratiska sällskapslivet. Till hennes
intima vänkrets hörde madame de Sévigné,
som ofta omnämner
henne i sina brev, och
hertig de La Roche^
foucauld,
»Maximernas» författare, som
blev hennes älskare och
litteräre rådgivare. I
sitt debutarbete, »La
princesse de
Mont-pensier» (1662), visar
hon sig redan fri från
den härskande
precio-sitetens förkonstling
både i stil och
psykologi. Det kan be-
traktas som en förstudie till hennes
mästerverk, »La princesse de Clèves» (1678; sv.
övers., med inl. av Hj. Lundgren, 1923), som
är en tragisk passionshistoria, romanen om
Tristan och Isolde i allongeperuk och
krinolin, ehuru de två älskande heroiskt avstå från
varandra för makens och hederns skull. En
beundrande kritik har omväxlande kallat
berättelsen en Racinesk tragedi på prosa och
den första moderna kärleksromanen. Postumt
utkom hennes på personliga minnen av Karl
I:s olyckliga dotter byggda »Histoire
d’Hen-riette d’Angleterre» (1720). Se monogr. av O.
d’Haussonville (1891), L. Rea (1908) och H.
Ashton (1922). Kj. S-g.
La Fère [la fä’r], se Fère 1.
Laffeld [la’fält] el. L a e f f e 1 d, by i belg.
prov. Limburg, nära Maastricht. Där
besegrade marskalken av Sachsen 2 juli 1747 med
en fransk här en engelsk-tysk armé under
hertigen av Cumberland.
Laffitte [lafi’t], Jacques, fransk
finansman och politiker (1767—1844). Blev ingift
i ett bankirhus i
Paris, var 1814—19 chef
för Franska banken
och tillhörde under
restaurationen den
liberala oppositionen,
vars ledande män
plägade mötas i hans
hem. Under
julirevolutionen var L:s
bostad de
revolutionäras högkvarter. L. var
nov. 1830—mars 1831
chef för en allt
svagare liberal regering.
Laffitte [lafi’t], Pierre, fransk filosof
(1823—1903), lärjunge till Comte och
överhuvud för den positivistiska religionen. L.
utgav bl. a. »Les grands types de 1’humanité»
(1875—76) och »Cours de philosophie
pre-mière» (2 bd, 1889—94). G. O-a.
La Follette [la fålä’t], Robert Marion,
nordamerikansk politiker (1855—1925), urspr.
advokat. Var 1885—91 led. av kongressens
representanthus, 1901—05 guvernör i
Wisconsin och från 1905 till sin död senator för
Wisconsin. L. tillhörde det republikanska
partiets radikala flygel, bekämpade truster
och korruption, motsatte sig Förenta
staternas deltagande i världskriget och bröt allt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
