Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
569
Lafontaine—Lafrans
570
mera med republikanska partiet. Vid
presidentvalet 1924 var L. det progressiva
farmar-partiets kandidat men vann endast 4,7 mill.
röster mot 15,7 mill. för Coolidge och 8,6 mill.
för demokraten Davis. L. utgav 1913 sin
självbiogr. — Hans son Robert Marion
L., publicist (f. 1895), efterträdde 1925 sin
fader som senator (progressiv republikan) och
har fortsatt dennes politik.
Lafontaine [lafåijtä’no], August, tysk
författare (1758—1831), regementspredikant
1789—1801, ägnade sig sedan uteslutande åt
skriftställeri. L. var sin tids populäraste och
skrupelfriaste mångskrivare. Hans
familjeromaner (över 160 bd) förhärliga huslig lycka
och oskuld med ohejdad svada, kälkborgerlig
moralisering och en otrevlig blandning av
känslosamhet och lystenhet. Omkr. 50 bd
översattes till svenska. R-n B.
La Fontaine [la fåtä’n], Henri, belgisk
jurist, fredsvän (f. 1854), prof, i internationell
rätt vid Bryssels univ. 1893, senator (socialist)
sedan 1895. Såsom medlem av belgiska
parlamentet och ett
flertal fredsorganisatio-ner har L. energiskt
verkat för fredssaken.
Han har i många år
varit president för
Internationella fredsbyrån i Bern. 1913
erhöll han Nobels
fredspris. L. har flera
gånger varit en av
sitt lands
representanter vid
Nationernas förbunds
delege-radeförsamling. Bland
hans talrika skrifter märkas »Pasicrisie
in-ternationale. Histoire documentaire des
arbi-trages internationaux» (1902) och
»Bibliogra-phie de la paix» (1904). L. redigerar tidskr.
La Vie Internationale. F. K. J.
La Fontaine [la fätä’n], Jean de, fransk
diktare (1621 8/7—95 13/«). Bördig från
Champagne, där fadern var jägmästare, kom L. vid
unga år till Paris för att studera till präst,
sedermera till jurist, men ägnade sig
huvudsakligen åt sällskapslivet, där han snabbt
vann en ställning genom sin egenartade
humor och litterära talang. Kroniskt dåliga
affärer tvungo honom att söka tjänst hos
mäktiga damer och herrar, först hos den
vid-lyftige finansministern Fouquet, på vars slott
i Vaux L. upplevde sina kanske lyckligaste
år, därefter hos hertiginnan de Bouillon och
slutligen hos markisinnan de Sablière.
Avgörande för hans poetiska framtid blev
bekantskapen med Boileau, Racine och Molière,
i vilkas krets han infördes på 1660-talet. 1683
invaldes L. i Franska akad. Hållningslös och
lättsinnig som människa — hustru och barn
lämnade han vind för våg i Chåteau-Thierry
—, har L. som diktare knutit sitt namn till
världslitteraturens berömdaste fabelsamling,
»Fables» (12 »böcker»; de 6 första utkommo
1668, de 5 följ. 1678—79 och den sista 1694).
Det moraliserande syftet — efter antika
mönster — framträder starkare i de första
böckerna; sedermera blev djurfabeln, vars
typgalleri företrädesvis hämtades från de
medeltida rävsagornas pittoreska värld,
huvudsak
ligen en förevändning för att i spirituell och
älskvärt avväpnande form gissla tidens
speciella och människornas allmänna lyten. Men
djuren äro icke blott masker och symboler;
L. har öppet sinne för deras individuella
egenart, och liksom Bellman kan han fånga ett
stycke levande natur i några få ord. En
annan populär, med rävsagan närbesläktad
medeltida diktgenre, »fabliån» (se F a b 1 i å),
har L. givit klassisk form i sina »Contes» (4
»böcker», 1665—75), vilkas dristiga
skämtlynne, särskilt på det erotiska området, oroade
icke blott Boileau utan också polisen. L.
representerar jämte Molière »1’esprit gaulois»
i klassicitetens epok. — Fabler av L. ha
översatts till sv. av bl. a. J. v. Düben, Dalin,
K. G. Tessin (på prosa), G. F. Gyllenborg,
Kellgren, fru Lenngren och A. G.
Silverstolpe. En större samling »fabler» och
»contes» av L. jämte biografisk essä föreligger på
sv. i A. Ehrensvärds arbete »J. de L.» (1924).
Jfr monogr. av H. Taine (1853), G. Lafenestre
(1895), É. Faguet (1913), G. Michaut (2 bd,
1913—14), K. Vossler (1919) och A. Hallays
(1922) samt R. Bray, »Les fables de L.»
(1929). — L:s porträtt återges på vidstående
plansch. Kj. S-g.
Laforgue [lafå’rg], J u 1 e s, fransk
författare (1860—87). F. i Montevideo av franska
föräldrar, kom L. redan som barn till
Frankrike, började 16-årig sin poetiska verksamhet
i de symbolistiska tidskrifterna och var 1881
—86 lektor hos kejsarinnan Augusta vid
Ber-linhovet. Han dog i lungsot efter återkomsten
till Paris, där han räknades som en av den
nya lyrikens pioniärer. L. utgav fyra
diktsamlingar samt ett bd satiriska kåserier och
fantasifulla berättelser, »Moralités
légen-daires» (1887), vari han röjer sig som en
spirituell och melankolisk ironiker, starkt
påverkad av Heine och Hoffmann. Hans fria
vers och avsiktligt maniererade prosa ha haft
stor betydelse för de extrema riktningarna i
det nya seklets franska litteratur. Jfr monogr.
av F. Ruchon (1924), G. Kahn (s. å.) och J.
Cuisinier (1925). Kj. S-g.
Laforsen, vattenfall i Ljusnan,
Färila-Kår-böle kommun, v. Hälsingland; fallhöjd 21,4 m,
längd 800 m, disponibel medelvatteneffekt
33,200 hkr. Outbyggt. L. är gräns för laxens
färd uppför älven.
La Fosse [la få’s], Charles de, fransk
målare (1636—1716), en av Le Bruns elever
och närmaste efterföljare. L:s mest
omfattande verk är dekorerandet av
Invalidkyrkans kupol (Ludvig den helige inför madonnan
och änglaskaran). Han utförde även
dekorativa arbeten i Versailles (Dianaplafonden). I
Louvre finnas av hans betydande smärre
målningar »Baechus’ triumf», »Moses upptages av
Faraos dotter» m. fl. G-g N.
Lafosse [lafå’s], Philippe Étienne,
fransk veterinär (1739—1820), under
revolutionen överveterinärinspektör för arméns
re-monter 1791—93. Redan 1767 hade L. med
biträde av svensken P. Hernqvist (se d. o.)
öppnat en privat veterinärskola i Paris, som
han dock av brist på understöd nödgades
nedlägga 1774. Högst skattad av L:s skrifter var
»Cours d’hippiatrique» (1772). S-g.*
Lafrans, kyrkbyggare och skulptör på
Gotland på 1200-talet, son till Botvid från Eskel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
