Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laglott - Lagläsare - Lagman - Lagmansered - Lagmansgärd - Lagmanshästar - Lagmansrätt - Lagmansskyld, Lagmansgärd - Lagmansting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagläsare—Lagmansting
609
arvejord och annan egendom. Hälften av
bröstarvinges, liksom av adoptivbarns,
lagliga arvslott utgör 1. (lag 8 juni 1928 om
arv, kap. 7). Annan släkting har ej L, lika
litet som efterlevande make. — I Danmark
och Norge åtnjuta likaledes bröstarvingar och
adoptivbarn vanl. L, i de flesta fall t. o. m.
större än i Sverige; i Danmark har även
efterlevande make 1. (tvangsarv). C. G. Bj.
Lagläsare, se Häradshövding.
Lagman, ämbetsmannatitel av hög ålder
på Skandinaviska halvön, Island och i de
forna norska kolonierna. I Sverige fick l:s
ämbete sin största betydelse. Där hade,
sedan landskapen förenats under e n konung,
varje landskap (lagsaga) sin 1. Han var ordf,
på landskapstinget samt föreslog och gav
former åt de domar, som fälldes och som blevo
normgivande för landskapets sedvanerätt,
varför han sades »lag göra och skilja».
Honom ålåg också att framför andra i minnet
bevara denna rätt och att på tinget årl.
föredraga den för tingsmenigheten (»lag säga
eller tälja»). Han ledde på tinget
förvaltningsärendenas handläggning, ombestyrde de
fattade beslutens exekution och förde
land-skapsmenighetens talan inför konungen.
Genom dom å landskapets vägnar erkände han
under landskapslagarnas tid en nyvald
konung, då denne red sin eriksgata (se d. o.).
Enligt landslagen skulle han jämte tolv män
från lagsagan taga del i det gemensamma
konungavalet på Mora ting. Han skulle ock
vara bisittare i landskapets
beskattnings-nämnd. Enl. Sveriges äldsta landskapslag
(äldre Västgötalagen från förra hälften av
1200-talet) utsågs 1. av och bland
landskapets självägande bönder. Ämbetet var ej
ärftligt, men vanl. togs 1. ur vissa
storbondesläkter (ofta son efter far). Då
storbondearistokratien under Folkungaättens regeringstid
(från mitten av 1200-talet) började deltaga i
konungarnas strävan att med genombrytande
av landskapspartikularismen utveckla
riksenheten, övergick 1. från att vara
landskaps-menighetens förtroendeman till organ för
konungamakten. Det blev vanligt, att 1. fingo
Élats i konungens råd, och genom Magnus
rikssons landslag fick konungen inflytande
på deras tillsättning. På 1500-talet blev det
vanligt, att 1. utan vidare tillsattes av
konungen. Genom adelsprivilegier och
konunga-försäkringar (Johan III:s, Gustav II Adolfs)
förbehöllos nu lagmansämbetena åt adeln,
men vanl. blevo de ett slags prebenden åt
riksråd, som uppburo de från dem
härflytande betydande inkomsterna, lagmansränta
(se Här adshö vdinge r ä n ta),
lagmans-skyld (se d. o.) och lösen, men överlämnade
deras skötande åt vikarier (underlagmän,
lagläsare), som till 1668 tillsattes av dem
själva men därefter av hovrätt. I grev- och
friherreskapen innehade intill 1680 års
reduktion greven och friherren lagmansämbetet.
Inom hertigdömena förekommo skiftande
bestämmelser om utnämningsrätten. Genom en
k. resol. 29 nov. 1680 stadgades, att 1. skulle
själv sköta sitt ämbete och att riksråd ej
vidare skulle få utnämnas till 1.
Lagmansäm-betenas förbehållande åt adeln bortföll i 1723
års privilegier. Sedan riksdagen vid
konunga
610
val trätt i st. f. Moratinget och övertagit
landskapstingens befogenheter i fråga om
lagstiftning och beskattning samt föi
valtnings-göromålen anförtrotts åt andra kungliga
ämbetsmän, hade l:s uppgift inskränkts till
domarverksamhet, vilken nu ej längre utövades
tills, m. tingsmenigheten utan tills, m. en
nämnd. Genom k. f. 18 april 1849 avskaffades
omsider lagmansämbetet. Lagmansvärdighet
har även därefter givits som titel. I
Finland avskaffades lagmansämbetet 1868. — I
Norge, där hersarna och sedan lendermænden
voro de ledande bondehövdingarna, förblevo
lagmændene länge blott rättskunniga
rådgivare, men konung Sverre (1184—1202) gjorde
dem till kungliga ämbetsmän, och genom
Magnus Lagabötes (1263—80) lagar tillerkändes
dem dels egen (lägre) domsrätt, dels
ordförandeskapet på lagtingen (de norska
över-domstolarna, se L a g t i n g), på vilkas
domslut de efter hand fingo ett avgörande
inflytande. De norska lagtingen och
lagmands-ämbetena upphävdes genom förordn. 11 aug.
1797, men genom lag 1 juli 1887
återinfördes lagmandsämbetet i sammanhang med
införande av juryinstitutionen i brottmål (se
Norge, rättskipning).
På Island uppbars lagmansämbetet av
alltingets ordf., lagsagomannen. Efter Islands
förening med Norge (1264) ersattes
lagsagomannen enl. norskt mönster med två
kungliga »lagmän». Då alltinget 1800 avskaffades,
försvann även detta lagmansämbete (se
Alltinget och Island, sp. 778). S. B.*
Lagmansered, socken i Älvsborgs län, Bjärke
härad, s. ö. om Trollhättan; 54,26 kvkm, 687
inv. (1930). Sträcker sig från
Vanderydsvatt-net i v. upp i de bergiga Kuhle skog och
Risveden i ö. 1,047 har åker, 3,659 har
skogs-och hagmark. Egendom: Koberg (se d. o.).
Ingår i Stora Mellby, Magra, Erska och L:s
pastorat i Skara stift, Väne kontrakt.
Lagmansgärd, kam., se Lagmanss k y Id.
Lagmanshästar, kam., se F o d r i n g.
Lagmansrätt, fordom lantdomstol i andra
instans (mellan häradsrätt och hovrätt).
Urspr. bestod 1. av lagmannen och hela
tingsmenigheten, men småningom trädde i den
se-nares ställe lagmansnämnden, vilken enl. 1734
års lag skulle bestå av 12 nämndemän från
lagsagans häradsrätter. L. avskaffades i
Sverige 1849 och i Finland 1868.
Processkommissionen har i sitt betänkande ang.
rättegångsväsendets ombildning (1926) föreslagit
inrättande av en för landsbygd och stad
gemensam underrätt, kallad lagmansrätt. Ä. H.
Lagmansskyld, Lagmansgärd, en
uråldrig, allmogen åliggande utskyld till
lagmannens underhåll, erlades mest i spannmål
och indrogs tills, m. grundskatterna. Kbg.*
Lagmansting, jur., ting, som enl. Magnus
Erikssons landslag skulle hållas av
lagmannen för vart härad i motsats till
landstinget (se d. o.), som hölls för hela
landskapet. Erik av Pommern föreskrev genom
en stadga 1413, att 1. skulle ersättas med
r ä f s t e t i n g (se d. o.) för hela landskapet.
Kristofers landslag av 1442 bibehöll 1. Detta
skulle enl. landslagen hållas en gång om året
men enl. 1614 års rättegångsordinantia blott
vart tredje år. Senare blev lagsagan doms-
XII. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
