Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagkommissioner - Lagkommittén - Lagligt betalningsmedel - Laglott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagkommittén—Laglott
607
1734 års lag fortsatte kommissionen sin
verksamhet, med avbrott för åren 1785—91, ända
till 1808. Den meddelade lagförklaringar till
den nya lagen, avgav utlåtanden i svåra
rättsfall och utarbetade eller yttrade sig
över lagförslag. Ett av dess sista arbeten var
utgivandet av 1807 års lagsamling, en
sammanfattning av då gällande rättskällor.
Litt.: »Lagförslag i Carl den niondes tid»
(i Handlingar rörande Sveriges Historia utg.
af K. Riks-Archivet 1864); C. J. Wahlberg,
»Åtgärder för lagförbättring 1633—65» (1878);
»Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—
1736», utg. av W. Sjögren (8 bd, 1900—09);
J. A. Posse, »Bidrag till svenska
lagstiftningens historia...» (1850); P. A. östergren,
»Till historien om 1734 års lagreform» (2 bd,
1902); K. G. Westman, »De svenska
rättskällornas historia» (1912). K. G. Wn.
Lagkommittén. Vid riksdagen 1809—10
avgav lagutskottet ett betänkande ang.
lagarnas urskiljande, förenkling och förbättring,
vari utskottet förordade, att en kommitté av
sakkunniga måtte förordnas att arbeta på
lagars och författningars redaktion och
förenkling. Med anledning härav anhöllo
ständerna hos K. m:t, att en lagkommitté måtte
tillförordnas. K. m:t fastställde som allmänna
principer, vilka skulle vid arbetet följas, bl. a.
att l:s arbeten skulle inskränkas till ny
allmän civil- och kriminallag samt att 1734 års
lag i anseende till sin yttre form och
indelning skulle följas. Antalet led. bestämdes till
fem; därjämte skulle några andra för
sakkännedom utmärkta ämbetsmän i Stockholm
förordnas att deltaga i kommitténs arbete.
1811—14 var 1. huvudsaki. sysselsatt med
granskningen av ett av kommitténs led. prof.
L. G. Rabenius framlagt förslag till
missgärnings- och straffbalk. Detta förslag blev dock
ej gillat av kommitténs flertal. Sedan
granskningen av giftermålsbalken inom 1. börjats
under sistnämnda år, utkommo från trycket
förslag till giftermålsbalk 1815 och till
han-delsbalk s. å., till ärvdabalk och jordabalk
1818 samt till byggningabalk 1819. Efter det
utsökningsbalken och rättegångsbalken 1821
granskats, utgåvos de 1822 från trycket. Med
anledning av inkomna anmärkningar mot
förslagen företogs en revision, varpå de
omarbetade förslagen till nämnda balkar 1826
trycktes i ett sammanhang med titeln »Förslag till
allmän civillag». Sedan arbetet med civillagen
sålunda fullbordats, övergick 1. till
kriminallagen. 1830 och 1831 sammanträdde
kommitténs arbetande led. med led. av en för
utarbetande av en kriminallag för Norge tillsatt
kommitté för att, såvitt möjligt, åvägabringa
överensstämmelse mellan båda rikenas
kriminallagar. Det av l:s arbetande led. uppgjorda
förslaget blev, utan att vara av de granskande
led. genomgånget, tryckt 1832 med titeln
»Förslag till allmän criminallag». Förslaget
innehöll dels en straffbalk, svarande mot
missgärnings- och straffbalkarna i 1734 års
lag, dels en rättegångsbalk, innehållande
rättegångsordningen i brottmål.
Anmärkningarna mot kriminallagsförslaget upptogos av 1.
till besvarande i ett av kommittén 1834
avgivet utlåtande, vari jämväl införts förslag
till d-e ändringar i den förut tryckta texten,
vilka 1. ansett sig böra tillstyrka.
608
Vid 1834 års riksdag överlämnades l:s
förslag till civillag. Ständerna inskränkte sig
då till att upprepa sin redan 1829 beträffande
civillagsförslaget framställda begäran, att en
sammandragen och lätt överskådlig
framställning av båda förslagens plan och allmänna
grundsatser samt jämförelse med gällande lag
måtte före nästa lagtima riksdag tryckas för
att kunna tjäna till ledning vid ständernas
granskningsarbete. Med anledning därav
förordnades den s. k. tablåkommittén,
som dock till följ, riksdag hann publicera
allenast tablån över det 1838 i ny uppl.
utgivna civillagsförslaget. (Tablån över
kriminallagsförslaget, tryckt i ny uppl. 1839,
utkom 1841.) Vid riksdagen 1840 tillkännagavs,
att K. m:t hoppades bli i tillfälle att vid nästa
riksdag avlåta prop. i ämnet. I skrivelse 3
mars 1841 hemställde emellertid ständerna,
att en kommitté el. lagberedning med
tio medl. måtte tillsättas för att ytterligare
granska och genomgå lagförslagen och
densammas arbeten så ställas, att tryckningen
av de sålunda beredda förslagen till civil- och
kriminallag kunde vara fulländad före den
riksdag, som infölle näst efter tre år. Ehuru
sålunda l:s förslag till civil- och kriminallag
ej omedelbart antagits såsom lag, har det
dock utövat ett genomgripande inflytande på
det efterföljande lagstiftningsarbetet. — Jfr
K. J. Schlyter, »Juridiska afhandlingar», h. 2
(1879), s. 259—264. C. G. Bj. (H. G-g.)
Lagligt betalningsmedel, sådana penningar
(mynt, sedlar), med vilka betalning av
skulder enl. lag skall fullgöras och vilka alltså
en borgenär ej äger avvisa. I Sverige var
ända till 1873 års myntreform silvermynt 1.,
och mindre likvider fingo fullgöras med
kopparmynt. Genom lagen om rikets mynt 30
maj 1873, som införde guldmyntfot i Sverige,
ha guldmynten blivit 1. »i vilket belopp som
helst», varjämte skiljemynten av silver, brons,
järn (sedan 1917) och kopparnickel (sedan
1920) erkänts som 1. dels obegränsat vid
betalning till statens kassor, dels ock i allm.
i vissa mindre summor (högst 20 kr. i större
silver, högst 5 kr. i mindre silver el.
kopparnickel, högst 1 kr. i brons- el. i järnmynt).
Skadade el. nötta myntstycken äro dock ej 1.
Vidare ha de tre skandinaviska rikena genom
myntkonventioner ömsesidigt tilldelat
varandras mynt (sedan 1924 dock blott
guldmynten) egenskapen av 1. I vart och ett av de
tre rikena äro dess egen centralbanks —
Sveriges riksbanks, danska nationalbankens,
Norges banks — sedlar 1. Jfr Krona 6
och Myntkonvention. C. G. Bj.
Laglott, den andel av en avliden persons
kvarlåtenskap, över vilken han ieke ägt
genom testamente förfoga och på vilken hans
arvingar (avkomlingar, adoptivbarn) alltså
obetingat kunna göra anspråk — bortsett
från särskilda undantagsfall.
Laglottsinsti-tutet, som härstammar från romerska rätten,
förekommer redan i medeltida svensk
stadsrätt, under det att äldre svensk landsrätt i
stället förbehöll släkten visst slags egendom
(a r v e j o r d e n). I Finland gäller
fortfarande i huvuddragen samma ordning; för den
nuv. svenska testamentsrätten existerar
däremot (sedan 1857) ej längre någon åtskillnad
mellan landsrätt och stadsrätt eller mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
