Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
La Mancha—Lamartine
638
sionsmetodik bland animistiska folk» (1921)
eaint »Där mörkret skingras. Mission, kultur
och forskning bland Afrikas folk» (1924). L.
har även hopbragt stora etnografiska
samlingar samt för Riksmuseet insamlat
värdefulla naturalier, särskilt termiter. Han
erhöll Vet.-akad:s Linnémedalj 1907 och blev
1915 teol. hedersdr i Uppsala. L. har många
år varit Kongokonferensens ordf. K. G. L.
La Mancha [la ma’ntja], se M a n c h a, L a.
La Manche [la mä’/], se Engelska
kanalen.
Lamantin, Trichechus manatus.
Lamantlnsläktet, Trichechus (Manätus),
tillhör ordn. sirendjur bland däggdjuren. Den
spolformiga kroppen är beklädd med glesa,
korta hår. Bakre extremiteter saknas; de
främre äro fenlika. Kroppen avslutas av en
stor, tvärställd, rundad stjärtfena. Ytterörat
är förkrympt. Av de fyra kända arterna
finnas tre i Sydamerika, en i Afrika. Alla leva
i floder eller i havet och livnära sig av
vattenväxter, som de avplocka med den kluvna,
borstklädda överläppen. De jagas ivrigt för
hudens, späckets och köttets skull. T. P.
La Marek [la ma’rk], de, belgisk-fransk
gren av ätten Ärenberg, grevlig från
1200-talet. G u i 11 a u m e, greve de L. (omkr.
1446—85), för sin tygellösa framfart kallad
»Ardennernas vildgalt», fördrevs för ett dråp
från Liége, hämnades sedermera genom att
döda biskopen av Liége och avrättades på
befallning av ärkehertig Maximilian av
Österrike. Robert III, greve d e L., seigneur
de Fleuranges (1491—1537), utmärkte
sig som krigare i Ludvig XII:s och Frans I:s
tjänst och blev marskalk av Frankrike. .—
Furst Auguste Marie Raymond av
Arenberg (1753—1833) fick av en frände,
greve de L., ett efter denne uppkallat reg:te
och blev själv därigenom mest känd som
greve d e L. Han förmedlade franska
kungaparets förbindelser med Mirabeau, lämnade
Frankrike 1793 och blev sedan österrikisk och
slutligen nederländsk general. Hans
brevväxling med Mirabeau utgavs 1851 (2 bd).
Lamarck [lama’rk], J e a n Baptiste de
Monet de, fransk naturforskare (1744 */s—
1829 18/12). Född i en fattig, barnrik adelsfamilj,
sändes L. till en jesuitskola för att bli präst,
lämnade denna vid 16 års ålder, deltog med
tapperhet i sjuåriga kriget, fick för
sjuklighet avsked och levde en tid som litterär
bo
hem i Paris. Vunnen för naturvetenskapen
bl. a. genom bekantskap med J. J. Rousseau,
ägnade sig L. åt botaniken och utgav »Flore
frangaise» (2 bd, 1777—78; äger ännu värde).
Under revolutionen blev han 1793 prof, i
zoologi. Hans ålderdom tyngdes av blindhet,
armod och familjesorger, men han arbetade,
hjälpt av två döttrar, i det sista. Ehuru nära
50 år, då han började ägna sig åt zoologien,
gjorde L. här en insats, som ställer honom
bland naturforskningens främste. På
systematikens område ägnade han sig helt åt
studiet av de lägre djuren, de ryggradslösa, som
han kallade dem, för vilka han skapade ett
system, som i stort sett ännu gäller (se
Djurriket, sp. 1060). Hans huvudarbete
på detta område är »Historie naturelle des
animaux sans vertèbres» (7 bd, 1815—22).
Genom sin naturfilosofiska spekulation blevL.
föregångsman inom descendensläran (se d. o.,
sp. 763). Hans bästa verk i detta ämne äro
»Recherches sur 1’organisation des corps
vivans» (1802) och »Philosophie zoologique»
(1809). I dessa och andra numera glömda
verk har L. även framlagt en allmän
naturfilosofisk spekulation, som ansluter sig till
1700-talsmaterialismen men vilar på ringa
naturvetenskaplig allmänbildning och förlorar
sig i oklara fantasier, vilket bidragit till det
ringa intresse samtiden visade för hans idéer.
Monogr. av E. Perrier (1925). L:s porträtt
återges på vidstående plansch. E-k N-d.
Lamarcki’sm, utvecklingsteori, framställd
av Lamarck (se d. o. och
Descendens-1 ä r a, sp. 763).
La Ma’rmora [-måra], Alfonso
Fer-r e r o, greve, italiensk militär och statsman
(1804—78). Deltog i 1848 års fälttåg och var
senare flera ggr krigsminister i konungariket
Sardinien, varchefför
undsättningskåren till
Krim 1855 och
fullbordade sedan sitt
arbete med
reorganisa-tionen av Sardiniens
armé. Under fälttåget
1859 var L.
generalstabschef och därefter
ett halvår
ministerpresident. 1864—66
var han
ministerpresident och
utrikesminister, slöt allians med
Preussen mot
Öster
rike, hade som generalstabschef ansvaret för
nederlaget vid Custozza (se d. o.) 1866 och
sökte därefter i olika skrifter försvara sin
politik och krigföring. A. A-t.
Lamartine [-ti’n], Alphonse de, fransk
skald och statsman (1790 21/io—1869 28/a). L.,
f. i Måcon, tillhörde en aristokratisk familj
och fick en grundlig men fri uppfostran i
den burgundiska hembygden. Han studerade
särskilt engelsk litteratur — Shakespeare,
Milton, Ossian — och gjorde 1809—11 en
långresa till Italien, som blev avgörande för
hans eget diktarskap. I Neapel förälskade
han sig i en fiskarflicka, vilken han
sedermera förevigat som Graziella, och 1816 knöt
han i Aix en svärmisk kärleksförbindelse
med en lungsiktig ung engelska, besjungen
som Elvire intill hans sena ålderdom. 1821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
