Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Landskapslagar
676
Början av vådamålsbalken i östgötalagen efter en prakthandskrift på pergament från 1300-talets mitt.
stadfästelse 2 jan. 1296. Upplandslagen är
ett förträffligt lagarbete, som betecknar ett
i mänga avseenden vida modernare
rättstillstånd än de båda förnämsta götalagarna.
Stort inflytande vid lagens utarbetande har
tydligen utövats av den i kanonisk rätt
för-farne domprosten i Uppsala Andreas And,
som var medlem i lagnämnden. Av lagens
balkar är konungabalken av särskilt intresse
såsom det viktigaste förarbetet till
landslagens konungabalk (se d. o.), och dess
kyrko-balk (se d. o.) fick särskild betydelse
därigenom, att den kom att användas även under
landslagens tidevarv. —
Södermannala-gen finns bevarad endast i en avfattning,
icke, som man tidigare ansett, i två
redaktioner. Den är i enlighet med ett kungligt
uppdrag utarbetad av lagmannen herr Lars
Ulfsson (stengavel) och en nämnd av i
lagsagan jordägande rådsherrar. Dessa
utarbetade ett ännu bevarat förslag, som 1325
var föremål för granskning på tingen, varvid
en del ändringar beslötos. Lagen stadfästes
därefter genom ett k. br. av 10 aug. 1327,
varvid likväl från stadfästelse undantogos två
kap. i förslaget, om ky.kogåva och
testamente, om vilka enighet på tingen mellan
kyrkan och lekmännen icke uppnåtts.
Söder-mannalagen stöder sig i stor utsträckning på
Upplandslagen. — I Dalarna, eg. endast ett
väldigt hundare under den västmanländska
lagsagan, utbildade sig en särskild rätt, som är
bevarad i en avfattuing från 1300-talets
början, Dalalagen (se d. o.). Den utmärker
sig genom sin friska, omedelbara stil; ett visst
dalkarlslynne vilar över det gamla primitiva
livet i landsändan och dess rättsliga reglering.
— Med Dalalagen har
Västmannala-gen ganska mycket gemensamt. Den är
bevarad i en avfattning från 1300-talets förra
del och röjer starkt inflytande från
Upplands- och Södermannalagarna. —
Hälsingland hörde till Upplandslagmannens lagsaga,
men där utbildades dock en särskild rätt.
Hälsingelagen härstammar från förra
hälften av 1300-talet och är i hög grad
på
verkad av Upplandslagen. Hälsingelagen
gällde för hela den av svenskar bebyggda
delen av Norrland, och även i urkunder från
Finland åberopades »hälsingerätten». — Att
Närke och Värmland haft egna lagar framgår
av källorna, men dessa 1. ha gått förlorade.
Vid avfattiiingen av de yngre 1. märkes en
rörelse i riktning mot utjämning av
rätts-olikheterna mellan de olika landskapen, en
rörelse, som särskilt framträder genom
upptagande i vidsträckt mån av uppländska
rättsregler i andra svealandskaps rättssystem.
Andra företeelser, som visa huru den
landskapliga avskildheten alltmera genombrytes,
äro rikslagstiftningens växande betydelse och
den starkare ställning inom rättskipningen,
som tillerkännes kungadömet. Därigenom
förebådas den stora rättsutjämning, som
förestod genom landslagens (se d. o.)
antagande.
Närbesläktad med de svenska l:s var den
rätt, som gällde i Skåne. Från detta land
föreligga två rättsböcker, härstammande från dess
danska tid. Den ena är liksom de svenska
1. författad på modersmålet och känd under
namnet Skånelagen. Den andra är en
bearbetning av skånsk rätt, författad på latin
av ärkebiskop Andreas Sunesson. För båda
ligga äldre skrivna källor, möjl. samma
skriftliga avfattning, till grund. De uppkommo
ung. samtidigt, trol. mellan 1202 och 1216.
Om Danmarks 1. se Eriks s j ä 11 a n
d-ske lov, Jydske lov och Nordisk
rätt.
Litt.: [Collin och] Schlyter, »Sveriges gamla
lagar», I—XIII (1827—77); faksimileuppl. av
Västgötalagen (1889) och Östgötalagen (1898);
A. O. Freudenthal, »östgötalagen» (i Skr. utg.
av Sv. Litt.-sällsk. i Finland, XXIX, 1895);
B. Sjöros, »Äldre västgötalagen.
Diplomata-riskt aftryck och normaliserad text jämte
inledning och kommentar» (i Skr. utg. av Sv.
Litt.-sällsk. i Finland, CXLIV, 1919) och »Äldre
västgötalagen i nysvensk översättning» (1923);
N. Beckman, »Äldre. Västgötalagen översatt och
förklarad» (i »Västergötland», B: 3, 1924); O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
