Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landskapslagar
673
dande delar av 1. voro urspr., för att lättare
kunna fasthållas i minnet, avfattade efter
skaldekonstens regler.
Trol. under inflytande av förebilder inom
den kyrkliga rätten började man från förra
delen av 1200-talet i skrift uppteckna den
ena landskapslagen efter den andra. Redan i
våra 1. (Gotlandslagen undantagen)
förekommer den indelning i b a 1 k a r (se B a 1 k 3),
som sedan kännetecknat svenska lagverk.
Av vikt ur rättshistorisk synpunkt är
frågan om den rättsliga karaktär, som bör
tillerkännas de skriftliga uppteckningarna av 1.
Äro de rättsböcker el. lagböcker i inskränkt
mening? Med »rättsbok» menar man en
privatuppteckning av den gällande rätten, som
någon intresserad gjort för bättre minnes
skull. Motsatsen härtill är »lagbok», som
innehåller en av lagstiftaren ombesörjd
normerande lagtext. De båda götalagarna,
Västgöta- och östgötalagarna, anses allmänt vid
sin tillkomst ha haft karaktären av
rättsböcker. Som lagböcker kan man däremot
beteckna Upplandslagen och, om man något ger
efter på fordringarna, även Södermannalagen.
Denna skillnad mellan de båda götalagarna
och dessa två svealagar återspeglar två olika
skeden i den svenska rättens utveckling, av
vilka det senare kännetecknas av den ökade
betydelse för rättsbildningen, som en
lagstiftning i modern mening erhållit.
Flera 1., särskilt östgötalagen och
Upplandslagen, måste, dömda efter sin tids
måttstock, betecknas som rättsliga mästerverk. I
hög grad ökas intresset av l:s studium
därigenom, att de i sig upptagit och bevarat
rättstillstånd, som visa primitiva drag, vilka
dröjt sig kvar i de avskilda svenska landen
i århundraden efter det att de försvunnit hos
de sydligare germanfolken. De svenska 1. äga
på grund härav mycket stor betydelse som
källor för den jämförande germanska
rätts-forskningen. Att de utgöra ett oskattbart
ämne att bearbeta för den svenska
rättshistorien är självfallet. Deras tillvaro och den
omständigheten, att intet tvärt avbrott i senare
tider avskurit sammanhanget i den svenska
rättsutvecklingen, gör det för det nu levande
svenska folket, så som för få andra moderna
kulturfolk, möjligt att följa rättsarvets
övergång från släkte till släkte utefter en obruten
utvecklingslinje så långt bakåt, att man når
bort till mycket primitiva begynnelser.
Av de svenska landskapen har götarnas
gamla huvudbygd Västergötland lämnat den
äldsta landskapslagen. En sägen, som under
1200-talet levde i landskapet, visste förtälja,
att en god del av landskapets lag vore att
härleda från den förste lagmannen, Lumber,
som var hedning. Ett hedniskt lagstadgande
från Västergötland har bevarats i det
en-vigesstadgande, som är känt under namnet
»Ilednalagen» (se d. o.). Den första kända
skriftliga avfattningen av västgötarätten
synes ha kommit till stånd under förra delen
av 1200-talet och verkställts av Eskil,
Birger jarls äldste bror, lagman i
Västergötland på 1220-talet. Av en laghandskrift, som
trol. härstammar från tiden för denna
lag-avfattnings tillkomst, ha två blad bevarats
till vår tid, funna i pärmarna till norska
674
fogderäkenskaper från Telemarken; de utgöra
den äldsta kända handskriften på
fornsven-ska. Denna lagavfattning torde under tiden
till omkr. 1250 ha försetts med en del
ändringar och tillägg. I denna form föreligger
lagavfattningen i en handskrift från
1280-talet och är känd under namn av Äldre
Västgötalagen (jfr Handskrift,
bild 3). Denna, den äldsta av de svenska L,
är i flera avseenden ålderdomligare än de
övriga. Trol. under 1200-talets senare hälft
tillkom en ny avfattning, Yngre
Västgötalagen, på grundvalen av den förra. Då de
båda lagavfattningarna till stora delar
överensstämde, är det förklarligt, att de
användes sida vid sida. Av den bevarade
handskriften av Äldre Västgötalagen framgår, att man
sökte göra den användbar genom att dels på
bladens bräddar, dels på tillfogade blad införa
anteckningar om nyare stadganden. Flera av
dessa äro ordagrant hämtade ur den yngre
lagen. Så är t. ex. förhållandet med största
delen av de s. k. L y d e k i n i
anteckningar från omkr. 1300. Bland övriga
anteckningar märkas Sveriges äldsta
domarregler, skrivna i början av 1300-talet,
samt en del mycket viktiga meddelanden av
historiskt innehåll. Västgötalagarua gällde
icke blott i Västergötland utan även i
Dalsland och i Mo härad av Småland. — Av flera
skäl är det troligt, att det i Östergötland
funnits en skriftlig, nu förlorad lagavfattning
före den till våra dagar bevarade
östgötalagen (jfr bild), vars avfattningstid
brukar sättas till något av åren 1286—1303.
Denna lag visar den högst utvecklade formen
av en rättsbok, som väsentligen bygger på
lagsagans gamla tradition. Lagen gällde icke
blott för landskapet Östergötland utan även
för de »småland», utgörande n. och s. ö.
delarna av nuv. landskapet Småland, vilka
tillhörde den östgötska lagsagan, samt på Öland.
— I Tiohärads el. Värends lagsaga, som
omfattade Värend, Fin(n)veden och Njudung,
således s. v. delen av nuv. Småland, gällde
Små-landslagen. En fullständig handskrift av
denna lag lär ha funnits ännu på 1630-talet
men har gått förlorad; bevarad är endast
lagens kyrkobalk. Som Smålandslagens
avfattningstid torde man kunna uppge slutet av
1200-talet el. början av 1300 talet. —
Gotlandslagen, även kallad Gutalagen,
intar språkligt och rättshistoriskt i mycket
en särställning, vilket har sin förklaring i
Gotlands avlägsna läge mitt i havet och i öns
äldre historia. Lagen anses vara avfattad
under slutet av 1200 talet.
Av svealagarna erhöll Upplandslagen
den största betydelsen för den följ,
rättsutvecklingen. Före 1296 utgjorde n. om
Mälarens ö. del de tre »folklanden» (Tiundaland,
Attundaland och Fjädrundaland) den högsta
rättsliga indelningen. Enl. en tradition från
1200-talets slut hade den av fattning av
rätten, som alltjämt ansågs ligga till grund,
givits av Viger Spa, »hedning i heden tid».
På uppdrag av kungamakten utarbetade
Ti-undalands lagman herr Birger Persson
(Birgittas far) jämte en nämnd från de tre
folklanden ett förslag till en Upplandslag, vilket
antogs på tingen och därefter erhöll kunglig
XII. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
