Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
681
Landskrona nya mekaniska verkstads a.-b.—Landslag
682
med förutbenämnda Lund—Trälleborgs
järnvägar (Lund—Trälleborg nedre, öppnad 1875,
och Lund—Kävlinge, öppnad 1886). F. P.
Landskrona nya mekaniska verkstads a.-b.,
se Landsverk.
Landskrona och Hälsingborgs järnvägar
(sign. L. & H. J.), spårvidd 1,435 m,
förbinda dels Landskrona med Eslöv (31,6 km,
ägare Landskrona—Eslövs järn vägs-a.-b.) och
dels Hälsingborg med Billeberga station (27,8
km, ägare Hälsingborg—Landskrona—Eslövs
järnvägs-a.-b.) på förstnämnda linje.
Järnvägarna, som öppnades för allmän trafik 1865,
ha gemensam trafikstyrelse. F. P.
Landskrona-Posten, tidning i Landskrona,
uppsatt 1896 och sedan dess utkommande
med sex n:r i veckan. Tidningens politiska
ståndpunkt är högerns; dess huvudred är
sedan 1919 P. Lech (f. 1886).
Landskrona Tidning,
Korrespondenten Landskrona Tidning, tidning i
Landskrona, utges sedan 1896 med sex n:r
i veckan. Den har uppstått ur
Landskrona Tidning och
Corresponden-t e n, vilka med avbrott och något förändrade
titlar existerade från resp. 1836 och 1845 till
1881, då de sammanslogos. Tidningens
politiska ståndpunkt är moderat; huvudred, är
sedan 1913 E. österberg (f. 1880).
Landskulptur, geol., i stort sett landets
relief el. terrangformer, i mera inskränkt
betydelse resultatet av de exogena krafternas
(vittringens, vattnets, isens och vindens)
inverkan på jordytan och därav bildade dalar,
erosionsformer, klintar m. m. K. A. G.
Landskyld, en av jorden inom de forna
norska provinserna utgående avgift, var enl.
äldre norsk lag i allm. den avgäld, som
brukare av annans jord hade att årl. erlägga till
jordens ägare, till uppkomst och utveckling
väsentligen dets. som 1 a n d g i 11 e (se d. o.).
L. har uppburits dels av kronan, dels, såvitt
Bohuslän angår, även av kyrkor el.
prästerskap, varjämte frän två hemman utgått 1. till
Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.
L. till kronan i Bohuslän är numera avskriven.
Genom k. kung. 14 okt. 1898 har ägare el.
innehavare av jord el. lägenhet, varifrån 1.
enl. jordeboken utgår till kyrkor el.
prästerskap, berättigats att friköpa sin jord från L;
fråga om avlösning av 1. till
stipendieinrättningen beror på K. m:ts prövning. Enl. k. f.
20 nov. 1908 äger jordägaren rätt till friköp
för landskyld till kyrkor och prästerskap
efter 5 %. C. v. O.
Landsköp, det slags handel i forna tider,
som bestod i att fara från gård till gård på
landsbygden och uppköpa matvaror, skinn o.
s. v. Som därigenom intrång skedde i
städernas privilegier och tullintraderna
minskades, utfärdades tid efter annan förbud mot
landsköp. Kbg.*
Landslag, den lag, som i Sverige förr gällde
för rikets landsbygd vid sidan av den för
städerna gällande stadslagen (se d. o.).
Tidigare hade olika landskap haft olika lagar
(se Landskapslagar), men alltsedan
1300-talets början gick utvecklingen allt
raskare i den riktningen, att de gamla
rätts-olikheterna mellan landskapen utjämnades.
Dessa hade förut samlats till en politisk
enhet; de började nu sammansmälta i rättsligt
avseende. En synnerligen livlig verksamhet
framträdde inom rikslagstiftningen inemot
mitten av 1300-talet. Då utfärdades näml,
åtskilliga kungliga stadgar, vilka voro
förebud el. rent av förarbeten till landslagen.
Den stora tanken att taga steget fullt ut, att
låta rikslagstiftningen ersätta
landskapslagarna, hade sin viktigaste förutsättning i det
stegrade behov av gemensamma rättsregler,
som framkallades av den ökade samfärdseln
mellan landskapen, ett behov, som särskilt
starkt kändes av de två ledande riksstånden,
det världsliga och det andliga frälset, samt
av kungamakten. Till tankens utformande
bidrog den omständigheten, att det svenska
riket i kyrkorättsligt avseende utgjorde ett
rättsområde, underkastat gemensam rätt.
Om l:s tillkomst vet man, att konung
Magnus Eriksson tillsatt en nämnd, vari tre
lagmän fått säte, med uppdrag »att rätta,
förbättra och till samstämmighet omarbeta de
lagar, som gällde i konungariket Sveriges
olika lagmansdömen». I början av 1347 var
denna nämnd samlad i Örebro och hade då
vid sitt arbete kommit in på kyrkorätten.
Förmodligen sysselsatte den sig med att
utarbeta en kyrkobalk. Fem kaniker från olika
stift hade inkallats för att som sakkunniga
biträda härvid. Mellan de världsliga och
kyrkliga intressenas målsmän inträffade
emellertid en öppen brytning. De fem kanikerna
nedlade en offentlig protest mot varje försök
att minska kyrkans friheter och vägrade att
vidare medverka vid lagstiftningsarbetet. Den
nya lagen kom därför att sakna kyrkobalk.
Denna nya lag, Magnus Erikssons
landslag, förelåg som förslag utarbetad i
fullt färdigt skick något av åren 1347—52.
Utan tvivel tänkte sig lagförslagets
upphovsmän, att det under den närmaste
framtiden först skulle godkännas av alla
landstingen och därefter stadfästas av konungen.
Någon kunglig stadfästelse är icke bevarad
och har trol. aldrig givits. Landstingens
samtycke vanns näml, icke omedelbart och på en
gång; så t. ex. ha trol. landstingen i
Östergötland och Uppland antagit 1. på 1350-talet,
medan däremot i Hälsingland landskapslagen
gällde ännu 1374 och i Västergötland beslut
om l:s antagande fattades först kort efter
1389. övergången från landskapslagarnas
tidevarv till l:s förmedlades således genom en
utsträckt övergångstid. Atm. i vissa
landskap synes 1. ha blivit gällande endast till
vissa delar, medan vid dess sida i fråga om
andra rättsförhållanden landskapslagarna
bibehållit sin giltighet. Så t. ex. skedde i
Södermanland ännu i början av 1400-talet
rättshandlingar i vissa fall alltjämt efter gamla
särrättsliga södermanländska rättsregler, och
vissa laghandskrifter från Västergötland
sammanföra delar av Västgötalagen och 1. Det
märkligaste exemplet erbjuder emellertid en
grupp handskrifter av 1., vilka i
arvsordningen upptagit på Upplandslagen byggda
stadganden om istadarätt och låtit dem
ersätta l:s helt olika bestämmelser.
Handskrifter, återgivande dessa uppländska rättsregler,
sades mot medeltidens slut innehålla »den
mellersta lagen», och denna stadfästes i
början av 1500-talet av rådet, medan avvikande
redaktioner av 1. förklarades för orätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
