Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landslogen—Landsmålsalfabetet
683
Om man alltså kan spåra ett inflytande
från landskapliga myndigheter till förmån
för landskapliga intressen, torde däremot en
åtgärd av den centrala myndigheten i syfte
att främja intressen utan landskaplig
begränsning ligga bakom tillkomsten av den
nya redaktion av 1., som är känd under
namnet Kristofers landslag. Enl.
stad-fästelsebrevet skulle denna lag 2 maj 1442 ha
stadfästs av konung Kristofer att lända till
uteslutande efterrättelse. Stad fästeisens
äkthet har emellertid blivit bestridd, och
äkt-hetsfrågan har ännu icke blivit avgjord
genom uttömmande källkritisk undersökning.
Den nya lagredaktionen torde visserligen ha
tillkommit ung. vid den tid. som i
stadfäs-telsebrevet uppges, men den blev icke
omedelbart ensam gällande. Den segrade först efter
mer än 150 års strid. Under tiden närmast
efter dess tillkomst var Kristofers 1. föga
känd och brukad. Av de laghandskrifter, som
gjordes under senare delen av 1400-talet,
innehålla omkr. 50 Magnus Erikssons 1. och
blott 20 Kristofers. Av bevarade
handskrifter från tiden efter 1500-talets början
innehålla däremot 10 Magnus Erikssons och 140
Kristofers 1. Man får det intrycket, att det
var på sedvanerättslig väg, som Kristofers 1.
under tidens lopp arbetade sig fram till ökad
betydelse. Förklaringen till att de båda
redaktionerna av 1. på detta sätt kunde brukas
vid varandras sida ligger däri, att de till
väsentliga delar överensstämde med varandra.
De största avvikelserna förete deras
stats-och processrättsliga stadganden. Även inom
privaträtten förekomma viktiga avvikelser,
t. ex. i fråga om arvsordningen och
landbo-legan. Några av dessa avvikelser äro
oför-tydbart tillkomna i den världsliga och
kyrkliga aristokratiens intresse. Givet är, att det
måste framkalla oreda inom rättskipningen,
att handskrifter, som återgåvo 1. i någon av
de båda sistnämnda redaktionerna el. med
avvikelser av landskapsrättsligt ursprung,
t. ex. »mellersta lagen», brukades sida vid
sida. Karl IX rådde bot härför genom att
1608 av trycket utge Kristofers 1., försedd
med kunglig stadfästelse. Härmed avgjordes
vilken redaktion av 1., som skulle vara den
giltiga med uteslutande av de övriga.
Däremot åsyftade Karl IX icke att göra slut på
landskapslagarnas betydelse inom rättslivet.
I stadfästelsen medges näml, domarna rätt
att i sådana fall, där varken Kristofers 1.
el. senare lagstiftning lämnade ledning, hämta
rättelse ur landskapslagarna. Vid sidan av 1.
utövade dessa stort inflytande både på teori
och praxis, tills 1734 års lag trädde i kraft.
L:s giltighetsområde utsträcktes under
stormaktstiden till flera av rikets nya
landvinningar. I de landskap, som vunnos från
Dan-mark-Norge, blev sålunda 1. införd. I Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän skedde dock
detta först under tiden närmast efter
fredsslutet med Danmark i Lund 1679. För
Inger-manland hade svensk rätt påbjudits redan
tidigare. I Livland och Estland hade 1. i
vissa fall subsidiär giltighet.
I den svenska rättens historia är l:s
införande en av de viktigaste händelserna.
Genom denna seger för rikslagstiftningen
gjordes slut på den forna splittring, som
visser
684
ligen berett utrymme för en rik
rättsutveckling i mångskiftande former men även varit
en källa till svaghet. Stark genom den vunna
enhetligheten, kunde den svenska rätten värja
sin tillvaro mot de kanoniska och romerska
rättsinflytanden, för vilka de inhemska tyska
rättssystemen dukade under. Dessa utländska
inflytanden påverkade visserligen i Sverige i
hög grad rättsutvecklingen men utan att
föröda rättens fäderneärvda grundvalar. Det
band av gemensam rätt, varmed 1.
sarnman-knöt de svenska landskapen, var ur rent
politisk synpunkt av synnerligt värde för rikets
sammanhållning, ej minst under unionstiden.
Under stormaktstiden visade statsmännen vid
upprepade tillfällen, att de högt uppskattade
1. som hjälpmedel vid sina strävanden att
sammangjuta rikets gamla och nya delar. L:s
huvudavd. kallas balkar (se Balk 3). Om
det sysslande med l:s omarbetande, som ledde
till dess ersättande med 1734 års lag, se L a
g-kommissioner.
Litt.: C. J. Schlyter, »Sveriges gamla lagar»
(bd X, »Magnus Erikssons landslag», bd XII,
»Christoffers landslag», 1862, 1869);
»Sveriges rijkes landslag» (utg. av S.
Abrahams-son, 1726); E. Olson, »Utdrag ur Magnus
Erikssons landslag» (1909; 3:e uppl. 1928);
H. Hjärne, »Om förhållandet emellan
landslagens båda redaktioner» (i Uppsala Univ:s
Ärsskr. 1884); K. H. Karlsson. »Förhållandet
mellan landslagens båda redaktioner» (i Hist.
Tidskr. 1884); C. M. Kjellberg,
»Södermanna-lagen och dess konungabalk» (i Hist. Tidskr.
1898); P. A. östergren, »Till historien om 1734
års lagreform», I (1902); N. Beckman,
»Studier i outgivna handskrifter» (i Sami. utg. av
Sv. Fornskriftsällsk., h. 151, 1917); J. E.
Alm-quist, »Den s. k. mellersta lagens
bestämmelser om istadarätt» (i Uppsala Univ:s Ärsskr.
1924); K. G. Westman, »De svenska
rättskällornas historia» (1912); J. Rudbeck, »Svensk
lagbibliografi för tiden före 1734 års lag»
(1915). K. G. Wn.
Landslogen, se Stora landslogen.
Landsmateh, se Federations match.
Landsmål, det norska namnet på det ena
av Norges riksspråk. Se A a s e n, I. A., och
Norska språket. — Ordet 1. infördes
genom landsmålsföreningarna (se d. o.) i
svenskan, såsom synonymt med allmogemål,
folkmål, i betydelsen bygdemål, dialekt.
Landsmålsalfabetet, den ljudbeteckning,
som brukas i de flesta nyare arbeten om sv.
bygdemål. Med utgångspunkt i C. J.
Sundevalls 1856 framställda förslag till fonetiskt
alfabet utarbetade J. A. Lundell 1876 ff. ett
svenskt dialektalfabet, som 1878 godkändes
av landsmålsföreningarna i Uppsala och
sedermera antogs av övriga föreningar. Smärre
ändringar och tillägg ha sedan gjorts. L. har
det latinska alfabetet till grundval; de nya
tecknen ha bildats genom systematiska
förändringar av de förut befintliga
bokstävernas form, utan diakritiska tecken,
stilblandning eller sammanställning. Konsonanter,
som uttalas på samma ställe i munnen, ha
likformigt bildade tecken, de nya
vokaltecknen påminna i regel om de förutvarande
bokstäver, vilkas ljud de genom dem betecknade
ljuden närmast likna. Varje språkljud har i
1. blott ett tecken, varje bokstav blott ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
