Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Antal - Antropologi - Karaktär - Levnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lappar (Antropologi—Levnadssätt)
757
teten el. till någon av de närgränsande, och
alla uppgifter om l:s antal äro därför osäkra.
Enl. 1920 års folkräkning var antalet 1. i
Sverige 7,162, därav i Norrbottens län 4,437,
i Västerbottens län 1,679, i Jämtlands län
med Idre 897 och i övriga län 149, men enl.
1919 års lappkommittés beräkning år 1920
resp. 8,129, 4,947, 2,032, 973 och 177. I Norge
var antalet 1. 1920: 20.735, i Finland s. å.:
1,603, i Ryssland 1926: 1,620. Hela det lapska
folkets antal 1920 torde ha utgjort omkr.
31,100 (resp. 32,100). Under senare tider
synes det ha varit täml. stationärt (1865:
26,500; 1890: 30,500), men nomadernas el. de
renskötandes antal är i starkt nedgående och
utgjorde i Sverige 1870: 4,884; 1890: 4,098;
1920: 2,775 (därav i Norrbottens län 2,118, i
Västerbottens län 362, i Jämtlands län med
Idre 295; fjällappar 2,291, skogslappar 484),
i Norge 1920 omkr. 1,200, de flesta i
Finmark fylke; uppgifter från Finland och
Ryssland saknas.
Antropologi. I olika trakter är den lapska
typen på grund av rasblandning något olika.
Renast ha de svensklapska nomaderna,
särskilt s. om Torne lappmark, bibehållit sig.
Redan i äldre tider blevo L starkt blandade
med finnar, och i trakter, som gränsa till
finska el. (i Ryssland) karelska områden,
pågår denna blodblandning i alltjämt stigande
omfattning. I Sverige och Norge har sedan
nordiskt blod i större el. mindre mån
inblandats, i Ryssland ryskt. Den typ, som med
skäl kan nämnas den rent lapska,
karakteriseras av lågväxthet (150 cm el. något mera
för männen), korta ben i förhållande till
bålen och armarna, små händer och fötter, i
förhållande till bredden mycket kort
(hyper-brakycefal) skalle (medelindex omkring 87)
med brett och lågt ansikte, starkt utstående
kindknotor, svagt utvecklad underkäke med
spetsig haka, bred mun samt en och annan
gång snedställda ögon; hudfärgen ljus med
svagt brunaktig anstrykning, ögonen bruna,
håret mörkt till svart, rakt, grovt,
skäggväxten sparsam. Främmande blod ger sig i
olika grad till känna i högre kroppslängd,
längre huvud och ansikte, starkare
underkäke (mycket stark sådan är ett finskt drag),
ljusare färger, mjukare hår, starkare
skäggväxt. L. föras ofta, men trol. med orätt, till
de »mongoloida» folken; med tanke på de
många primitiva dragen i deras kranium
skulle man snarare vilja antaga, att de
utgöra sista återstoden av en primitiv ras, som
uppstått någonstädes i de ö. delarna av
Mellaneuropa och därifrån följt den
tillbakavi-kande inlandsisens rand norrut.
Karaktär. Lapparna äro vanl. glada och
godmodiga människor, som för det mesta
utmärka sig för snabb uppfattning och stor
livlighet. Den ofta hörda beskyllningen för
misstänksamhet visar sig, om man kan
umgås med dem, ej vara synnerligen grundad.
De äro i allm. sparsamma och försiktiga i
affärer. Ärligheten är god; i vissa trakter är
dock rentjuveri ett svårt ont. Nykterheten
är numera mycket tillfredsställande, och även
i övrigt stå 1. i sedligt avseende högt.
Renligheten är, särskilt med tanke på de svåra
förhållandena i de rökiga kåtorna, fullt
tillfredsställande; i de nordligaste trakterna är
758
det dock sämre beställt med den. L:s
vanligaste fel bruka vara klen energi och
bristande fasthet.
Levnadssätt. Av de svenska 1. ägnar sig i
nutiden knappt hälften (jfr sp. 757) åt
renskötsel, de övriga i regel åt jordbruk. De
flesta bland renskötarna äro fjällappar,
vilka på sommaren vistas med sina hjordar
på fjällen ned t. o. m. Idre i Dalarna, varvid
1. norr om Torneträsk ävensom en del
Arjeplogs- och Västerbottenslappar även gå över
till Norge. På hösten flytta de till trakterna
närmast ö. om fjällen, framkomma vid
jultiden till sina egentliga vinterbetesmarker och
återvända vid vårens annalkande mot v. för
att under kalvningstiden från mitten av maj
några veckor befinna sig i björkskogen i
trakterna under fjällen. I Torne och Lule
lappmarker gå vinterflyttningarna i regel icke
utanför lappmarksgränsen men från Pite och
Västerbottens lappmarker samt Frostviken
ofta ända ned till kusten på sträckan Umeå—
Sundsvall, från sydligare lapptrakter icke
långt utanför sommarbetesmarkerna.
Flyttningarna äro i huvudsak betingade av
naturförhållandena, d. v. s. sommarens myggplåga
i skogen och på lågfjällen, vinterns stormar
på de nakna fjällen och vårens tjocka skare,
vilken hindrar renarna att med kiövarna
gräva sig ned till laven på marken. Om denna
på hösten isbetäckes och därigenom blir
otillgänglig (flen) el. om snön hårdnar för starkt
redan tidigt på vintern (tsewe), uppstår
hungersnöd bland renarna, som skingras och
göra stora skador på utestående höhässjor,
varav konflikter med bönderna uppstå. I
varmt väder på sommaren gå renarna högt
till fjälls, i svalt och regnigt väder lågt och
göra då lätt skada på växande gröda,
särskilt i Norge. Mjölkningen av renkorna
börjar efter midsommar och fortgår långt ut på
hösten; i alltför många trakter har den
blivit bortlagd. Slakten börjas i oktober och
fortsättes hela vintern igenom. Sommaren, då
hjordarna böra vaktas dag och natt, är
renskötarens mödosammaste tid. Under vintern
skingras hjordarna icke fullt så lätt, men
även då måste renskiljning, »rarkning», ofta
ske, för att varje renägare måtte få blott
sina egna renar att sköta. Under normala
år är renskötseln mycket lönande, ehuru
mödosam, men under svåra vintrar och då
epidemier bland renarna tillstöta, förminskas
kapitalet ofta med katastrofal hastighet.
Vargen, som fordom var renens svåraste fiende,
är numera mindre vanlig. I gamla tider
träffades skogslappar (»granlappar») i de
nedre delarna av alla svenska lappmarker
ävensom i Anundsjö och Tåsjö i
Ångermanland, men numera ha de allra flesta sedan
länge blivit bönder och försvenskats eller i n.
förf inskats. Även de, som ännu bedriva
skogsrenskötsel, idka vid sidan därav nästan
överallt jordbruk, så särskilt i Lule och Pite
lappmarker samt Malå. Endast i avlägsna
östliga delar av Torne lappmark finnas ännu
några familjer, som uteslutande bedriva
skogsrenskötsel. Skogsrenarna trå icke upp till
fjälls på sommaren utan uppehålla sig hela
året om i skogen; de äro betydligt större än
fjällrenarna. Utarmade fjällappar pläga slå
sig ned som fiskarlappar vid någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
