Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Klädedräkt och utsirningskonst - Mat och dryck - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lappar (Mat och dryck—Historia)
761
i olika trakter, i Sverige rikast hos
Torne-lapparna. Mössan är till form, utsirning och
färg ytterst olika i olika trakter ooh olika
hos män och kvinnor, hos smågossar och
småflickor. Den är vanl. en toppmössa, hos män
och gossar ofta försedd med tofs, hos kvinnor
och småflickor aldrig; mansmössorna äro i
huvudsak blå el. i s. svarta, medan kvinnornas
mössor äro röda el. åtm. försedda med någon
röd rand. Längst i s. är mansmössan försedd
med uppåtstående bräm och i Jukkasjärvi
med läderskärm; egendomliga äro de
invandrade Kautokeinolapparnas mansmössor med
fyrkantig kulle och deras tätt kring huvudet
slutande kvinnomössor med kant av spetsar.
Bälten, skoband o. a. band vävas el. flätas i
vackra mönster. Alla skinnkläder och skor
sys med den starka och praktiska tråd, som
beredes av renens senor; all sömnad, även av
skor, utföres av kvinnorna. Med tenn
över-spunnen sentråd begagnas i vissa trakter till
broderier på barmkläden och kragar m. m.
Av horn göras knivskaft, slidor, fodral,
spännen, skedar m. m., vilka utsiras med
inristade ornament, delvis med motiv från
nordbornas järnålder. »Lappsilvret» med dess
me-deltidsornamentik förfärdigas av
guldsmederna i städerna; hit höra framför allt de söljor,
spännen och knappar, som sättas på de nu
för tiden ovanliga lösa silverkragarna och
utefter barmöppningen på koltar och pälsar.
Utom de inristade ornamenten och
utsirning-en av klädedräkten ser man föga av lapsk
konst; en och annan övar dock teckning;
skulptur synes aldrig ha förekommit. Om l:s
sång se J o j k n i n g.
Mat och dryck. L:s föda är mest
anima-lisk: renkött, blodmat, tillagad av i
»blodmagar» i fruset och torkat tillstånd förvarad
blod, märgben, mjölk, ost, fisk. Mjöl och i
senare tider bröd och smör köpas. Äkta lapska
grönsaker äro roten och de späda knopparna
etc. av Angelica archangelica samt blad och
stänglar av Rumex acetosa, Oxyria digyna och
Mulgedium alpinum, gärna kokade och
blandade med mjölk. Kaffe, litet saltat, drickes
i alltför stor utsträckning. Den egentliga
huvudmåltiden hålles på aftonen. Kokning av
kött åligger enl. gammal tradition mannen.
Historia. Tiden för l:s inflyttning till sina
historiskt bekanta boningsplatser är ännu
helt okänd. Om de under utforskning
varande stenåldersboplatserna vid nordligaste
Norges kust kunna tillskrivas l:s förfäder; skulle
de redan vid denna tid ha hunnit upp till
Ishavet, väl närmast på vägen ö. om Östersjön
och Bottenhavet. Om de stå i antropologisk
förbindelse med det lågväxta, mörka och
kortskalliga befolkningselement, som kan spåras
i vissa trakter längs Norges v. kust, kunde de
delvis ha kommit även denna väg. De äldsta
germanska lånorden i l:s språk visa i alla
händelser, att de sammanträffat med
nordbor i nordligaste Norge (och Sverige?) redan
vid järnålderns början omkr. mitten av första
årtusendet f. Kr. I äldre tider träffades 1.
mycket längre mot s. och s. ö. i Finland och
Ryssland än nu, sålunda enl. historiska
källor på 1300-talet vid Onegasjön och vid
mitten av 1500-talet vid Saima; i n. Savolaks
försvinna de först omkr. 1650, och i ortnamn
kan man spåra dem ända nedåt Ladoga.
Hu
762
ruvida och i vilken utsträckning
stenålders-fynden i det inre och n. Finland kunna
tillskrivas 1. är ännu oavgjort. I alla händelser
böra de ha bott där, då de (kanske under
bronsåldern) upptogo sitt nuv. finsk-ugriska
språk från övermäktiga, antropologiskt
obesläktade finska grannar; av vad
beskaffenhet deras ursprungliga språk var är obekant.
Under dessa avlägsna tider voro 1. jägare och
fiskare, och den nomadiserande renskötseln
representerar tydligen ett senare stadium i
deras utveckling. Till en början torde tämjda
renar huvudsaki. ha använts som last- el.
dragdjur vid flyttningarna mellan
fångstplatserna och som lockrenar vid jakt på vildren.
I vilken utsträckning denna tidigaste form
av renskötsel kan ha genetiskt samband med
motsv. företeelser hos samojeder o. a.
sibiriska folk är ovisst. Till egentlig renskötsel,
med hushållningen främst el. uteslutande
baserad på tamrenhjordens avkastning, ha 1.
säkerligen höjt sig först i relativt sen tid, då
de redan länge varit avskurna från
förbindelse med östligare rennomader. Karakteristiskt
är, att allt vad till mjölkhushållning hör är
ett gammalt lån från nordborna, och
fjälllapparnas helnomadism med dess långa
vandringar är kanske icke äldre än beröringen
med dem. Den synes ha uppkommit i
samband med den börjande vandringen ned på
Skandinaviska halvön, då 1. ung. vid
Muonio-älvens källor först nådde ett verkligt
hög-fjällsområde med dess fjällvarietet av
vildrenen. Av historiska källor ser man
emellertid, att fjällrenskötseln redan i slutet av
800-talet e. Kr. nått ganska hög utveckling i nuv.
Torne lappmark. Skogslapparnas och de vid
Ishavskusten bosatta »sjölapparnas»
halvno-madiserande liv med hushållningen främst
baserad på jakt och fiske representerar i alla
händelser ett äldre stadium, på vilket
renarna huvudsaki. el. uteslutande voro jaktobjekt.
De stora skogsrenhjordarna hos senare tiders
skogslappar i Sverige och Finland samt på
Kolahalvön äro en jämförelsevis sen
företeelse. Ortnamn av lapskt ursprung, bl. a.
Tor-neå, Kalix, Luleå och Piteå, visa, att 1. i
förhistorisk tid bott ända nere vid
Norrbottens-kusten; de utgöra väl här det äldsta
befolkningselementet. I de inre delarna av
Skandinaviska halvön ha de trängt fram mot s.
ovanför den svenska och norska bygden och
därvid redan under urnordisk tid före omkr.
700 e. Kr. kommit så långt som till de
översta delarna av Ströms vattudal; namn av
urnordisk upprinnelse på bl. a. Vefsen och
det väldiga Burgfjället mellan Asele
lappmark och Jämtland visa, att 1. här nere
efterträtt en mer el. mindre tillfällig nordisk
fjällbefolkning, som av någon anledning
dragit bort. Först på 1560-talet synas 1. ha
börjat på allvar draga sig mot s. i Jämtland
från nuv. Frostviken. 1649 funno® några 1.
redan nere i Undersåkersfjällen och n.
Härjedalen, på 1700-talet flyttade lappar f. ggn till
fjällen i Idre i n. Dalarna. Ung. samtidigt
spredo de sig även till motsv. trakter på
norska sidan om gränsen. De svenska
fjällapparnas flyttningar ned till kustlandet i ö. äro av
täml. sent datum; på 1750-talet, då den nuv.
Lapplandsgränsen bestämdes, gingo de ännu
icke över denna. Fr. o. m. 1898 finnes ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
