Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lappar (Historia)
763
antal norska Kautokeinolappar i Alaska, dit
de hämtats av amerikanska regeringen för
att instruera eskimåerna i renskötsel. Försök
i liknande riktning ha gjorts även på New
Foundland och Labrador.
I den gamla litteraturen omtalas 1. för
första gången år 98 e. Kr. av Tacitus, vars fenni
förmodligen avser dem. Av Prokopios (omkr.
555) och Paulus Diaconus (mitten av
700-ta-let) kallas de skridfinnar, d. v. s.
skidåkar-finnar, vilken benämning även möter hos bl.
a. Adam av Bremen (1070-talet) och Saxo
(början av 1200-talet). En viktig källa för
kunskapen om 1. är hålogalänningen Ottars
berättelse för konung Alfred av England, av
denne omkr. 880 meddelad i hans övers, av
Orosius’ världshistoria. Egill Skallagrlmssons
saga lämnar goda upplysningar från samma
tid om de norska stormännens rätt till
»finnskatt» och lapphandel och om »kvänernas»
(se d. o.) likartade ställning på Kölens ö.
sida. Dessa voro föregångare till birkarlarna
(se d. o.) med deras privilegium på
lapphandeln och lappskatten. En svensk lappfogde
omtalas f. ggn 1424, men svensk rättskipning
hade säkerligen redan långt dessförinnan
begynt i Sveriges lappmarker. På Gustav
Vasas tid skipade lappfogdar rätt vid de årliga
vintermarknaderna; 1. sitta jämte birkarlar
i nämnden såsom fullgoda svenska
medborgare. I andligt avseende stodo 1. mera
fjärran, ehuru de även härvidlag under både
hednisk och kristen tid mottagit en mängd
impulser från sina nordiska grannar (se vidare
Mytologi); i de sydligare lappmarkerna
hade de sålunda redan vid mitten av
1500-talet nästan uteslutande kristna el. allmänt
nordiska förnamn. — Under 1000-talets mitt
sändes av ärkebiskop Adalbert av Bremen en
missionär, Stefan (se d. o.), eg. Stenfi, till
hälsingarna, och denne säges även ha predikat
för skridfinnarna. På en resa till n. Sverige,
trol. sommaren 1346, döpte ärkebiskop
Hemming Nilsson i Uppsala vid kapellet i Torneå
ett tjugutal 1. och finnar. Märklig var den
verksamhet, som under flera årtionden
utövades av en lappkvinna, Margareta, vilken
1389 lyckades utverka en missionsskrivelse
till 1. av drottning Margareta och ärkebiskop
Magnus i Lund och som ännu 1414 anropade
de kyrkliga myndigheterna om missionerande
bland dem. En munk el. präst, Toste, vilken
ville predika för 1., fick 1419 en
rekommen-dationsskrivelse av Erik av Pommern.
Gustav Vasa lovade 1523 påven att låta
omvända de svenska 1. och utfärdade 1526 en
re-kommendationsskrivelse för en Vadstenamunk,
Bengt, som var på resa till dem; över huvud
utgick denna rörelse sedan gammalt från
klostret i Vadstena. Vid mitten av
1500-ta-let togo prästernas predikoresor från
kustlandet upp till l:s marknader sin början, och
vid ung. samma tid byggde tre lapska bröder
på egen bekostnad en liten, nu försvunnen
kyrka vid Rounala ovanför Karesuando.
Med Karl IX börjar en ny tid för de
svenska 1., vilkas land till följd av striden om
Ishavsväldet alltmera träder i förgrunden.
Han gör slut på birkarlarnas ofta
missbrukade makt, låter bygga kyrkor vid
marknadsplatserna och bestämmer dessas läge,
varigenom åtskilliga av Lappmarkens nuv.
cent
764
ralpunkter uppstå (Lycksele, Arvidsjaur,
Jokkmokk) och det nya Lappland i det hela
organiseras. Karl IX:s verk fortsattes under
Gustav II Adolf, då en religiös litteratur på
lapskt språk grundlägges (1619) och
Skyt-teanska lappskolan (se d. o.) i Lycksele
inrättas (1631). Den fr. o. m. 1630 talet
uppblomstrande bergverksrörelsen i Nasafjäll,
Kvikkjokk och Svappavaara bidrog kraftigt
till Lappmarkens utveckling.
Nybyggesan-läggningar uppmuntrades (kungl. plakat 1673
och 1695), nya kyrkor byggdes, och prästerna
bosatte sig för hela året i Lappmarken.
Mycket av hedendom stod dock ännu under
1600-talet kvar, ehuru 1. sedan slutet av 1500-talet
allmänt böjt sig för yttre kyrklig sed och
ordning Krig och ekonomiskt betryck
hindrade under de första årtiondena av 1700-talet
framåtskridandet, men snart sköt
utvecklingen åter fart, och under pietismens
tidevarv växte intresset för den lapska
missionen mer än någonsin förr, även med en
kraftig impuls från norska lappmissionens sida.
3 okt. 1723 utfärdades en k. f. om
»lapp-ländarnes flitigare undervisande i
kristendomen och skolors inrättande där i orten». Den
1739 tillsatta direktionen för
Lappmarkens ecklesiastikverk (se d. o.)
utvecklade, med stöd av betydliga
penningmedel, en synnerligen vittomfattande
verksamhet, nya församlingar uppstodo, nya skolor
inrättades, den lapska litteraturen växte, och
snart fanns det ingen väsentligare skillnad
mellan l:s och de med dem likställda
svenskarnas inre kultur. Man sökte främja nykterheten
genom förbud mot brännvinsinförsel till
lappmarkerna (tidigast 1723; upphävt 1752).
Bergverksrörelsen utvecklades ytterligare
(Gällivare). Nybyggesanläggandet fortskred
kraftigare än förr (regi. 1749), men liksom
förr vakade också myndigheterna ständigt
över att 1. icke måtte bli för mycket trängda
av den framskridande odlingen.
I de norska och ryska lappmarkerna gick
under äldre tider utvecklingen långsammare
än i de svenska. Mycket bidrogo härtill de
osäkra statsrättsliga förhållandena vid
Ishavskusten. Danskar-norrmän gjorde anspråk
på herraväldet ända bort mot Vita havet och
togo skatt av 1. genom sina fogdar. Ryssarna,
som först på 1200-talet trängt fram till dessa
trakter, utsträckte sin pretention på välde
över hela kusten ända till Lyngenfjorden och
togo likaledes skatt av 1. Från s. kommo
birkarlarna på sina handels- och
skattekräv-ningsresor ända till Ishavskusten. Särskilt
1. i nuv. Finmark fylke och de nordligaste
delarna av Torne och Kemi lappmarker blevo
på detta sätt skattskyldiga under tre riken
på en gång. Ung. från mitten av 1200-talet
började den norska kolonisationen av
Finmarken, och de rika fiskena ditlockade en
betydlig norsk befolkning. Den andliga kultur
norrmännen medförde (1589 funnos där 17
kyrkor) bör även ha övat inflytande på
traktens urbefolkning, men om någon direkt
mission bland 1. hör man i dessa trakter föga.
Med inrättandet av Bergens monopol på
Fin-markshandeln 1562 hämmades Finmarken i
sin utveckling för århundraden framåt. Från
rysk sida bedrevs missionen bland 1. i äldre
tider med större kraft. 1550 grundade Trifon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
