Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland, 1. (landskap i Norrland) - Geologi - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Bebyggelse och näringsliv - Turistförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lappland (Klimat—Turistförhållanden)
777
berg, Leveäniemi och Masugnsbyn. I
urberget ligga också sulfidmalmerna i
Skel-leftefältets utlöpare in i L. (t. ex. Rakkejaur
och Vindelgransele—Hornträskområdet med bl.
a. Kristineberg), zink-kopparmalmen vid
Ku-okkel vid Torneträsk, kopparmalmen vid
Sjangeli s. v. om samma sjö och
grafitförekom-sterna vid Vittangi. Sulfidmalmer uppträda
även i fjällbergarterna, t. ex. i södra L. inom
Vilhelmina- och Tärnafjällen (Stekenjokk,
Remdalen m. fl.). I fjäilbildningarna ligga
också Nasafjälls (huvudsaki. på 1600-talet
brutna) bekanta silvergruvor samt vidare
Ruoutevares titanrika järnmalmer och
Taxre-kaises magnesit (båda i Kvikkjokk).
Slutligen må nämnas även de i fyllitisk lerskiffer
n. om Vassijaure nära Riksgränsen
förekommande, en tid på ren kvarts brutna
kvartsgångarna. K. A. G.;N. Zn.
De lösa jordlagren i L. utgöras huvudsaki.
av moränavlagringar samt till någon del av
isälvsavlagringar. I dalgångarna ö. om
vat-tendelaren förekomma issjösediment, som
avlagrats i isdämda sjöar (se d. o.). I L.
finnes endast obetydligt av postglaciala
sediment. Under den marina gränsen ligga
endast ö. delarna av några dalgångar, ss. Lule,
Pite och Lina—Ängesåns älvdalar. Rätt
betydliga torvbildningar finnas på
urbergsområdet, och man beräknar, att de av
trakterna nedanför fjällen upptaga ända till 30 %
av arealen. K. A. G.
Klimatet karakteriseras främst av de långa
och kalla vintrarna; sommaren är kort och
kylig. Medeltemp. för jan. är i Karesuando,
Riksgränsen, Kvikkjokk, Tärna by och Åsele
resp. —14.8° C, —11,5°, —14,2°, —11,2° och
—12,2°, för juli 12,2°, 10,4°, 13,2°, 11,2° och
13,6° och för året —2,9°, —2,5°, —1,5°, —0,8°
och 0°. Nederbörden är störst i fjällen, lägst
på platålandet i ö.; den är i Karesuando 307
mm, i Riksgränsen 1,061 mm, i Jokkmokk
408 mm och Stensele 440 mm. Siffrorna från
de högsta fjälltrakterna äro otillförlitliga.
Sveriges flesta och största glaciärer äro belägna
inom landskapet (se kartan). Om Abisko
naturvetenskapliga station se d. o. O. Sjn.
Växtvärld. Inom L. äro barrskogs-,
björkskogs- och fjällregionerna företrädda.
Barrskogsgränsen ligger omkr. 400 m ö. h.;
tallhedar av stor utbredning täcka de torra
moränmarkerna och sandplatåerna, och i södra
L. finnas stora områden med ren granskog.
Björkskogsgränsen i Torne lappmark ligger
omkr. 750 m ö. h., och björkregionen är
mångenstädes, t. ex. i Sarekfjällen och på
de mot s. vettande fjällsluttningarna n. om
Torneträsk, yppig med en undervegetation av
ofta meterhöga örter, ss. Aconitum, Angelica,
Geranium süvaticum, Mulgedium och
Trol-lius. Denna undervegetation fortsätter
stundom över björkgränsen upp på fjällängarna i
kal- el. fjällregionens undre region, där på
kalkfattig berggrund fjällängarna ersättas av
rishedar. Den övre fjällregionens nedre delar
täckas av en lavrik Salix åeråacea-association;
i de övre delarna dominerar Ranunculus
gla-ciaffs-samhällen. De kärlväxter, som jämte
Ranunculus glacialis gå högst upp på fjällen,
äro Luzula confusa och Lycopodium selago, var.
adpressum. Pedicularis hirsuta når i Sarek
över 1.900 m ö. h., den största höjd i n.
Skan
778
dinavien för en fanerogam växt. — Fjällfibla
(Arnica alpina), fjällvallmo (Papaver
radica-tum), liten gullpudra (Chrysosplenium
tet-randrum), lappfela (Platanthera parvula
[fridlyst under namnet Pl. obtusata]) och ven- el.
Tornehavre (Trisetum subalpestre) äro
fridlysta i Norrbottens län sedan 1910 och
mång-fingerört (Po t en t illa multifida) inom Gällivare
och Arjeplogs socknar sedan 1924. E. S-g.
Djurvärld. Inom L. faller huvuddelen av
de rent arktiska djurarternas
utbredningsområde i Sverige. Hit höra former, som ha
sin väsentliga förekomst på fjällhedarna och
i björkskogsbältet, ss. fjällräv, berglärka,
snö- och lappsparv, fjälluggla, fjällripa,
fjällpipare och fjällabb. Andra arktiska arter ha
en täml. regelbunden utbredning även i de
övre delarna av skogsområdet. Sådana äro
fjällämmel, järv, jaktfalk, fjällvråk,
sim-snäppa, mosnäppa, alfågel, fjällgås och
små-lom. Till den subarktiska skogsfaunan med
huvudsaklig utbredning i barrskogsområdet
höra rödvingetrast, blåhakesångare,
strömstare, bergfink, dvärgfalk, kungsörn, dalripa,
småspov, gluttsnäppa. Några former, som
numera huvudsaki. förekomma i
fjälltrakterna, emedan de utrotats i övriga delar av
landet, äro björn och varg. Även lon
förekommer av samma anledning flerstädes i L.
Den vilda renen är däremot helt utrotad. Av
fiskar märkas fjällröding och harr. Utom nu
uppräknade former finnas sådana, vilka bebo
hela landet och därför förekomma i växlande
utsträckning även* i L. T. P.
Bebyggelse och näringsliv. Bebyggelsen är
i allm. gles och mycket ojämn. Om
odlings-gränsens förlopp se kartan. Stora delar av
L. äro öde och besökas endast
tillfälligtvis av lappar el. turister. Huvuddalgångarna
ha något tätare bygd, särskilt i söderläge
vid sjöstränderna liksom på sydsluttningarna
av de bergshöjder, som resa sig över den
lappländska myr- och skogsplatån; störst är
bebyggelsen vid malmfälten och
industriorterna. Huvudmassan av L:s befolkning är
svenska nybyggare eller arbetare vid gruvor
och banlinjer. 1920 funnos i L. 9.219 finnar,
därav 4,626 i Torne lappmark (31,8 % av inv.)
och 4.455 i Gällivare (23.8 %), och 5,673
lappar (se d. o.). — De flesta invånarna leva,
trots det hårda klimatet och karg jordmån,
av jordbruk med boskapsskötsel och
skogsbruk. Skogsbruket torde i stora delar av L.
spela större roll än det egentliga jordbruket,
liksom jakt och fiske i fjälldalarna och
renskötseln på fjällen äro huvudnäringarna. Se
vidare Norrbottens län och
Västerbottens län.
Turist förhållanden. L. inrymmer Sveriges
förnämsta högfjällsområden och är därför
centrum för fjällsporten i Sverige. Utmed
huvudlederna, främst mellan Abisko och
Kvikkjokk samt n. om Tärna, ha anlagts
turiststationer (främst Abisko stora turiststation, som
rymmer ett par hundra turister),
vildmarks-stugor, kåtor och toppstugor, inrymmande 4—
10 personer, på de mer otillgängliga orterna
(se kartan). Järnvägar, båtleder och
postdiligenslinjer sätta de större platserna i
förbindelse med rikets övriga delar. Många
vandringsleder ha rösats och iordningställts för
starkare trafik, men ännu finnas, särskilt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
