Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Latenstid—Lateranen
826
Bild 8. Genombrutna bronssmycken. Frankrike.
Bild 9. Bronsspegel. England.
tränges omkr. Kr. f. av den romerska
kulturen. Den uppbäres av kelterna i
Mellaneuropa. L. finner man på Brittiska öarna,
där den höll stånd längre än på andra
områden, i Belgien, Frankrike, Schweiz, s. och
mellersta Tyskland, stora delar av Österrike
och Ungern, n. delen av Balkan, Norditalien
och n. Spanien. Senare spred sig L. fram
över Polen inemot Kiev; t. o. m. i Mindre
Asien fanns en utlöpare. Samtidigt utbredde
den sig på germanskt område i Holland,
Nordtyskland, där en västlig och en östlig L.
kunna särskiljas, i Danmark, s. och mellersta
Sverige och s. Norge.
Ehuru befruktad med nya klassiska
impulser, är L. en fortsättning av
Hallstatt-kulturen, vilket ornamentalt visar sig i den
rika användningen av genombrutna
metallarbeten och inläggningar i färg. Särskilt i
användningen av växtmotiv anknöt L.
däremot till grekisk formvärld, fastän det nya
karakteristiskt omdanades (t. ex. det
egendomliga s. k. fiskblåsemönstret).
Utmärkande föremål bland La Tènetidens
fynd äro de små fibulorna av brons eller järn
samt halsringarna i guld, brons och järn.
Bältehakar och remändbeslag äro typiska.
Saxen är en nyhet för L. Svärden äro i
Mellaneuropa tveeggade och ha ofta
utomordentligt vackert ornerade slidor (jfr
Keltisk arkeologi, bild 2, 3—5, 7, 9—11).
Särskilt på det n. ö. germanområdet
förekomma även eneggade svärd med många
nitar i fästet (se Järnåldern, bild 2
och 3). Karakteristiska äro de långa
sköldarna med en i mitten längsgående ribba,
vilken sedermera romarna upptogo. De i
Italien inträngande kelterna lärde sig bruket av
hjälm och av etruskernas pilum, ett
stötvapen. I L:s gravar förekommer också infört
gods av grekiskt och etruskiskt ursprung,
vaser, bronskärl, guldsmycken, graverade
stenar m. m. Jfr Gravskick, sp. 969.
Viktiga fyndorter för L. äro gravfälten vid
Vevey, Molinazzo-Arbedo och Castione i
Schweiz, Montefortino och Ornavasso i
Norditalien, Marneområdet i Frankrike, de galliska
städerna Alesia (nu Alise-Sainte-Reine) och
Bibracte (nu Mont-Beuvray); nämnas böra
också de rika fynden från den under hela
La Tènetiden bebodda staden på berget
Hra-distè vid Stradonice (Stradonitz) i Böhmen.
Jfr Järnåldern.
Litt.: E. Vouga, »Les helvètes ä La Tène»
(1885); P. Vouga, »La Tène» (1923); J.
Déche-lette, »Manuel d’archéologie», II: 3 (1914);
»De förhistoriska tiderna i Europa», utg. av
K. Friis Johansen (1926—27), d. I, s. 456 ff.,
d. II, s. 302 ff.; »Reallexikon der
Vorge-schichte» (utg. av M. Ebert, 1924—28; art.
»La Tène», »La Tènestil»). H. R-h.
Late’nstid överensstämmer närmast med
in-kubationstid (se I n k u b a t i o n).
Late’nt (av lat. latére, vara dold), dold.
Latent värme el. Bundet värme, det
värme, som under vissa omständigheter kan
tillföras el. fråntagas ett ämne, utan att dess
temp. undergår någon förändring. Då ett
ämne smälter, bindes en bestämd värmemängd,
beroende av ämnets mängd och kemiska
beskaffenhet. Detsamma är förhållandet vid
avdunstning, kokning eller ångbildning. Vid
förändringar i motsatt led (stelning,
frys-ning, ikondensation) frigöras åter samma
värmemängder. Man skiljer mellan
smält-värme och avdunstningsvärme. —
Tillföres värme till en blandning av vatten
och is, håller sig blandningen vid 0° C, så
länge någon is finnes kvar. Allt det under
smältningen tillförda värmet förbrukas näml,
för aggregationstillståndets förändring.
Förhållandet blir analogt, om isblandningen
utsattes för stark köld, då en termometer, som
insättes däri, icke visar under 0°, så länge
ännu något ofruset vatten finnes kvar. (J. T.)
Lateräl, sidoställd; sido-.
Laterälsklerös, sjukdom i ryggmärgens
sido-strängar, särskilt i de s. k. pyramidbanorna,
vilkas vävnad skleroseras, d. v. s. blir hård
och fast. Sjukdomssymtomen börja med att
benen lätt tröttna vid ansträngningar. En viss
spänning och styvhet (»rigiditet») inträder i
dem, och senreflexerna bli ökat livliga.
Småningom övergår denna rigiditet till en
relativ, ej fullständig förlamning (pares) av
benen, varjämte starka ofrivilliga
muskelspänningar uppträda, huvudsaki. i benens
sträckmuskler. Detta utgör vad som kallas
spastisk pares, och symtomkomplexen har
fått namnet spastisk spinalparalys.
Sjukdomen är ytterst kronisk och kan bestå
i årtionden, utan att livet hotas. Förmågan
att gå, om ock endast steg för steg, är vanl.
bibehållen in i det sista. Rena fall av
sjukdomen äro sällsynta. En särskild, under namn
av amyotrofisk 1. beskriven form
förenar med ovannämnda symtom även några av
kronisk poliomyelit (se d. o.) och
bulbärpara-lys. Utom den spastiska paresen framträda
sålunda vid denna sjukdom fullständig atrofi
av vissa muskelgrupper och småningom även
höggradiga rubbningar i talet och sväljningen.
Vad som framkallar dessa sjukdomar är ännu
okänt; terapien vid dem är blott
symtomatisk och utan större inverkan på
sjukdomsförloppet. I. H.
Lateranen, påvestaten tillhörigt
byggnads-komplex i Rom på Piazza di San Giovanni
in Laterano (i s. ö. delen av staden). L. har
fått sitt namn efter Lateranernas familj, vars
palats Konstantin den store blev ägare till
och skänkte till Sylvester I. I det på
800-talet ombyggda palatset bodde påvarna till
in på 1300-talet; under påvarnas Avignontid
fick det förfalla, och Vatikanen blev
påvebostad. På platsen byggdes sedan ett palats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
