Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
947
Leibniz
948
»Ung parisiska.» Målning av W. Leibl.
Holbein och Frans Hals (»Dachaukvinnor»,
»Tre kvinnor i kyrkan»), och andra gånger
med en häpnadsväckande mikroskopisk skärpa
(»Bypolitiker»), L. utförde även kärnfulla
porträtt och etsningar. Representerad i många
tyska museer. Nationalmuseum i Stockholm
har ett porträtt, målat 1885. Monogr. av G.
Gronau (1901), J. Mayr (2:a uppl. 1914), E.
Waldmann (1914 och 1921), G. J. Wolf (»L.
und sein Kreis», 1923), H. Nasse (s. å.). G-g N.
Leibniz [lål’pnits], Gottfried Wilhelm
von, frih., tysk filosof och matematiker
(1646 V?—1716 14/h). L. blev 1666 jur. dr i
Altdorf. Av vikt för hans utveckling blev en
resa till Paris 1672, där han bodde över fyra
år och sammanträffade med en mängd
vetenskapsmän. Under ett besök i England 1673
sammanträffade han bl. a. med Newton och
Boyle och under återresan till Tyskland
även med Spinoza. 1676 kallades L. av
hertigen av Braunschweig-Lüneburg till
bibliotekarie i Hannover samt blev sedermera
her-tigligt hovråd och medlem av kansliet. Han
utövade en otroligt mångsidig verksamhet,
ej blott inom de mest skilda vetenskaper
utan också i praktiska och politiska
angelägenheter. Så arbetade han bl. a. på en
förening av den katolska och den
protestantiska kyrkan, senare på en förening av den
luterska och den reformerta, var rådgivare
åt Peter den store vid dennes reformarbete
i Ryssland och tog initiativet till stiftandet
av vet.-akad. i Berlin. Efter att ha levat
några år i Berlin och Wien tillbragte han
eina sista levnadsår åter i Hannover,
tydligen i onåd. — L. var en polyhistor av
enastående mått. Hans förnämsta arbeten
tillhöra filosofien och matematiken. Även där
stannade han dock ofta vid geniala uppslag,
som först senare kunnat fullföljas. Mycket
av hans idéer finnes framställt i korta avh.,
som ännu i dag icke fullständigt
publicerats. Karakteristisk för hans universalitet
är hans väldiga plan att uppställa en
universalvetenskap, där de enskilda vetenskaperna
skulle reduceras till ett slags kalkyl
(»Cha-racteristica universalis») med ett begränsat
antal begrepp.
L:s filosofiska system är den förkantska
rationalismens sista stora manifestation.
Grundbegreppet i hela denna tankeriktning är
alltid substansen, hos L. bestämd som en
verksam kraft eller förnimmande. L. är
sålunda extrem idealist; det verkliga är
förnimmande väsen. Mot Spinozas monism
försvarar han tanken på en mångfald orumsliga
och odelbara substanser, monader (av grek.
mona’s, enhet); det verkliga är ett system
av monader. — Då monadens väsen är
aktivitet, kan den icke mottaga några intryck
utifrån, »monaden har inga fönster». L.
förkastar sålunda Cartesius’ lära om
växelverkan mellan substanserna. Varje monad
frambringar själv sitt föreställningsinnehåll, och
detta är för alla monaderna detsamma, näml,
en spegelbild av hela universum. De olika
monadernas föreställningsvärldar måste
sålunda överensstämma, och möjligheten av
detta förklaras i läran om den p r e s t a b
i-lierade harmonien. Där’hävdar L.,
att Gud, den högsta monaden, urspr. skapat
övriga monader så, att deras föreställningar
måste överensstämma, liksom en urmakare
konstruerar flera ur, så att de, ehuru
oavhängiga av varandra, överensstämma i sin
gång. Det kan dock icke finnas två absolut
lika monader (principium identitatis
indiscer-nibilium). Monadsystemet innehåller därför
monader av högre och lägre fullkomlighet, och
avgörande för monadens fullkomlighet är dess
grad av aktivitet, d. v. s. graden av klarhet
och tydlighet i dess förnimmande. Denna
gra-dation förutsätter en passiv sida, hos monaden,
materia prima. Tre huvudstadier kunna
urskiljas. Lägst stå de »nakna monaderna», som
ha endast oklara och förvirrade föreställningar.
Materia prima, ofullkomligheten i våra
uppfattningar, är grunden till vår uppfattning av
de lägsta monaderna som materia secunda,
materia i vanlig mening. Mellan varseblivning
och tänkande råder icke artskillnad utan
endast skillnad i graden av klarhet och
tydlighet. — Det andra stadiet i
monadsyste-met utgöres av själarna, som ha
medvetna föreställningar och minnen, det tredje
av andarna, som äga självmedvetande
och förnuft. Den högsta monaden, Gud, är
ren aktivitet, har endast klara och tydliga
föreställningar. — Förhållandet mellan kropp
och själ bestämmes så, att organismen är ett
komplex’av monader, i vilket själen är den
högsta. Växelverkan är utesluten, förhållandet
mellan kropp och själ regleras genom den
pre-stabilierade harmonien. Denna medför också,
att viljefrihet i egentlig mening måste
förkastas. Födelse och död innebära ingen verklig
uppkomst el. förintelse utan endast, att
förhållandet mellan monaderna förändras. — I
»Nouveaux essais» polemiserar L. mot Lockes
förnekande av medfödda idéer. För L. måste
alla idéer vara medfödda i den betydelsen, att
de framgå ur själens egen natur. Detta gör, att
L. måste antaga omedvetna idéer, och den i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
