Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leijonsköld, Mårten - Leijonsparre, Paul Ludvig - Leijonstedt, Anders - Leikanger - Leinajaure - Leinberg, Karl Gabriel - Leine - Lieno, Eino (Armas Eino Leopold Lönnbohm) - Leino, Kasimir (Kasimir Agathon Lönnbohm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Leijonsparre—Leino
960
son); 1654 blev han frih. med Älvkarl
e-b y som friherreskap. G. W-k.
Leijonsparre, Paul Ludvig,
fortifika-tionsofficer (1657—1733). Under Karl Xll:s
krig användes L. mest vid Göteborg och i
Bohuslän, där han ledde befästningsarbetena.
Redan som kapten adlades han 1689 med
namnet L.; han hette förut Landsberg.
1711 fick L. generalkvartermästares grad.
Han var en mycket framstående
fortifika-tionsofficer och uppgjorde planer till en
mängd befästningar och byggnader m. m.
L. efterlämnade anteckningar om sitt
levnadslopp (tr. i 7 :e saml. av Loenboms »Handlingar
till konung Carl XI:S historia»). (L. af P.)
Leijonstedt, Anders, greve, riksråd (1649
—1725), son till S. Wolimhaus och bror till
Jakob Gyllenborg (se Gyllenborg). Efter
studier i Uppsala och utlandet gjorde L.,
med hjälp av broderns
inflytande, en lysande
karriär. 1683 blev han
sekr. vid bankoverket
och 1696 dir. i
reduk-tionskominissionen.
1686 adlades han med
namnet L.; 1716
upphöjdes han i
friherr-ligt, 1719 i grevligt
stånd. 1698 sändes han
som envoyé till
Bran-denburg, blev 1703
minister i Berlin och
återkom 1710 till
Sve
rige. Han blev då kansliråd, 1714 högste
ombudsman, 1719 lantmarskalk och s. å.
president i Kammarrevisionen. — Från hans yngre
år härstamma de dikter, som finnas tryckta
i P. Hanselli, »Samlade vitterhetsarbeten», V
(1863), samt tragedien »Dido» (tr. i
Samlaren 1880). (G. v. R.)
Leikanger, norskt herred i Sogn og
Fjor-dane fylke, vid Sogne fjord; 465,13 kvkm,
2,473 inv. (1920). Boskapsskötsel och
fruktodling närmast fjorden, fjäll och glaciärer i
omgivningarna. Livlig turisttrafik.
Leinajaure, norsk fjällsjö i Troms fylke, vid
svenska gränsen, över L. och det därmed
förbundna Altevand (se d. o.) el. Altevatn går
gamla vintervägen mellan Bardudalen i Norge
och Jukkasjärvi i svenska Lappland.
LéTnberg, Karl Gabriel, finländsk
pedagog och historiker (1830—1907). Blev 1856
föreståndare för Helsingfors privatlyceum och
var 1868—95 direktor för Jyväskylä
seminarium. L. var en flitig personhistorisk
författare och urkundsutgivare och publicerade bl. a.
»Handlingar rörande finska skolväsendets
historia under 16:de, 17:de och 18:de seklen»
(4 bd, 1884—1901), »Bidrag till kännedomen
af vårt land» (6 h., 1885—94), »Handlingar
rörande finska kyrkan och presterskapet» (7
bd, 1892—1907), »Det odelade finska
biskops-stiftets herdaminne» (1895) och »Åbo stifts
herdaminne 1554—1640» (1903). L. fick 1884
professors titel och blev 1897 fil. hedersdr i
Helsingfors. H. E. P.
Leine [läi’ns], biflod till Aller (se d. o.).
LeVno, E i n o, pseud. för Armas Eino
Leopold Lönnbohm, finsk skald (1878
—1926), bror till K. L. Blev student 1895,
debuterade 1896 med två diktsamlingar och
ut
vecklade sedan ända till sin död en oerhörd
produktivitet; han utgav ett tiotal
romaner och flera noveller, ett tjugutal
skådespel, ett trettiotal
diktböcker (lyrik,
ballader och epik), några
sågböcker, en
samling litteraturhistoriska essäer och många
övers, (bl. a. av
Dantes »Divina
comme-dia») m. m.
Dessutom var han under
olika perioder flitigt
verksam som
mångsidig publicist (i
Päivä-lehti m. fl.), var bl. a.
den förste egentlige
kåsören i finskspråkig tidningspress. L:s
alstring har mycket skiftande värde. I den
återspeglas så gott som alla andliga strömningar,
som under 1890-talet och 1900-talets första
årtionden framträtt i Europa. Sin största
betydelse hade L. som lyriker; han försökte
nästan alla motivområden. Hans mest
betydande, i sin art klassiska verk är
balladsamlingen »Helkavirsiä» (2 dir, 1903 och 1916;
namnet, »Helkalegender», efter sånger, som
sedan medeltiden sjungits vid vårfester i
Ta-vastland). Modern tankevärld och modernt
känsloliv ha här sammangjutits med på
Kale-vala grundad form och stil till en mäktig
enhet. Vidare må nämnas balladcykeln »Simo
Hurtta» (1904, 1919), byggd på sägner om den
grymme gränsbevakningsmajoren i
Nordkare-len Simon Afläck. L:s poesi betecknar en
fullkomlig förnyelse av den finska lyriken
genom en rikare och livligare fantasi, en
särskilt genom anslutning till folkdikten
genomförd nyskapelse av språket samt en
dittills okänd formell virtuositet. Denna
språk-talang visar sig även i hans prosaberättelser,
som mestadels återge livliga men icke
mycket djupgående samtidsbilder. Hans
skådespel, som till stor del ha motiv ur Kalevala
och ur historien, bygga huvudsaki. på lyrisk
och dekorativ verkan men sakna dramatiskt
liv. Han utgav även början till en utförlig
självbiografi, »Elämäni kuvakirja» (»Mitt
livs bilderbok», 1925). Sv. övers, är novellen
»Den unga kvinnan» (1911). — Litt.: W.
Söderhjelm, »Utklipp om böcker», III: 2
(1920). G-rC.
Léi’no, K a s i m i r, pseud. för K a s i m i r
Agathon Lönnbohm, finsk skald och
publicist (1866—1919), bror till E. L.
Disputerade 1895 på avh. om Merimée, var 1890—
97 litteratur- och konstkritiker i den
»ungfinska» kulturradikala tidningen Päivälehti,
utgav 1898—99 tills, m. brodern tidskr.
Ny-kyaika, ledde 1899—1903 Finska
landsortsteatern och 1903—04 ett eget teatersällskap.
— Som kritiker och författare tillhörde L.
den krets, som under slutet a,v 1880-talet och
början av 1890-talet i den finskspråkiga
litteraturen införde först den europeiska
realismens och sedan symbolismens och
dekadan-sens strömningar. Han skrev bl. a.
realistiska noveller och ett historiskt
skådespel med motiv från klubbekriget (»Jaakko
Ilkka ja Klaus Fleming», 1901), men sin
egentliga betydelse har han som lyriker. I dikt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
