Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leijonhufvud, Mauritz Stensson - Leijonhufvud, Samuel Abraham - Leijonhufvud, Sigrid Amalia - Leijonhufvud, Sten Eriksson - Leijonmarck, släkt - Leijonmarck, Sven - Leijonsköld, Mårten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
Leijonhufvud, S. A.—Leijonsköld
958
till Raseborg, riksdrots (1559—1607), son till
S. E. L. och bror till A. S. L. Redan 1584 var
L. upptagen bland hertig Karls råd, 1595
blev han lagman i Närke och 1598 ståthållare
över Västmanland och Dalarna. 1599 var han
en av dem, som i Äbo uttalade blodsdomarna
över Sigismunds finska anhängare, och 1600
var han i Linköping bisittare i domstolen
över de anklagade riksråden (se Lin k
ö-pings blodbad). Sedan hans broder Axel,
som han i det längsta synes ha sökt skydda
och försvara, slutligen flytt ur riket, erhöll
han dennes grevskap och gods samt
utnämndes 1602 till riksråd och riksdrots. (S. T-g.)
Leijonhufvud, Samuel Abraham, frih.,
ämbetsman (1785—1843); jfr släktöversikten.
Blev 1813 lagman, 1821 hovrättsråd i skånska
hovrätten och 1826 president i Göta hovrätt.
Av missmod över en befordringsfråga tog han
avsked 1836. L:s »Minnesanteckningar» (utg.
1919 av H. L. von Dardel) utmärkas av bittra
sinnesstämningar. Med Tegnér, som varit L:s
informator, förblev han förtrogen vän.
Leijonhufvud, Sigrid Amalia,
författarinna (f. 1862 5/7); jfr släktöversikten. Blev
fil. kand, i Uppsala 1888, var lärarinna vid
Åhlinska skolan i Stockholm 1892—1909 och
bibliotekarie vid Vitt.-akad. 1901—26. Hon
har utom bibliografien »Kvinnan inom
svenska litteraturen» (1893; tills, m. S. Brithelli)
skrivit dels biografier över Fredrika Bremer
(2 bd, 1895—96; tills, m. Sofie Adlersparre) och
Sofie Adlersparre (2 bd, 1922—23), dels andra
personhistoriska arbeten, utmärkta såväl
genom grundlig forskning som fängslande stil:
»Ur svenska herrgårdsarkiv» (1902), »Erik
Sparre och Stina Lillie» (1911), »Omkring
Carl Gustaf Tessin» (2 bd, 1917—18) och »Två
människoöden» (1927). Sigrid L. har även
utgivit bl. a. andra arbeten ang. Tessin (1915,
1920) och rörande Ernst Ahlgren (1910). 1918
blev hon led. av Samfundet De nio. Jfr Lydia
Wahlström i »Glada givare» (1929). B. H-d.
Leijonhufvud, Sten Eriksson, frih. till
Grävsnäs, riksråd (1518—68); fick på
dödsbädden löfte om grevlig värdighet; jfr släktart.
Leijonhufvud och Lewenhaupt. Var
medlem av riksrådet (från 1539) och
rege-mentsrådet samt bar från 1540 titeln överste
sekrete råd. L. deltog i den beskickning till
Frankrike, som 2 juli 1542 avslöt den första
förbundstraktaten mellan detta land och
Sverige. 1549 fick han Jönköpings stad m. m.
i förläning. 1557 var L. ett av de svenska
sändebud, som i Moskva avslöto freden med
Ryssland. 1559 sändes han till England för
att underhandla om giftermål mellan hertig
Erik och drottning Elisabet. L. blev frih.
1561, deltog 1563 i en beskickning till
Danmark och avfärdades senare s. å. med flera
herrar till Hessen för underhandlingar om
Erik XIV:s giftermål med prinsessan Kristina.
På ditresan blevo sändebuden fängslade i
Danmark, där L. kvarhölls till 1565. Liksom
flera andra herrar fängslades han på Svartsjö
i maj 1567 och undgick att falla offer för
»Sturemorden» i Uppsala (24 maj s. å.) endast
till följd av profossens ovisshet om han el.
Sten Axelsson (Banér) vore den »herr Sten»,
vars liv konungen ville skona. Vid hertigarna
Johans och Karls uppror 1568 slöt han sig
genast till dessa sina systersöner och var en
av anförarna för det krigsfolk, som 29 sept.
s. å. inträngde i Stockholm. L. blev därvid
dödligt sårad och dog inom kort. Om hans
maka se L i 11 i e h ö ö k, Ebba. — L:s
själv-biogr. anteckningar 1518—66 äro tr. i Hist.
Handl., bd 20 (1904). (F. Lbg.)
Leijonmarck, svensk släkt, härstammar från
finske ryttaren Nils Simonsson (d. omkr.
1569). Hans sonsons sonson Sven (Agricola)
Åkerman, sedan Åkermarck, adlades 1686 med
namnet L. (se nedan). Dennes sonson vice
presidenten i Bergskollegium Gustaf Adolf
L. (1734—1815) var vid riksdagen 1771—72
ivrig hatt samt anlitades senare mycket i
kommittéuppdrag. Hans son kommerserådet
och hovmarskalken John Adolf L. (1775
—1853) var från 1815 sekr. i
Tabellkommissionen och blev 1829 led. av Vet.-akad. samt
redigerade 1813-—48 Statskalendern. Den
sistnämndes sonson Carl Evald L. (1855—
1926) blev 1902 justitieombudsman och var
1906—25 president i Göta hovrätt. Om
släkten se Jully Ramsay i Personhist. Tidskr. 1905.
Leijonmarck, Sven, jurist och arkivman
(1649—1728); jfr släktart. Studerade i Åbo
och Uppsala och blev 1675 sekr. hos
generalamiralen Lorens Creutz, 1679 landssekr. i
Uppland, 1683 fiskal i
Krigskollegium, 1685
advokatfiskal i
Kammarkollegium, 1686
sekr. i Riksarkivet,
d. v. s. riksarkivarie,
och 1689 tillika led.
av lagkommissionen.
Han adlades 1686 med
namnet L. L. fick
flera särskilda
uppdrag i juridiska och
ekonomiska frågor i
samband med
reduktionen. Han deltog i
lagkommissionens arbete, sammanställde ur
Riksarkivet material för dess arbete och
uppgjorde förslag till giftermålsbalk och
lägers-målsbalk. Han förordnades 1695 att ha
uppsikten över Sueciaverkets tryckning. Åren
närmast efter slottsbranden 1697, som förstört
en del av Riksarkivets bestånd, ägnade sig
L. åt arkivets återupprättande men
utnämndes 1701 till vice president i Åbo hovrätt.
Han avgick 1721 med landshövdings titel.
Vid utskottsmötet 1710 slöt sig L. till de
missnöjda, och vid riksdagen 1713—14 sökte
han hävda ständernas rättighet att i
konungens frånvaro utse en riksföreståndare. Jfr
S. E. Bring, »Bidrag till S. L:s biografi», 1
(1916), S. Grauers i Karol. Förb:s Årsbok 1921
och E. Hjärne, »Från Vasatiden till
frihetstiden» (1929).
Leijonsköld, Mårten, ämbetsman (1600
—56). Skötte kamerala uppdrag i
östersjöprovinserna och Tyskland, blev 1636
generaltullförvaltare, 1649 kammarråd, 1651 tillika
vice direktor och 1652 efter Johan Berndes
direktor i det 1651 bildade
Kommerskollegium. över L. ställdes emellertid 1652 som
generaldirektor Erik Oxenstierna. 1654 fick
L. avsked från sina tjänster men förmåddes
av Karl X Gustav s. å. att återinträda i
Kammaren. Han adlades 1645 och antog då
namnet L. (han hette förut Augustins-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
