Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lena (socken i Älvsborgs län) - Lena (Kungslena) - Lenæus, Johannes Canuti - Lenæus, Knut Nilsson - Lenaia, Lenéerna - Linain el. Le Nain, Antoine, Louis och Mathieu - Lenard, Philipp Eduard Anton - Lenau, Nikolaus (Nikolaus Niembsch Edler von Strehlenau)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
987
Lena—Len au
988
Bergstena och Fullestads pastorat i Skara
stift, Kullings kontrakt.
Lena, se Kungslena.
Lenæus, Johannes Canuti,
ärkebiskop (1573—1669), från Lena socken i
Uppland. Blev efter studier bl. a. i Wittenberg’
1604 logices professor i Uppsala, 1610 prof, i
grekiska och
hebreiska, 1613 teol. prof.,
1638 förste teol. prof,
och domprost där samt
1647 ärkebiskop. L.
ådrog sig drottning
Kristinas missnöje
genom en akad. avh.,
»De jure regio» (1633
—47), i vilken han
upphöjer den
mosaiska »konstitutionella
teokråtien», såsom av
Gud själv instiftad, i
motsats till det
ju
diska konungadömet. Genom hans »Logica
peripatetica» (1633), länge använd som
lärobok, fick den aristoteliska filosofien ny fart
i Sverige. L. deltog i granskningen av 1618
års bibelupplaga och i förarbetena till 1686
års kyrkolag. Hans barn adlades 1658 med
namnet C 1 o. (HgPl.)
Lenæus, Knut Nilsson, präst,
folklivs-skildrare (1688—1776). Blev student i
Uppsala 1704, fil. mag. 1716, rektor vid Klara
skola i Stockholm 1717, kyrkoherde i Estuna
1726 och i Delsbo 1733, blev kontraktsprost
och var riksdagsman vid fem riksdagar. L.
översatte Johann Hübners läroböcker i
historia och geografi samt författade en
»Beskrif-ning öfver det heliga landet» (1740). Mest
bekant är han genom »Delsboa illustrata»
(1764; nytryck 1892). Särskilt skildringen av
Delsbofolkets seder och bruk vid 1700-talets
mitt har stort värde. N. E. H.
Le’nala, Lenéerna, Dionysosfest i Aten
(se D i o n y s i e r n a).
Lenain [lonå’] el. L e N a i n, tre bröder,
A n t o i n e (omkr. 1588—1648), Louis (omkr.
1593—1648) och Mathieu (1607—77),
franska genremålare, som lära ha samarbetat och
betecknat sina arbeten med »Lenain». Efter
studier i Laou begåvo de sig till Paris, där
Antoine verkade 1629. Mathieu L. var
»stads-målare» i Paris, alla tre tillhörde akad. Louis
L., som bär tillnamnet »le romain», har
förmodligen under en Italienresa studerat
Cara-vaggio. Mest berömda äro bröderna för sina
genrescener ur franska bondelivet (se Fransk
konst, bild 58). Först på 1700-talet fick man
blicken öppen för brödernas förtjänster. Litt.:
A. Valabrègue, »Les frères L.» (1904); J.
Thiis, »De tre brödre L.» (i Kunstmuseets
Aarsskrift 1921—23; tr. 1924). W. N-r.
Lenard [lè’nart].Philipp Eduard
Anton, tysk fysiker (f. 1862), prof, i teoretisk
fysik i Heidelberg 1896, i experimentalfysik
i Kiel 1898 och i Heidelberg 1905. Ett stort
antal av L:s avh. faller inom optiken, där
han bl. a. ingående studerat
luminescensfeno-menet (se Luminescens) under olika
betingelser. Vid undersökningar av
katodstrå-lar, som han genom ett tunt
aluminiumfoli-um (»Lenards fönster») slfcppte ut i luften,
studerade han dessas fluorescensuppväckande
verkan. Han torde
härvid med säkerhet
även (sig själv
ovetande) ha opererat
med de då ännu
okända röntgenstrålarna.
L. har även utarbetat
en bekväm metod för
mätning av starka
magnetfält. L:s
arbeten över
katodstrå-lar ha vunnit mycket
erkännande; bl. a. fick
han Nobelpriset i fy-
sik 1905. Led. av sv. Vet.-akad. 1905. J. T.
Lénåu, Nikolaus, pseud. för
Nikolaus Niembsch Edler von
Streh-1 e n a u, tysk lyriker (1802—50), född
ungrare, ättling av en gammal polsk ätt. Efter
studier i Wien och
Heidelberg ägnade sig
L. från 1830 helt a t
diktning. Av olust
över Metternichs
styrelse utvandrade han
1832 till Nordamerika
men vände redan 1833
besviken tillbaka och
vistades sedan i
Stuttgart och Wien. L:s
första dikter (1832)
gjorde honom med ens
berömd. Ett par
tragiska kärleksförbin
delser, bl. a. med den sköna, högt begåvade
Sophie v. Löwenthal, bidrogo att uppriva hans
ytterst känsliga natur. Hösten 1844
drabbades L. av obotligt vansinne. — I L:s
personlighet och diktning framträda såväl
slaviskmagyariska som tyska lynnesdrag. Han
älskade vilda ritter och sitt hemlands lidelsefulla
danser. För musiken närde han formlig
passion och drev sin fiolspelning till mästerskap.
Men samtidigt hängav han sig åt filosofiska
samt religionshistoriska studier och
påverkades starkt av sin danske vän H. Martensen.
L:s religiös-filosofiska utveckling återspeglas
av hans lyrisk-episka diktverk »Faust» (1836),
diktat från protestantisk-kristlig ståndpunkt,
»Savonarola» (1837), vari L. ivrar för en
»luttrad kristendom», och »Die Albigenser»
(1842), ett djärvt inlägg för det fria
tänkandets rätt emot stelnad dogmtro. L.
efterlämnade dessutom en oavslutad, högst intressant
dramatisering av Don Juansagan. — Främst
är L. likväl lyriker. Hans båda samlingar
lyrik, från 1832 och 1838, inrymma
färgrika poetiska målningar från den ungerska
pustan och karaktärsfulla figurskildringar,
stämningsbilder från Amerika och naturlyrik,
där skalden sammansmält själfullt återgiven
naturskildring och personligt egenartad
svår-modsstämning. Otvivelaktigt äger L:s poesi
därigenom en viss likhet med tidigare
romantisk diktning, men L. skiljer sig dock från
denna genom sin genomgående klara
formgivning och sin fullständiga obundenhet emot
folkvisans tonart. Ett par av L:s dikter äro
byggda över svenska motiv, som K. A.
Hagberg givit skalden under deras
sammanträffande i Wien. L;s »Sämtliche Werke»
utgåvos 1855 i 4 bd med biogr. av Anastasius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
