Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1013
Leontjev—Leopold
1014
nära ö. kusten, vid floden Lissos, grundlagd
omkr. 730 f. Kr. av grekiska nybyggare från
Chalkis, ständig motståndare till Syrakusa.
L. slöt 433 f. Kr. förbund med Aten, stod
under puniska krigen på kartagernas sida
och intogs av romarna 214 f. Kr. A. M. A.*
Leontjev [leå’ntjof], Konstantin N
i-kolajevitj, rysk skriftställare (1839—91),
efter vartannat militärläkare, konsul,
publicist och munk. Med sin splittrade natur var
L. slavofil och reaktionär. Hans huvudverk
är »Vostok, Rossija i slavjanstvo» (Orienten,
Ryssland och den slaviska världen; 1885—86).
Ry. monogr. av N. Berdjajev (1926).
Leo’ntodon, släkte bland de korgblommiga
växterna, mycket närstående maskrosorna
men med fjäderpensel åtm. på en del frukter.
Den vanligaste arten är L. autumnalis, h ö s
t-f i b 1 a„ som under många former växer
allmänt på gräsmark i hela Sverige.
Leontopödium, bot., se E d e 1 w e i s s.
Leonürus, bot., se H j ä r t s t i 11 a.
Leopard. 1. (Iler.) Se L e j o n. — 2. Ett i
senare tid använt namn om en medeltida
frälsesläkt (vapen: kluven sköld med leopard
och halv lilja); om släkten jfr K. A.
Karlin-der i Personhist. Tidskr. 1922. B. H-d.
Leoparden el. Pantern, Fölis pa/rdus,
hör till kattfam., Felidae. Kroppslängd 125—
150 cm, svanslängd 70—80 cm, boghöjd 50—
70 cm hos hanen, honan betydligt mindre.
Botten färgen rostgul men växlande från
vit-aktig till rödgul; på denna talrika strödda
svarta fläckar. L. är utbredd över hela
Afrika, i Asien från Kaukasus till Kina samt i s.
till Ceylon, Sumatra och Java. Till följd
härav har en mängd geografiska raser
utbildats. De svarta 1. äro endast individuella
varieteter. I Afrika träffas de största 1. i
Centralafrika och Kongo. De ha ofta
ring-formiga fläckar på rödgul botten. På
stäpperna andra raser; i Abessinien och
Nordafrika mörka. Den persiska har nästan
gråvit bottenfärg; i Amur till Nordkina en
mycket långhårig ras o. s. v. L. är ett mycket
vackert djur, som utmärker sig genom sin
styrka, vighet och utomordentliga snabbhet i
rörelserna. Den kan göra långa språng,
klättra i träd men också omärkligt smyga
sig fram. Den är rovgirig och obändig, jagar
mest nattetid däggdjur: apor, antiloper,
hjortdjur, klippgrävlingar o. s. v., men tager även
fåglar. Den kan anställa svåra blodbad bland
får och getter men är särskilt begiven på
hundar. I vissa delar av Afrika, t. ex. i
Kongo, kunna 1. bli människoätare och äro
då synnerligen farliga genom sin snabbhet
och närgångenhet. Även i Indien lära många
människor dödas av 1. På grund av l:s
förmåga att gömma sig är det svårt att skjuta
den, men den kan fångas i fällor och saxar.
Huden värderas för sin skönhet. L. är lätt
att hålla i fångenskap, men den blir sällan
tam. Lönnb.
Leopa’rdi, A 1 e ssan d ro, veneziansk
guldsmed, bronsgjutare, arkitekt och bildhuggare
(d. 1522 el. 1523), mest känd som gjutare
och ciselör av Verrocchios Colleonistaty i
Ve-nezia, till vilken L. utförde marmorsockeln,
samt som mästare till bronsflaggstängerna
på Markusplatsen i samma stad. Olika
meningar råda om huruvida L. är upphovsman
el. ej till det berömda gravmonumentet över
dogen A. Vendramin i kyrkan Santissimi
Giovanni e Paolo i Venezia. E. L-k.
Leopa’rdi, G i a c o m o, greve, italiensk
skald (1798 29/#—1837 24/8). Tidigt krympling
och uppvuxen under tryckta förhållanden i
en bigott småstad, fick L. vid unga år den
djupt- pessimistiska
livsåskådning, varåt
han givit
monumentala uttryck i sin
diktning. 16-årig var han
en fulländad klassisk
filolog, spränglärd
även i kyrkofäderna.
Men därjämte
fördjupade han sig i studiet
av äldre italiensk
litteratur, särskilt Dante
oeh Petrarca;
resultatet blev den stora
dikt, »All’ Italia»
(1818), som med skäl kallats de italienska
patrioternas marseljäs. Åren 1820—22
till-kommo hans tragiska kärleksdikter, mindre
ägnade det jordiska föremålet Teresa
Fatto-rini, en lungsiktig Beatrice, än allförlossaren
Döden. 1824 utgav han sin första
diktsamling, »Canzoni», 1826 »Versi» (elegiska och
idylliska dikter), 1827 »Operette morali»
(dialoger på en mönstergill prosa, fulla av fina
iakttagelser och den bittraste ironi; ny uppl.
1895), 1831 slutligen ett urval av sina dikter,
»Canti». Under 1830-talet synes han uppleva
en andra vår som skald, framkallad av en
ny kärleksupplevelse. Till hög kosmisk lyrik
reser sig hans världssmärta i den sista, tillika
den skönaste dikt han skrivit, »La Ginestra»
(sv. övers. 1898). Bland Italiens lyriker i
nyare tider intager L. främsta platsen genom
tankarnas lyftning och klarhet, intensiv
känsla, storartat patos samt diktionens rena,
plastiska skönhet. Se monogr. av F. de
Sanc-tis (1881), A. Farinelli (1898), A. Graf (1898),
E. Rasmussen (1900), B. Zumbini (2 bd, 1902
-—04) och K. Vossler (1923) samt Fr. Wulff,
»Ur G. L:s liv och diktning» (1913). »Valda
skrifter» utg. av V. Ekelund (1913). (Kj. S-g.)
Leopold (fr. Léopold), konungar av Belgien.
1. L. I (1790 16/i2—1865 10/i2), näst yngste
son till hertig Frans av Sachsen-Koburg. Var
först i rysk och fransk tjänst, från 1812 helt
i Ryssland, där han blev kavallerigeneral.
L. äktade 1816
prinsessan Charlotte av
England, sedermera
Georg IV:s enda
dotter och presumtiv
arv-tagerska till
Storbritanniens krona, blev
naturaliserad
engelsman och fick titeln
hertig av Kendal.
Charlotte avled redan
nov. 1817. L. bodde
dock kvar i England;
han avböjde 1830
erbjudandet om
Grek
lands krona. Då L. 4 juni 1831 av den
belgiska nationalkongressen valdes till konung,
mottog han detta val, ehuru Holland alltjämt
ville återupprätta den förening, som belgarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
